10:e Söndagen efter Pingst

(Lukas xviii: 9-14)

Två män gick upp till templet för att be. Bägge stod inför Gud; en av dem prisade sig själv samtidigt som han i sitt inre öste glåpord över mannen strax bakom honom. Han uppskattade sig själv som näst intill fullkomlig, ja, i jämförelse med mannen bakom honom var han överlägset den bättre.

 ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”, lär Jesus. För att nå himmelsk upphöjelse är ödmjukhet den enda vägen. Kristus, även 

”då Han var Gud vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt”.

Han steg ned från himlen och nådde den absoluta botten av misär, Han var inte bara tjänaren, men en utkastad som dödades utanför murarna. Därifrån upphöjde Gud Honom och gav Honom ett Namn över alla namn. Fadern gav Honom platsen på sin högra sida varifrån Han ska komma för att döma levande och döda. 


Han är Kristus Konungen!



 Den h. Paulus levde i Gudsfruktan, vilket enligt h. Benedikt av Nursia är det första steget på ödmjukhetens stege.
 Skrifterna lär att Gudsfruktan, som är en av den Helige Andens gåvor, är början till vishet. 

”Dåren säger i sitt hjärta, det finns ingen Gud”. 
(Ps. 52)

Men det finns också de som säger i sitt hjärta att Gud finns men att Han inte behöver fruktas eftersom Hans Barmhärtighet alltid finns tillgänglig; man kan alltid ropa på Guds barmhärtighet och - vips, så är den där!
 Faktum är dock, att om vi lever mer eller mindre med samma självupptagenhet som den självgode mannen i Evangeliet gör, så är det knappt möjligt att vi skulle be om barmhärtighet, varken nu eller på vår dödsbädd. 


Om vi inte levt ett liv i tro, inte kämpat mot synden, inte hållit Guds bud, inte försökt följa på Kristi Väg…hur ska vi be om Hans Barmhärtighet?
 För att möta Guds barmhärtighet vid dödens sista timma behöver vi ha mött den någon gång under vårt liv. Mannen som prisade sig själv och såg med förakt på sin nästa anser sig inte vara i behov av Guds barmhärtighet. Ändå var denne man troende! 

Mannen som står strax bakom honom slående sitt bröst och ber om förbarmande, är Guds sändebud till Farisén. 
Gud talar till oss genom små röster här och där, och genom händelser. Vi måste snappa upp det, för det kommer förbi oss och sedan försvinner det.  Varje Guds sändebud bär nåd med sig till den som han är sändebud till, även om han själv inte vet att han just då är ett sändebud. 

Ska den självgode mannen snappa upp nåden han får genom Guds sändebud som stod avsides, och som inte vågade lyfta upp sin blick? 
Ska han omvända sig, ska också han sänka sin blick och slå sig mot bröstet i ett helhjärtat Kyrie Eleison!!? Ska hans ögon öppnas till att se detta gudomliga ögonblick? 


 Att medarbeta med Gud i den nåd Han ger oss är väsentligt. Guds nåd saknas aldrig, men däremot saknas ödmjukhet från vår sida. En konsekvens av synd är blindhet. Vi ser inte vårt dilemma, vårt elände, ja, vår blindhet.
 Men när vi på riktigt börjar älska Jesus arbetar vi på att bli goda, efter" lite" arbete blir det goda en vana, dygden blir en glädje!

Be, be om nåden att längta efter Guds närhet, efter sanning, efter att tjäna Honom enligt Hans vilja. Varför vi inte gör det är därför att vi är bundna till våra egna val, vilka, måhända, inte hjälper oss att komma närmare Gud. Ändå håller vi fast vid dem. Ju mer vi låter oss lockas av det världsliga, det politiskt korrekta; ju mer nästlas vi in i det, och ju mindre blir vi intresserade av Jesus Kristus och Hans Kungliga Väg. Viljan att behaga Gud, att tacka Honom sipprar ut. Bara av kärlek till Kristus blir det goda en vana, och dygden en glädje.

Vi får frid under det att vi springer jordens kretslopp trofasta till Guds ord och Hans eviga lära, men då får vi inte förvränga ordet, inte heller låta naturalism, naturen och det jordiska bli guden i våra liv, och, vi måste låta vår högfärds illusion om vår inbillade storhet knäckas!

”Herren hör den som ropar till honom, genom molnen stiger den ringes bön”;   (Ecclesiasticus 35)

Tullindrivaren gick tillbaka hem från sin bön, fylld, därför han hade tömt sig inför Gud, medan Farisén gick hem tom efter bönen eftersom han var fylld av sig själv. H. Benedictus tolfte och sista steg på ödmjukhetens stege består i ”att ha huvudet böjt och blicken sänkt mot jorden, betrakta sig skyldig för sina synder och att se sig själv redan stå inför den fruktansvärda domen”.