11:e Söndagen efter Pingst

(Markus vii:31–37)

Jesus står framför den dövstumme mannen.
 Han rör vid honom, andas djupt och ser upp mot himlen; gesten visar att Jesus alltid är i kommunion med Fadern varifrån all Godhet kommer. Den svenska översättningen säger ”Jesus andades djupt”, men i Vulgatan används ordet: ”suckade.

Det är i den sinnesstämningen som Jesus ber till Fadern för oss.
 Suckandes ser Han vårt elände och våra lidanden. Lidanden som ofta kommer från våra egna felsteg. Jesus har kommit för att få oss upp ur det, ja, att komma ifrån det! Kristi helande kraft går genom Hans händer, Hans kläder, Hans ord, Hans vilja...
 Hans helande kraft går igenom Kyrkan: genom Sakramenten.


Man förundrar sig över materialen Han använder sig utav för att hela mannen: Saliv! men också beröring.
Tänk, så vackert att ha Jesu finger i ens öron och Hans saliv i ens mun! Om vi tänker efter så kan ju alla faktiskt få uppleva det! Hans fingrar rör våra öron och Hans saliv är i våra munnar när vi lyssnar till Hans ord och sedan förkunnar det!


När hjärtats öra öppnar sig i lydnad till tron är också tungans band lösta och knyts upp. 
Att vara döv och stum gentemot Gud, Hans vilja och Hans lag är en ledsam situation. Här är, säger den helige Gregorius, bikten platsen för att kunna erfara Jesu finger i ens öron och Hans saliv på ens tunga som då knyts upp i en befrielse i djupet av själen.


Kyrkan firar de heliga Sakramenten och använder sig utav materia. I biktens Sakrament är det själva bikten som är materian.
 I Dopets Sakrament används vatten och olja för att på så sätt visa den Helige Andes kraft.
 I Smörjelse av de Sjukas Sakrament sätts vigd olivolja på pannan och händerna.
 I Eukaristin är det vetet och vinet som blir Kristi Kropp och Blod genom orden som prästen uttalar i förening med intentionen.


Kyrkan består av ett Sakramentalt folk som tror att Guds nåd verkligen är givet genom dessa fysiska tecken. 
Det utesluter inte att Guds nåd kan komma till oss på andra sätt, men Sakramenten är medlen som vi vet bär Guds nåd in i djupet av våra själar, och ger omedelbar effekt även om vi inte känner det. Det finns inget tvivel att det som verkar hända – verkligen händer. 


Tron kommer genom hörandet: man hör någon som talar och man vill följa det; man får tro.
 Den Katolska tron är lyssnandets tro:



”Hur ska de åkalla Honom på vilken de inte har trott? eller hur ska de tro på Honom om vilken de inte har hört? och hur ska de kunna höra utan en predikare (Rom.10:14)?



Men vi måste få se att det som förkunnas också tros och levs!



Johannes Döparen talade om omvändelse och folkmassor omvände sig, Petrus lyssnade till Johannes och Andreas, Nathanael lyssnade till Philip. De lyssnade till Jesus och blev Hans efterföljare.


”Den som lyssnar till er lyssnar till mig” (Lukas 10:16), sa Jesus till Apostlarna.
Jesus söker i sina följeslagare ett lyssnande hjärta och sinne så att de kan förstå vad Han förmedlar.
 Inte bara höra men också lyssna. Lyssnandet bär lydnad, att lyssna är att göra det jag hör.


Tystnad ger en lyssnande disposition.



När Jesus vidrör någons öron når det ända ner till hjärtat.
 För den som lyssnar ordentligt till Jesu ord och låter Honom röra vid: hjärtat - som kanske har paralyserats,
- tungan som måhända har knutit sig
- och örat som stängts, 
så blir det för denne en inre upplevelse av att:

”Vattnet bryter fram i öknen,
bäckar rinner i ödemarken,
förbränt land blir sjöar och törstande mark till källsprång”.

 (Jesaja 35:7)

 Jesus, Jesus, Jesus.