4:e Söndagen i Fastan

(Johannes 6:1-15) Moses lovade att Gud en dag skulle sända en annan ledare till Israel, någon som skulle vara lika stor som Moses. Moses, hade Gud sagt, var den störste och ödmjukaste bland Hans tjänare: 
”Jag ska låta en profet likt dig träda fram ur deras bröders led.
 Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska förkunna för dem allt vad jag befaller honom.
 Men från den som inte lyssnar till mina ord, de ord profeten talar i mitt namn, ska jag utkräva vedergällning” (5:e Mos. 18:18-19).


Det judiska folket identifierar dessa ord med Messias ankomst. Han skulle befria deras folk från förtryck och leda dem in i en ny blomstrande tid.


När Jesus hade mångdubblat bröden och fisken, öppnades folkets ögon, för de sade: ”Detta måste vara profeten som ska komma hit till världen". 
De kände igen Jesus som den som skulle komma - men ändå lyssnade de inte.
Vi vet att vid slutet av denna berättelse vänder de flesta sig bort från Honom – alla förutom Apostlarna – helt enkelt därför att Hans rike "var inte av denna världen".
 Istället för att lova dem bröd, fisk och bättre sociala insatser, lovar Han dem sitt eget blod och kött...och evigt liv.
 Jesu rike är inte ett rike av materiell rikedom, nej, Jesu Kungarike ska först och främst sökas och finnas i människors hjärtan.

 Det är genom att först vara Kung och center av människors hjärtan som Jesus blir Kung av nationer och riken.
 Hur många i Sverige skulle vilja ha Jesus som Sveriges och Nordens Konung?!
 Hur många skulle säga ”Ja! till att ha Kristus som Konung: i regeringen, i politiken, i besluten som görs, i alla hem och i alla skolor? 

Folket följde Jesus, och som den gode och kärleksfulle Gud Han är, 
ville Han genast ge dem något att äta.
 Han lyfte upp blicken och såg att ”de var illa medfarna och hjälplösa, ”som får utan herde” (Matteus 9:35).
 Brödet Han multiplicerade var bara ett preludium till vad Han sen skulle ge till dem - som ville ta emot!



Ändå verkar det som att det här underverket är mer för Apostlarna än för folkmassan eftersom de så småningom skulle glömma det - eller förtränga det - då de inte ville tro på Honom.
 Som alltid ger Jesus allt med mycket kärlek men får inte mycket gensvar.
 Men för Apostlarna var underverket ännu ett tecken till att bli stärkta i tro.
 De trodde på Mästaren, de lärde känna Hans sätt, de lärde känna Honom, 
och det blev mer och mer klart för dem att det var:


”Herrens röst över vattnen, Ärans Gud, som dundrade,
 Herrens röst i sin kraft, Herrens röst i sin prakt,
 Herrens röst som får öknen att skälva,
 Herren som tronar som Konung för evigt”
 . (jfr Ps.29) 

I Kana gjorde Jesus sitt första underverk, där Han gjorde vatten till vin.
 Då var det vin, nu är det bröd...



Idag är det glädjens Söndag.  Glädje följer tacksamhet. 

Eukaristi är tacksamhet.  Livets Bröd som mättar. Vinet som ger glädje till hjärtat.

Nåden med vilken Han uppehåller våra liv och ger oss på nytt, igen och igen, möjlighet till omvändelse och tillväxt i helighet - är vår glädje!

Jesus lyfter blicken och ser människans behov;
de behöver äta för att kunna lyssna till Hans ord, de behöver Hans ord för att höra om Hans kropp och blod, de behöver Hans kropp och blod för att kunna leva, de behöver leva här för att sedan kunna leva där - i glädje, för evigt i Hans Kungarike som redan nu frodas och gror i de troendes hjärtan.



Om vi lyfter våra blickar från det vi ser, och låter oss bli upplyfta till det vi inte ser: det som bara trons ögon kan se; så gläder vi oss i Herren som älskar oss i det vardagliga brödet, och i korset som Han hjälper oss att bära. 

Hur stort det är det som finns inför våra ögon!



"Vi finner att fjärde söndagen i fastan, är i flera gamla dokument kallad för ”de fem brödens söndag”. Det underverk som anspelas på, i denna titel, utgör inte bara en väsentlig del av kyrkans instruktioner under fastan, utan det är också ett ytterligare element i dagens glädje. Vi glömmer, för ett ögonblick, Guds Sons kommande lidande, för att rikta vår uppmärksamhet till de största Han har skänkt oss; ty i detta bröd-mirakel ser vår tro det bröd som kom ner från himlen för att ge världen liv"! (ur: liturgiska året av Dom Prosper Guéranger)

Laetare! Gläd dig!