2:a Söndagen i Fastan

(Matteus xvii,1-9)

Fr. William Gahan skriver:

”Förvandlingen av vår Herre skedde på berget Tabor, det hände i närvaro av tre av hans lärjungar, Petrus, Jakob och Johannes; därför att dessa skulle senare bli ögonvittnen till hans blodiga lidande och ångest i Getsemane örtagård och till Hans korsfästelse på berget Golgata. Jesus ville fördjupa apostlarnas tro och leda dem till övertygelse om Hans Gudomlighet. De fick beskåda något av Gudomlighetens prakt och Majestät uppenbarad för dem där på berget. Moses, judarnas lagstiftare, och Elias, den mest nitiska av den gamla lagens profeter, uppenbarade sig samtidigt på berget stående bredvid Jesus Kristus, överskuggade av ett ljust moln. De vittnande om att Kristus var Messias, utlovad både av lagen och de forntida profeterna som de representerade. De tre lärjungarna var i hänförelse och hänryckning av glädje när de såg sin käre Herres och Mästares ansikte lysa som solen och hans kläder plötsligt bli vita som snö.  De trodde de redan nått saligheten och var nöjda med att etablera sin boning på berget; ja, Petrus kunde inte låta bli att ropa i de andras namn: "O Herre, det är gott för oss att vara här; låt oss inte lämna denna förtjusande plats, utan om du vill, låt oss göra tre hyddor här, en för dig, en för Moses och en annan för Elias." En ljusglimt, som för en kort tid visade sig på Jesu ansikte, hade en sådan inverkan på lärjungarna att de föraktade alla jordiska nöjen och såg på världen med avsmak. De var redo att skiljas från allt och med sin Herre stanna kvar på berget.

Ändå, var hans förvandling bara en föregångare, en bild och en glimt av den oändliga härlighet och bestående salighet som väntar Guds tjänare i himmelriket, efter mödorna och arbetet i detta jordiska liv. Det är där de saliga sannerligen kan säga: "Herre, det är gott för oss att vara här". Det är där de oupphörligt finner sig i kärlekens hänförelse och glädje, eftersom de oupphörligt ser Gud ansikte mot ansikte och betraktar hans oändliga skönhet och fullkomlighet i evighet. 

Ändå, att söka denna lycka och att arbeta för Guds och Hans himmelska rikes fruktbarhet och besittning är, av alla strävanden och sysselsättningar, det som minst verkar uppta uppmärksamheten och omsorgen hos de flesta kristna, som är så starkt fästa vid den inbillade lyckan i detta förgängliga liv att de är helt okänsliga för det verkliga himmelska livet”. 

Jesus är Guds uppenbarelse!

Skönhet och ljus är en inneboende del av vår tro. Tills ganska nyligen visste människor att vi behöver vackra kyrkor, liturgier och katedraler, målade kyrkfönster i vilka vi kan "läsa" Bibeln, höra musik som lyfter våra själar till att förnimma Guds sanna närvaro!

Gud är idel Ljus. Utanför det Ljuset - är mörker. I Jesus är Gud tillfullo uppenbarad. Han är det enda sanna Ljuset. För alla. Det gamla är borta –något nytt har kommit. Alla andra religioner upphör i och med att Faderns älskade Son är här. 

Men ledsamt nog så har även Kristna svårt att acceptera den sanningen!

”Lyssna till Honom”, säger Fadern, som genom dessa ord visar oss vad som behagar Honom och Vem som behagar Honom!

Ljuset som skiner från Kristus är det Ljus som övervinner mörkrets makt. Lyster, glans och sken återkommer ständigt i skrifterna, både i det Gamla och i det Nya Testamentet. Moses ansikte lös så mycket att han var tvungen att beslöja det när han talade med folket...i den himmelska staden Jerusalem behövs varken sol eller lampa för Guds härlighet lyser över dem...Kristus själv säger att Han är den strålande Morgonstjärnan...de himmelska härarna klär sig i vita, vackra linnetyg och likaså skiner Jesu brudar i strålglans, säger Uppenbarelseboken...Jesus säger att ”de rättfärdiga ska lysa som solen”.

De saligas väsen är klätt i ljus. Guds ljus. Var och en skiner med det ljus som Gud tilldelat just henne, efter den belöning Gud ger var och en. Ljuset som människor söker, finns bara i Kristus. Det är det rättfärdigande ljus som Fadern söker i oss; frukten av Guds obeskrivbara nåd i dem som förenat sitt lidande och osjälviska kärlek med Kristus. Ju mer vi låter våra liv danas av de teologiska dygderna, ju mer kommer avtrycket av Jesu Anlete att forma våra själar. Det är vad Fadern vill se i oss!

