23:e Söndagen efter Pingst

(Matteus ix:18-26)

Vid världens slut, förutsade Herren vid ett tillfälle, kommer det att bli en sådan återkomst av ondska att mångas kärlek kommer att ha svalnat. Skrämmande prövningar kommer då att drabba Kyrkan som de en gång drabbade Israel när de vände sig bort från korset. Från avgrundens djup kommer folken då att ropa till Gud, och Gud, som alltid hör böner som görs i tro, kommer att förlåta människor deras överträdelser och kommer att befria både hedningar och Judar från deras fångenskap. De två kvinnorna som helades av Jesus i dagens Evangelium, utgör en bild av hedningars och judars frälsning, lär kyrkofadern St. Hieronymus. Kvinnan med blodflöde blir först helad, och dottern till synagogans föreståndare därefter, för den helige Paulus skrev: ”När hedningarnas fullhet har nåtts, då skall hela Israel bli frälst.” 

Många människor följde Jesus och trängde sig på honom.
 Men bara en kvinna hade tro.
 Kanske hade många andra som trängde sig omkring Jesus också tro men vad var det som fick kraft att gå ut från Jesus till just den här kvinnan?


Hon förnam att Jesus var mer än en helare, hon visste intuitivt att i Jesus fanns det mer än en underverksgörare.

 Hon sträckte sig ut till Honom som ett behövande barn. Den Barmhärtighet Jesus skulle bemöta henne med berörde hennes själ oändligt mycket mer än helandet av hennes kropp.


Kvinnan sträckte sig ut till Jesus inte bara med hopp om att bli helad så att lidandet skulle komma till ett slut,
 nej, hon sträckte sig ut efter Hans Barmhärtighet.
 Hon var fattig, svag och eländig. Hon närmade sig Jesus med hängiven tro, men också med ödmjukhet och andlig fattigdom. 

Hennes lidande, ”hon hade varit hos många läkare och utstått mycket, även hennes pengar hade tagit slut”,
 hade öppnat ett tomrum som var mer än redo för att fyllas.
 Hon hade blivit lurad, bedragen och använd.
 Kompetenta människor hade givit henne falskt hopp. Hon hade ingenting kvar.
 Den stora blodförlusten, en symbol för livet; fysiskt såväl som själsligt,
 talar om att hon höll på att mista sitt liv.
 Dessutom, blodförlusten gjorde henne socialt oren; ingen fick röra henne, inte heller hon fick röra någon.
 Därför kom hon till Jesus bakifrån.  

Jesus utstrålade godhet, kraft, och Gudomlighet!
 Kvinnans svårigheter hade format henne till en ringa person, därför kunde hon se sig själv i ett sant ljus.
 Hon närmade sig Honom, inte bara i tro, men i Gudsfruktan. Hopp vaknade i hennes hjärta, hoppet stärkte hennes tro - och i Kristi helande fann hon kärleken. 

Denna kvinnas andliga och själsliga tillgänglighet återspeglas i den döda flickans far.
 Han kastar sig ner vid Jesu fötter och ber enträget.
 Jesus lade sina händer på den lilla flickan, som på en gång får livet tillbaka. I den äldre kvinnans fall var det hon som lade sina händer på Jesus och fick liv.
 I den unga flickan fall var det faderns tro, vilket blommade upp ur ett djupt behov, som (be)rörde Jesus.
 Och det är så vi måste komma till Jesus; inse och omfamna vår andliga och själsliga fattigdom och veta att vi är i behov av Hans medicin.
 Gud själv skapar inom oss ett tomrum som lämnar plats för Gud.
 Alla känner av det inre tomrummet men inte alla söker att fylla det med Gud - fast bara Gud kan fylla det eftersom Han har skapat det tomrummet för sig själv. Det är där Han vill bo och leva. Leva! Människans fria vilja är ett mysterium. Hon beslutar själv om hon ska tro eller inte. Hon beslutar också om hon tycker att hon tror tillräckligt, hoppas tillräckligt och älskar Gud och sin nästa tillräckligt.



Vi är som den unga flickan som sover dödens sömn när vi inte inser hur bråttom det är att välja död eller liv, välsignelse eller förbannelse.
Vi är som den äldre kvinnan när vi erfar, i hörnet av hjärtats vrå, att livet ebbar ut och vi blir allt svagare om vi inte så snart som möjligt enträget ber vid Jesu fötter att få tro: tro på Honom och på Hans Kyrka, vilken är Hans Älskade Brud; oskiljaktig från Honom! Men också här, i Hans Kyrka, ser det ut som att "livet" verkar strömma ut! Må Hans Blod tränga igenom den alltmer avtagande tron och den världsliga kylan som lyckas slingra sig fram i Hans Kyrka. Och, må vi göra allt för att Hans Gudomliga liv ska kunna cirkulera i våra ådror så att vi lever, av Honom, i Honom och för Honom.

Tro finns fortfarande kvar i en människa även om hon är i dödlig synd. Men kärlek, Caritas, kan inte leva tillsammans med dödlig synd. Fullkomlighet består inte av tro men utav kärlek. Men Caritas: Guds kärlek i oss, förutsätter tro. Kärlek förenar oss med Gud eftersom ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud” (1 Johannes:16).


Att tro på Gud den Ende, och att älska honom av hela sin själ - eller att inte göra det - har omätliga följder för hela vårt liv.