16:e Söndagen efter Pingst

(Lukas xiv: 1-11)

” När du bjuder på middag bjud då inte dina vänner eller släktingar så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Bjud istället de fattiga...”.



När Jesus såg hur fariséerna valde de bästa platserna ville Han få dem att förstå den andliga sjukdom de led av och därigenom uppmuntra dem att söka botemedlet för det. Så Jesus botar först en man som var uppsvälld utav vatten i kroppen. Genom liknelsen Jesus berättade efter att ha helat mannen, ville Han också bota den andliga uppblåsthet som gästerna framför honom var drabbade av. 

Världen är hängiven högfärd, medan ödmjukhet är det absoluta villkoret för att komma in i Guds rike.

 Jesus lär oss att ta den sista platsen.

 För oss har Jesus också gjort sig en plats i vårt inre, i det allra innersta av vår själ. 


Men mycket kan finnas, och ofta finns, mellan vårt inre, och det allra innersta i oss där Gud har sin boning, vilket gör det svårt eller t.o.m. omöjligt för Gud att nå oss.  Att öppna vägen dit är ett för jämnan pågående ”vägarbete” som vi absolut inte får ge upp på. 



Samma vilja som så ofta kan vara väldigt stark när det gäller att göra det vi vill, kan, och bör också användas i vår strävan efter förening med Gud! Vår vilja måste tränas och ständigt styras för att kunna växa i ett andligt liv i Kristus. 



Jesus bjuder oss in i Hans rike genom korset.

Detta måste tas emot i ödmjukhet.


Gud själv är Värden som, även då vi är ytterst fattiga och oändligt avlägsna Honom, ber oss att komma in i Hans kärlek. Han vill ge oss något vi aldrig kan betala tillbaka! Att ta Gud och himmelriket för givet, som om det skulle vara vår rätt, är högfärd.


Hur ser Fadern på dem som inte tar emot Hans älskade Son,
 inte visar Honom någon som helst tacksamhet eller uppskattning, aldrig någonsin ärar Honom, aldrig någonsin gör någonting för Honom, aldrig någonsin söker att behaga Honom, aldrig ber till Honom, aldrig underkastar sig Honom, aldrig lider med Honom, som egentligen inte heller tror på Honom…?



Gud kom till oss och gav oss en Väg att gå. De nya, till synes oändliga nyanser av Kristi Väg, är människors egna tillägg och förändringar.

 Människor gör alla möjliga mentala kullerbyttor för att Kristi Väg ska passa in med deras egna vägar.

I rättvisa är Gud inte skyldig oss något, så vårt förhållande till Gud måste vara på Hans villkor, inte våra. Det är inte heller vi som bestämmer hur vi ska förhålla oss till Honom; kriteriet för sanningen finns inte i oss! 

Jesus själv är kriteriet.


Den Kristna läran och Skrifterna tolkas inte av personers olika uppfattningar eller åsikter i den Katolska Kyrkan.
 Ändå finns där så mycket utrymme, vi kan ständigt finna mer, söka mer, gå allt djupare och allt högre i doktrinernas skatter!
 Vår tro, även då den har ramar, är inte alls snäva ramar, snarare är även ramarna en otrolig skatt!



Ödmjukhet betecknar en persons undergivenhet.
 Detta låter illa i våra öron då vi har blivit uppvuxna i ett samhälle där självständighet, individualitet och (en falsk) frihet är bland de viktigaste egenskaperna i en människas liv. 
 En känsla av litenhet är en bra känsla men utan tro medför den ofta upplevelsen som något destruktivt. Som katoliker finner vi glädje i litenhet. När Jesus gladde sig i Den Helige Ande tackade Han Fadern för att Han uppenbarar himmelens Mysterier till barn!


I Kristus gläder vi oss i vår litenhet, det är något gott att vara liten, men ack, världen leder oss istället till att leva i förblindad storhet! 

Utanför Kristus blir känslan av litenhet en upplevelse av sårat högmod.



”Humilitas”, förklarar St. Thomas, kommer från det latinska ordet humus, som betyder jord – alltså jorden under oss. Den traditionella Kristna läran, kräver ödmjukhet, villighet att böja sig inför något annat än sig själv. 



 ”Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka”.  (Jakob 4:6). 

I detta förstår vi, menar St. Thomas, att ödmjukhetens dygd är nödvändig för frälsning!



St. Thomas, säger vidare, att ”ödmjukhet är en dygd genom vilken vi håller oss inom våra gränser, och inte sträcker oss ut till det som är bortom oss. Han beskriver hur en given förödmjukelse ofta är en övning i ödmjukhet. Ödmjukhet är en dygd, den växer inifrån och ut. 


En dygd är aldrig oförsiktighet eller tanklöshet. En dygd är aldrig något påklistrat, är aldrig något ytligt. Dygd kommer inifrån - och efter mycket arbete.

När dygden kräver att en sak ska göras tillhör det ödmjukhet att inte dra sig från att göra det. 

Således är det nödvändigt att agera när det t.ex. gäller villfarelser; det skulle vara motsatt till ödmjukhet att inte agera när villfarelser drar människor bort från sanningen.

Ödmjukhet är sanning. 

Ödmjukhet är dygden av självkännedom; man ser på sig själv så som man i sanning är. 


Då ödmjukhet är sanning bör vi uppskatta de gåvor vi har, men minnas att det är Guds fria gåvor, som inte får leda till högmod. 


Ödmjukhet är en inre attityd, en återspegling av hur jag ser på Gud, på mig själv och på mina medmänniskor.


 Ödmjukhet är en dygd som delvis måste övas men annars ändå tar sin givna plats i oss ju mer vi finner oss hemmastadd med verkligheten om oss själva.
Vår storhet ligger inte i att vara på första plats, att ha rätt, att vara fria att göra som vi vill, men i att böja oss inför Gud och Hans heliga vilja. 

Otacksamhet är högfärd.


Låt oss därför kasta oss ner vid vår Faders fötter, så att Han ur sin Gudomliga oändliga skatt mer och mer må sända ner över oss Den Helige Ande som Han utgöt över Kyrkan och som förenar oss med Honom genom tro och kärlek, på det att vi må fyllas av Guds fullhet. Vem kan mäta denna gränslösa kärlek som Gud har visat oss genom sin Son? Denna Faderns kärlek till sina barn överträffar vad vi någonsin kan föreställa oss eller be Gud om!

Tacksamhet är ödmjukhet.