21:a Söndagen efter Pingst

(Matteus, xviii:23-35)

Kyrkan närmar sig slutet av årscykeln, vilket påminner oss om den sista timmen i världen då djävulen med större våld kommer att utöva sin makt över människorna; efter den stora kampen kommer han att berövas sin makt helt och hållet.  Med den obevekligheten djävulen visade Job genom att beröva honom hans ägodelar och slå honom med kroppsliga lidanden, kommer djävulen då att förfölja särskilt de rättfärdiga.

Därför beskriver aposteln Paulus vilken rustning vi måste ta på oss för att kunna stå emot helvetets makter i dessa svåra tider. Paulus ger ”krigaren” rättfärdighetens pansar, sanningens kåpa, trons sköld, frälsningens hjälm och andens svärd, så att hon, omhöljd av Herren och fylld med Guds ord, kan skydda sig mot den onde som ständigt förföljer henne.

Bevarad från trons fall genom Herrens oupphörliga godhet, kommer Guds familj, som är Kyrkan, att kunna förhärliga Hans Namn genom goda gärningar. Därför talar Evangeliet till oss om kärlek till vår nästa, vilket är en sammanfattning av hela Kristendomens moral. Om Gud har varit så god mot oss, måste vi vara detsamma mot våra bröder, hur ska vi annars undgå den mäktige borgenärens handlingar vars gäldenär hela världen är, och inför vilken alla måste avlägga räkenskap? Om vi ​​förlåter vår nästa från djupet av våra hjärtan, kommer Mästaren att efterskänka våra skulder. Om inte, så överlämnar Gud oss till åklagaren som Han i sin rättvisa använder för att tukta oss tills vi har betalat allt vi är skyldiga Honom. Gud befriar oss från djävulens angrepp och hjälper oss med Hans nåd när vi efterliknar den Gudomliga Barmhärtigheten genom att utöva samma kärlek till andra som Gud har visat oss. Evangeliet vi läser idag visar hur tjänaren blev förlåten en mycket stor skuld av sin herre, medans tjänaren själv satte sin egen vän i fängelse för att han inte ännu kunnat betala tillbaka honom sin skuld som var kolossalt mycket mindre än den stora skuld tjänaren blev efterskänkt av sin herre.

Hur visar vi vår tacksamhet till Gud? Den heliga Eukaristin är ”Tacksägelse”. 

Där - som alltid och överallt - har vi svårt att uppfatta Hans Gåva.  Gåvan är nämligen för stor, våra små hjärtan rymmer den inte, inte heller kan vårt förstånd gripa tag om denna Gåva. Kristus håller inte tillbaka någonting, Han behåller inte någonting för sig själv men ger allt till oss i en kärlek som helt enkelt övergår våra förstånd! Ju mindre vi ser och förstår gåvorna Gud öser över oss, ju fattigare blir vårt tacksägelse.

Ord räcker inte. Vill vi inte ge något tillbaka när vi är tacksamma? Givarens godhet berör och rör upp godhet i mottagaren. Tacksamhet vill ge tillbaka, offra något i gengäld.  Jesus gav allt: kropp, blod, liv, lidande, död, uppståndelse…  men ändå är det svårt att ens vilja ge Honom tillbaka något litet, vi har svårt att bli berörda av en så stor Gåva. Varför?

Därför att arvsyndens dimma uttrycker sig i förmätenhetens själviskhet och förblindar oss. Det hindrar oss från att förstå, från att tacka och från att älska.

Kyrkan som Han gav sitt liv för, ger Han till oss. Hans Moder, helgonen och änglarna ger Han till oss.  Det enda sätt vi egentligen kan besvara dessa stora gåvor är att ge oss själva till Honom. Det tar tid att lära sig, för det tar tid att bli av med sig själv.

Den helige Paulus säger: 

”Därför ber jag er bröder, vid Guds Barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud, det är er andliga Gudstjänst”. 

 Tacksamhet kan inte vara skiljt från offer eller uppoffring. Tacksägelse är att ge sig, att låta sig bli given, tagen ut ur sig själv... Vi har lärt oss av Kristus, Guds Lamm som var offrat och slaktat för vår skull, att ge, att offra, att uppoffra. Helgonens liv består mest av att frambära sig själva som ett heligt levande offer till - Guds behag! 

När Vår Fru av Fatima uppenbarade sig för barnen, som bara var 6,7 och 9 år gamla, talade Maria om hur Gud var sårad på grund av människors otacksamhet, likgiltighet och synd. Hon frågade barnen om de var villiga att offra sig själva till Gud och bära de lidanden Gud skulle delge dem som bot för de synder med vilka Gud hade blivit kränkt.  De sa, ”ja, de vill vi”.

Ett år tidigare hade Fredsängeln kommit till barnen. Han hade visat dem hur de skulle be till Gud. Han hade också bett dem göra uppoffringar. Barnen frågade hur de skulle göra uppoffringarna och ängeln svarade att de skulle göra allt det som kom deras väg till ett offer för Gud och för själars omvändelse. Barnen växte in i denna offrets dygd och undvek ingen möjlighet till uppoffring; så blev deras unga liv ett enda offer. 

”Hur ska jag återgälda Herren alla Hans välgärningar mot mig”?

”Jag lyfter frälsningens bägare.”

”Dig Herre, vill jag offra lovets offer”.

Att tacka Gud är att offra till Gud. Herre, Du har älskat mig så mycket… och jag?Vad vill Du ha av mig? Vi har fått så mycket av Gud. Vi kan aldrig återgälda Honom – istället kan vi älska våra medmänniskor, särskilt de mest svåra i vår omgivning, de som kommer vår väg. Inte dem som bjuder oss på middag eller dem vi själva väljer att bjuda hem på middag: alla dessa trevliga sällskap som egentligen inte alls hjälper oss -eller dem - att komma nära Gud! Därför sänder Gud oss udda människor, svåra människor som stör vår ”miljö”. Det är där vi behöver öppna oss för att känna igen Guds gömda närvaro. Den sanna katolska tron, stör vår miljö.

Det är så vi får möjlighet att betala tillbaka vad vi är skyldiga Honom. 

Det är 108 år sedan Vår Fru av Fatima uppenbarade sig för barnen. Två av dem har redan blivit helgonförklarade, dessa två blev inte ens 10 år gamla innan de dog, men de förstod vad tacksamhet till Gud är.  Låt oss be dem och Vår Fru, att hjälpa oss, leda oss på den väg som behagar Jesus allra mest: Tacksägelsens väg.

Låt oss ta del av den tradition som alltid varit så speciellt Katolskt, den väg som tar oss ut ur oss själva, tar oss bort från egoisms rädsla och själviskhetens förlamning. 

Det öppnar vägen till Guds Hjärta och får oss att sjunga en ny sång av Tacksägelse till Herren. Halleluja!