24:e och sista Söndagen efter Pingst

(xxiv: 15-35) Genom liturgins många olika läsningar under året har Kyrkan visat oss, med början i Advent, Hennes historia från dess ursprung, till dess slutperiod som är idag, 24:e Söndagen efter Pingst.

Dagens läsningar och böner har en profetisk karaktär. Den gör oss till åskådare av den omtumlande verklighet som kommer att skaka jorden när Kristus kommer vid tidens slut som Domare. Han ska vedergälla var och en efter hennes gärningar. Vi kan se på den tiden som en rättvisans tid; Jesu andra ankomst är Rättvisans ankomst där lammen och fåren får samlas på Faderns högra sida medan getterna på den vänstra sidan kastas in i den eviga elden. Eller som Jesus här säger:

"Precis som ogräset samlas in och bränns i eld, så ska det vara vid tidens slut. Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ut ur hans rike alla som orsakar synd och alla som gör onda och kasta dem i den brinnande ugnen, där det ska vara gråt och tandagnisslan. Då ska de rättfärdiga lysa som solen i sin Faders rike."

Jesu andra ankomst har Kyrkan betänkt och sysselsatt sig med sedan Hennes början, därför uppmanar Hon oss att leva värdigt vår Frälsare, leva i tro och utföra alla slags goda gärningar, så att vi, styrkta av Hans underbara kraft, kan uthärda alla prövningar med tålamod och glädje, och tacka vår Fader att han har ”gjort oss i stånd att ta del av de heligas arv”: nu i Anden, men på den yttersta dagen i kropp och själ genom Hans älskade Sons blod.

Jesus pekar ut de tecken som är gemensamma både för Jerusalems förstörelse och världens förstörelse, Genom att visa tecknen på bägge förstörelserna vill vår Herre inpränta i oss medvetandet om det fruktansvärt onda som skall drabba de ogudaktiga vid världens slut. Det fruktansvärda och chockerande onda som tillfogats Jerusalem vid dess förstöring är endast en bild av allt det onda, som kommer vid världens slutskede. 

Det som förenar den yttersta domen med advent är att Kristus kommer till jorden. Han kommer till jorden, vid jul, som ett hjälplöst spädbarn; när Han återvänder, är det som Domare. Förunderligt nog skapar spädbarnets närvaro i världen en kris: precis som de onda kommer att darra när Kristus uppenbarar sig för andra gången, så fylls jorden av oro och rädsla vid framträdandet av detta lilla barn i Betlehem.

När vi förbereder oss till jul för ankomsten av Guds Son, förbereder vi oss också för Hans ankomst som Domare, hela världens Domare. Vår förberedelse inför julen borde leda oss till att också förbereda oss för den yttersta tiden, eftersom Kristi framträdande som barn vid jul, är en förespegling av den yttersta tiden. De goda och de onda, kung Herodes och de vise männen och herdarna, skiljer sig åt genom sina olika och reaktioner på Frälsarens födelse. Några tar emot Honom, andra inte, men faktum är: att från det att Jesus kom in till världen vill man bli av med Honom.

Det sista skedet av historien, som kulminerar i den yttersta domen, kännetecknas av förföljelse av kyrkan, och av fruktansvärda hädiska handlingar. Historiens visar oss ett visst återkommande mönster av perioder av förföljelse och ödeläggelse, följt av någon form av ingripande: dom, eller rättfärdigande av Kyrkan och av Gud. Detta mönster kan vara svårt att urskilja under det att det händer men det är tydligt nog på lång sikt. Ett exempel är kejsare Diocletianus förföljelse, den allvarligaste av alla romerska förföljelser, som började år 303 men följdes av kejsare Konstantins gunst gentemot kristendomen. 

I sitt samtal med lärjungarna går Kristus oavbrutet från vad som ser ut som en tydlig beskrivning av belägringen och förstörelsen av Jerusalem, en historisk händelse som blev verklighet år 70 e.Kr., till den framtida domen över hela skapelsen. Daniel (9:27) talar specifikt om vanhelgande av templet: ”...när ni då får se förödelsens styggelse råda på det heliga stället...” .

Det heliga stället som profeten Daniel talar om och som Jesus citerar är Jerusalems tempel, i vilket man hade placerat hedniska statyer. Templet sedermera förstördes och ödelades. Kyrkofäderna är eniga i sina uttalanden angående detta och de menar att templet, oavsett vilka ansträngningar som än görs, ska aldrig mer byggas upp. 

Vilket tempel menar då Paulus när han säger: ”Antikrist, skall sitta i Guds tempel, som om han vore Gud” (2 Thess. 2:4)?

Kristus talar ju idag både om Jerusalems förstöring såväl som de hemska händelser som ska ske vid tidernas slut. Har vi då inte sett "förödelsens styggelse" när pachamama leddes in i St. Peters kyrkan under bön och dans?

”Förödelsens styggelse” vilken kommer att fullbordas vid tidens slut, kan redan skymtas. Saker och ting blir allt värre därför att Kristus får allt mindre plats och den kristna tron är utspädd med hedendom och sekularisering. Förföljelsen idag är inte först och främst fysisk, men andlig: den försiggår genom raffinerade psykologiska operationer, genom falska nödsituationer, genom datorsystem och nätverk, genom agenda styrd undervisning och genom en korrumperad media. En värre och mer fruktansvärd förföljelse existerar dessvärre också i Kyrkan där ett vanhelgande av den heliga platsen kan ses med blotta ögat och där vi ständigt kan höra nya läror uttalas och läras ut genom vilka vi förnimmer att en ny världsreligion håller på att ersätta Kristendomen. Istället för att uppehålla och upphöja den katolska tron görs kyliga dissekeringar av den, stora bitar av doktriner och dogm rycks bort då det anses vara ett hot för ekumenik och interreligiös dialog; vi avverkar vår katolska tro så att andra religioner - och icke-religioner - inte ska ta anstöt. 

I själva verket är det ett skrämmande uttryck för att kyrkan själv inte längre har mycket tro kvar.

Denna utveckling i Kyrkan och i världen är upptakten till allt värre styggelser och förödelser tills Anti Christ ankomst, och, efter det, Jesu andra ankomst som Domare. För de troende är det inte lätt, och det kommer inte att bli lättare att uthärda dessa tider som med militant säkerhet marscherar framåt likt löpeld. 

Det ska till många martyrier innan Kyrkan återhämtar sig.

Fariséerna och de skriftlärda har vägrat att acceptera Jesus som Messias, därför ropar Jesus ur Hans hjärtas lidande: 

”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till er! Hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn som en höna samlar sina yngel under sina vingar, men ni har inte velat!  Se, ert hus är övergivet och ödelagt”. 

Judarnas ledare förkastade sin Messias. Omkring fyrtio år senare, år 70 e.Kr. lades det öde templet i ruiner. Gud besökte sitt folk i dom.

Guds yttersta mål är inte endast att bo i vår Kyrka, utan att bo i oss. Vi är hans tempel, liksom vi är levande stenar i Hans kropps Tempel, som är Kyrkan. Må vår kropp och vår själ tillhöra Honom och ingen annan. Må vår kropp och själ vara fria från styggelser, från falska gudar, falska lösningar, från flykten från sanningen - och från verkligheten. 

Må Kristus, när Han besöker ”vårt hus”, finna att Han vill ta sin boning där.