8:e Söndagen efter Pingst

(Lukas, xvi:1-9)

"Ett rent hjärta ge oss, o Gud". 

Att tjäna Herren och samtidigt tjäna världen går inte.
Världen styrs av dess prins som tjänar sig själv och sitt eget, han har inte skapat någonting förutom osämja och han leder människan till fångenskap och fördömelse.
 Men Jesus lär oss att vi kan leva i den här världen och använda oss av den för att nå Gud och hans rike, inte genom att bli lik världen men genom att välja bort dess korrupta värderingar för att nå evigt liv.


Saliga de fattiga, renhjärtade, barmhärtiga, de som sörjer, de som är förföljda…för de använder sig av världen genom att vända sig bort från dess orenhet, falskhet och frestelser. Dem som Jesus kallar saliga får riktiga vänner som hjälper dem över tröskeln till evigt liv, och de själva blir dessutom de allra bästa vänner till dem som söker sig igenom världens labyrinter för att nå ljuset. 

Men evigt liv, är det så svårt att nå? 

Vi vill ha evigt liv men vi vill inte göra mycket för att nå dit. Särskilt i våra tider då man mer och mer tappar konceptet och innebörden av Jesu lidande, man betänker inte Hans lidande för oss, inte heller söker vi finna vår egen plats i Hans stridande och lidande kropp; Kyrkan. 

Att tala om Guds rättvisa, ses som något onödigt, ja, rent av omänskligt! Nämner man något om Guds rättvisa anses man kall och hård, ”för Gud är ju kärlek”. Nu ser man det som att kärlek inte har något med rättvisa att göra, istället definieras kärlek som en känsla av ständigt välbefinnande och tolerans, medans kärlek till ens nästa först och främst består i att älska Gud enligt Kristi lag - för det är bara enligt Hans lag och med Hans nåd, som vi kan älska vår nästa. 

Man menar att Kristi ”gamla lära” inte längre går att leva efter, än mindre lära ut! Den katolska tron måste piffas upp här och där!


Säger vi att Kristus är Vägen, den enda vägen till Fadern, så anses vi oförskämda, ja, bara tanken är rasistisk! Objektiva sanningar existerar ju endast inom vetenskapen…så Kyrkan har haft fel i århundraden efter århundraden, säger man. Idag ska ingen behöva oroa sig för att leva i synd - om det inte är miljösynder förstås! Istället ska vi bekymra oss för temperaturskillnader, utsläpp av koldioxid, plastbestick i skolorna, ekologi… för man vill ju rädda världen!

Bön och bot, kärlek till Gud, tacksamhet till Jesus, bön till den heliga Jungfrun Maria... har ingen plats, får ingen plats, i människors liv, fast det ändå är det som ger hälsa och fred! Själars frälsning betyder ingenting alls för frälsning finns ju redan färdig, av sig själv liksom. 
Att be Gud om förlåtelse är att misstro Guds barmhärtighet. Ändå läser vi i Skrifterna:

”Jag bönhör dig i nådens tid, jag hjälper dig på frälsningens dag.  Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag”. 

 Varför låter vi inte vårt inre öga någon gång ta en titt på den fruktansvärda dagen då Guds rike ska ta emot vissa - och andra inte? 



 "I vår fåfänga förväntar vi oss att vi ska få samma ära som de som har motstått synden även till döden",
 säger h. Basil.


De som arbetar får skörden. Kronan får den som har segrat:
 ”Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han ska”, …vad han ska?! 
Vi måste således veta vad vi ska göra.  Det är vad Kyrkan alltid har lärt. "Förkunna allt som Jag lärt er, och se, Jag är med er tills tidernas slut”.

Jesu korsväg fortsätter i Hans Mystiska kropp: Vid den 10:e stationen av korsets väg tog man av Jesus Hans kläder; idag plockar man av Honom Hans ord, kastar tärning om det och ersätter det med vältaliga klichéer.
 Vid den 12:e stationen dör Jesus på korset;
idag tar man död på honom genom synkronisering och en total avskaffning av Kristendom.

Betänk det som Teresa av Avila skrev:  ”Kristus har inte någon kropp - förutom vår”. 



 Idag lockas barnen bort från oskyldighet. Djävulen lockar bort människor från Gudsfruktan; ”varför ska man frukta en barmhärtig Gud?!


Tro är för barn. I himlen kan endast barn komma in ”om ni inte omvänder er och blir som barn kan ni inte komma in i himmelriket”.


 När den oärlige mannen i dagens Evangelium inser att han snart ska förlora sin position, slösar han ingen tid på att använda sin herres välvilja för att ta sig ur den svåra situation han befinner sig i. Jesus använder denna bild som förebild för oss att följa: precis som den oärlige förvaltaren inser att han håller på att förlora allt han är och har, agerar han med stor angelägenhet ”att rädda sitt liv” genom att skriva ner en mycket mindre skuld än vad de olika personerna egentligen är skyldig sin herre. Även om förvaltaren var oärlig också i detta, så var han ändå ”smart” då han fann ett sätt att vinna folkets vänskap när han snart skulle vara utan både mat och husrum.

 "Jag säger er: skaffa er vänner genom den orättfärdiga mammon (pengar), så att de, när den upphör, kan ta emot er i de eviga boningarna."  Detta är en modell för att ge allmosor. Jesus känner till människans dragning till rikedom och uppmanar oss därför att använda våra gods och pengar så att det kan hjälpa oss till ett evigt liv, våra pengar blir en evig investering!

 Vi befinner oss i en stor andlig kris, vår frälsning står på spel! Sett ur detta perspektiv blir, bland annat donationer till de fattiga inte bara en god gärning utan också en viktig del av vår helgelse. Vi behöver ge allmosor så att de fattiga som vi hjälpt i detta liv, på domens dag ska förespråka vårt inträde till himmelriket.

Om vi kunde vara lika ivriga i att förenas med Gud som människor är ivriga att förenas med det världsliga!