Ljuset som skiner från Kristus på Tabor kommer att gömmas bakom blodiga sår som människor ska vålla Honom. Ljuset på Tabor styrker Apostlarnas tro; för lidandet och korsfästelsen är alldeles nära ”Han är till ständigt åtlöje, och alla gör narr av Honom” (Jeremia, 20:7). Om Apostlarna inte först får se något av Kristi Gudomlighet blir frestelsen att överge Honom för stor.

Lärjungarna kommer ändå att vackla. Även då de har sett och hört och rört, måste de alltmer och alltjämt bli stärkta i tro. Apostlarna hade aldrig sett Jesus som Han nu visade sig. Det var så överväldigande att de ville stanna kvar i det ljuset.

Men så skulle det inte bli. Lika mycket som de vill stanna på Tabor, vill de inte stanna på Golgata. Är vi inte likadana?

Vi vill gärna vara där frid och fröjd strömmar fram, utan konflikter utan motstånd, utan smärta. Vi är ledda av världen att tro att vi ska kunna uppnå det totalt vackra och saliga i den här världen; att vi ska kunna rycka till oss ett slags jordiskt paradis, innan det ens är tid för det! För många ska det ta nästan ett helt liv innan de inser att detta är en osanning. Tiden för total glädje och salighet är inte på jorden.

Fadern säger till Apostlarna, och till oss, att vi ska lyssna till Hans älskade Son - vad är det vi ska lyssna till?

Till det som Jesus sagt alldeles innan Kristi förvandling, nämligen:

”om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv ta upp sitt kors och följa mig”.

Det här är verkligheten.

För Apostlarna bär det iväg till korset.

Därför lär Jesus oss, om vi lyssnar, att leva i en inre frihet som kommer från självförnekelse, ödmjukhet, medlidande, botgöring, kyskhet, ja, lydnad till Guds ord. Han lär oss att leva av korset och dess välsignelse.

Vi är skapade för Ljuset som finns bortom korset men Jesus lär oss att det ljuset är innerligt förenat och förankrat i korset. Vi borde låta Gud rena oss från trots, upproriskhet och falskt frihetstänkande, falsk lycka…för att stegvis kunna nå en inre förvandling=helgelse.

”Moses besteg berget Sinai där Gud uppenbarade sig. Han bad Gud visa honom sin härlighet men Gud svarade honom att han inte skulle se hans ansikte utan bara hans rygg (jfr 2 Mos 33:18-23). Gud gjorde en liknande uppenbarelse för Elia på berget: en intim manifestation, inte åtföljd av en storm, en jordbävning eller av eld, utan av en mild bris (jfr 1 Kungaboken 19:11-13). Till skillnad från dessa två episoder är det i förvandlingen inte Jesus som tar emot Guds uppenbarelse; snarare är det just i Jesus som Gud uppenbarar sig och uppenbarar sitt ansikte för Apostlarna. Således måste de som vill lära känna Gud begrunda Jesu ansikte; Hans ansikte förvandlat". ( Benedikt xvi)

Kyrkans traditionella tolkning hänvisar alltid till Abraham som stiger upp på ett berg med sin son Isak för att göra det Gud ber honom om: att offra sin son till Gud. Abraham, trons fader, växer i fullkomlighet genom lydnad till Gud, Han är villig att göra det omöjliga, därför att Gud vänder "sin blick till honom; Hans ringa tjänare". Herrens ängel ingriper och säger att Gud hade testat Abraham och sett hans Gudsfruktan: därför ska Abraham inte döda sin son Isak.

Guds egen Son ska istället bli Offret, och Fadern, inte fader Abraham, men Fadern själv, ger Offret.

Liksom Isak, beskriver Kyrkofäderna, bär Jesus själv träet som blir Hans död. Liksom Isak går Jesus villigt och oskyldigt till sin offerplats. Baggen tog Isaks plats, Jesus, Guds Lamm, tog vår plats. Landet Moria, där berget ligger som Isak skulle bli offrad på, sägs vara Kalvarieberget, samma berg där vår Herre korsfästes.

Men det är inte på det berget som Jesus uppenbarar sin Bedårande Gudomlighet i dagens Evangelium. Petrus skriver i sitt brev om detta heliga berg, där han såg Kristi Majestät och hörde Faderns röst. Petrus skulle sedan bli korsfäst, inte på ett berg men på en kulle: en av de sju Vatikankullarna. Jakob, som också var med Jesus på Tabors berg, var en av de allra första att bli avrättad för sin tro. Av de tre som var med Jesus på berget var det bara Johannes som inte dog som Martyr, fast han blev ändå tillfångatagen flera gånger, förgiftad, kokad i olja och till slut satt på en ö bland fångar.

Dessa tre Apostlar är vittnen till att deras Mästare är Guds Son, sann Gud och sann Människa. Guds Son är i dag ”på väg till Jerusalem där Han ska lida mycket”.

”Om ni idag hör Hans röst, förhärda inte era hjärtan”.