17:e Söndagen efter Pingst

(Matteus xxii: 34-46)

Dagens Evangelium talar om kärlekens plikt gentemot Gud och vår nästa. Enheten i vår tro, i vårt dop och i vårt hopp, liksom den Helige Andes, Kristi och Faderns enhet, ålägger oss alla plikten att vara förenade i kärlekens band, och ömsesidigt bära med varandra.

Budet att älska vår nästa hör ihop med att älska Gud, eftersom det är av kärlek till honom som vi älskar vår nästa. 

”Budet är tvåfaldigt, men ett är kärleken” (St. Augustinus) 

Vi är därför förenade med Kristus genom tro och kärlek.

För att stärka sin lära inför fariséerna ger vår Herre dem ett bevis på sin Gudomlighet i det att Han citerar kung David. Ifrågasatt av det första budet uppenbarar vår Herre det andra budet, vilket knappast är mindre viktigt än det första. Efter att ha givit dem sitt svar ställer Jesus nu en fråga till dem. Med den frågan visar Han att även då Han är Davids son kallar Kung David Honom sin Herre, vilket tyder på att Jesus är Faderns ende Son. Och Han oroar dem när Han berättar för dem att Han en dag kommer att segra över alla som motsätter sig Hans styre, ty Gud kommer att göra Hans fiender till sin fotapall. Genom dessa ord klargör Han den förening och harmoni som råder mellan Honom och Fadern.

 Att älska sin nästa kommer från att först älska Gud, detta sätter ihop hela lagen i två budord. Det andra budordet innebär först och främst att vilja se sin nästa i vänskap med Gud.

Lydnad till Guds vilja och Hans ord måste gå före våra sociala insatser. Kyrkan existerar inte först och främst för att utföra socialarbeten, men för att älska såsom Kristus har älskat.

Utanför kärleken till Gud, finns ingenting som är av vikt eftersom det är kärleken till Gud som föregår det andra budet; att älska sin nästa. Med andra ord, vi är inte menade att älska det skapade utan att först älska Honom som har skapat!

 Sociala insatser är mycket bra men om vi endast är upptagna med detta livets goda och välbefinnande, leder det varken oss eller andra, till vänskap med Gud, till helig-görande nåd eller till frälsning!

Räcker det med att hjälpa människor för att komma till himlen? Inte enligt budorden. Människor emellan har ingen sann gemenskap utan Gud, för bara Han är Kärlek. Utanför Gud finns inget av det som vi tror finns. När Gud förenar oss i Honom gör Han oss ett. Kärlek till Gud, uttryckt i lydnad till Hans vilja, är en förevigad kärlek.  En kärlek som når till evigt liv, och det är den enda vårt jordeliv handlar om.

Humanism är tron på människans suveränitet.

För att älska Gud och människor behöver vi Guds nåd, styrka och kraft i den Helige Anden. Vi behöver sakramenten som ger Guds liv till våra andliga själar. För att ta emot sakramenten behöver vi vara i Guds nåd, äga en inneboende helig-görande nåd! Att älska Gud är att ta emot Kristus i Hans Kropp och Blod, i den Heliga Eukaristin. Att älska Kristus är att osjälviskt älska min nästa.

Att älska Kristus är att kontemplera och betänka hur Han led, och förena mig med Honom i Hans lidande. Att älska Kristus är att ge upp synd, för det är just synden som har gjort, och gör Honom illa. Att älska Kristus är att vara Honom tillgänglig.

”Gud först”, betyder att människans andliga välmående kommer före det jordiska.

Hur är det möjligt att ha medlidande till de fattiga, utan att ha medlidande till Kristus:

som lider under korsets tyngd

som lider i sin Kyrka där Han inte är lyssnad till och än mindre älskad?

Har vi medlidande till Kristus när Hans Heliga kropp och blod ges och tas emot utan vördnad,

har vi medlidande till Kristus som: 

hånskrattas i sin morallära, 

är utbuad i Kyrkans tradition, 

är nertrampad på Vägen som leder till evigt liv,

är slagen på munnen när Han säger att Han är Sanningen, 

som vi korsfäster när vi insisterar i att evigt liv med Gud är givet även till dem utan tro?

Att göra något av kärlek till Gud, måste vara i samklang med att först göra Hans vilja. 

Det är endast löftet om ett evigt liv med Gud som ger sann tröst i misär, i sjukdom, och i ensamhet. När allt kommer omkring så är det endast det som ger någon mening med vårt liv på jorden.

 Men vem talar till oss om det idag?

Istället är vi, likt blinda, ledda till att ständigt tänka på mantrat ”rädda skapelsen”, och fokusera våra liv på det nya budordet: ”Älska din Syster Moder Jord”!

Låt oss be.