"Att de må vara ett"

Den Katolska Kyrkan i Sverige firar 100 år sedan det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. 

Kyrkan fanns då inte med, varken på det mötet eller överhuvudtaget i den ekumenik som då sprang upp.

Historisk bakgrund

Protestanter blev medvetna om konkurrensen mellan deras många olika samfund och att dessa användes som verktyg i politiken. Detta syntes vara och anses fortfarande vara, ett motexempel till Kristi bön i Johannes 17:21: ”Att de må vara ett…” År 1910 samlades en internationell protestantisk Missionskonferens i Edinburgh för att behandla dessa frågor. Det hela var menat för de protestantiska samfunden runt om i världen. Varken den katolska Kyrkan eller de protestantiska samfunden hade då någon tanke på att Kyrkan skulle inblandas i det som kom att bli den ekumenik vi känner till idag.

 1925 höll rörelsen ”Liv och Arbete” (grundat av Archibald Hamilton Charteris, professor i bibelkritik vid universitetet i Edinburgh) sin första ekumeniska sammankomst i Stockholm under initiativ och ledning av Nathan Söderblom, för att reflektera över praktiska handlingar, som att främja social rättvisa.

 Strax efter Missionsmötet i Skottland började biskop Charles Brent från det Episkopala samfundet, tillsammans med lekmannen Robert Gardiner, tillhörande samma samfund, söka en konkret väg för enhet. Detta resulterade i grundandet av rörelsen ”Tro och Order”. 1927 anordnades den första världskonferensen vilket skedde i Lausanne, Schweiz.

Inte vid någon av dessa ekumeniska världsmöten var den Katolska Kyrkan närvarande.

 År 1948 förenades ”Liv och Arbete med ”Tro och Order” och ytterligare 147 samfund sammanfördes i kyrkornas Världsråd (WCC). Katolska Kyrkan var inte heller då närvarande. Idag omfattar WCC  352 samfund och beskriver sig själva som "en gemenskap av kyrkor som bekänner Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare”.

Denna Rörelse mötte motstånd från Vatikanen.

 Efter det andra Vatikan Konciliet (1962–1965), vilket tog en tydlig ekumenisk riktning, började katoliker delta i WCC som observatörer och

engagerade sig fullt ut i dessa teologiska ”Tro och Order” kommissioner.

 Gemensam Deklaration

 1928 skrev påven Pius XI encyklikan Mortalium Animos där han kraftfullt fördömde själva idén om en gemensam deklaration:

”Samtidigt bekräftar de [icke-katoliker] att de gärna skulle förhandla med den romersk-katolska kyrkan, dock på grundval av lika rättigheter och som jämlikar. Om de kunde förhandla på det sättet, verkar de inte tvivla på att en överenskommelse skulle kunna ingås genom vilken de inte skulle tvingas ge upp de åsikter som hittills är orsaken till att de har vandrat utanför Kristi enda fålla. Under sådana villkor är det tydligt att den apostoliska stolen inte på något sätt kan delta i deras återföreningar och att katoliker inte på något sätt kan ansluta sig till eller ge stöd till sådana ansträngningar. Om de skulle göra det, skulle de ge auktoritet åt en falsk kristen religion som är helt främmande för Kristi enda Kyrka. Skulle vi kunna tillåta – vilket skulle vara fullständigt orättvist – att sanningen och faktiskt den Gudomligt uppenbarade sanningen förs ner till nivån av förhandlingar? För det är ju beskyddandet av den uppenbarade sanningen som nu står på spel.” (Mortalium Animos, 1928)

 Den 31 oktober 1999 undertecknar representanter för den katolska Kyrkan och för Lutherska världsförbundet under en högtidlig akt i Augsburg, Tyskland, en ”Gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen”.

Den gemensamma deklarationen i dess början berättar att den "omfattar ett samförstånd om grundläggande sanningar i rättfärdiggörelseläran och visar att de återstående skillnaderna inte längre är tillfälle för doktrinära fördömanden". 

Betyder detta att problemen är lösta och att det bara återstår några få mindre skillnader? Ja, skrivs det i dokumentet, ”detta samförstånd är möjligt eftersom båda kyrkorna har förändrats”:

”Denna deklaration är formad av övertygelsen att våra kyrkor i sina respektive historier har kommit till nya insikter. Utvecklingar har skett som inte bara möjliggör, utan också kräver att kyrkorna undersöker splittrande frågor och fördömanden och istället ser dem i ett nytt ljus." (§7)

 I slutet av dokumentet får vi veta att:

"den förståelse av rättfärdiggörelseläran som framställs i denna deklaration visar att det finns en konsensus i grundläggande sanningar om rättfärdiggörelseläran mellan lutheraner och katoliker”. 

 Förut visste katoliker att tron alltid var densamma, att sanning förblir sanning. Man kunde vara i frid med att den katolska tron inte förändrades. Kyrkan har stått sig i alla tider, i alla stormar förblev Hon oförändrad. Idag finns det så många nya åsikter, förnyelser och ”aggiornamento” att tron sipprar ut i sanden och kan inte längre uppehållas eller kännas igen som en enhet. Det skulle aldrig ha varit möjligt att föreställa sig att Kyrkan skulle utvecklas så att Hon inte längre är vad Hon var! 

Lutheraner och katoliker säger sig ha funnit gemensam grund. Men den katolska Kyrkan är den Kyrka som grundades av Kristus, och som har bestått genom århundradena med samma dogmer och discipliner. 

Nu, säger man, har Kyrkan ”utvecklats” på ett sådant sätt att den kan godkänna den lutherska uppfattningen om rättfärdiggörelse, ja, man t.o.m. lär att katolsk tro kan ändras enligt tidens behov och krav.

Många finner den protestantiska formen av kristendom, framför allt på den moraliska nivån, mer bekväm. Tolerans och frihet ”befriar” oss från att döma andras val och från att döma oss själva, ja, det befriar oss helt enkelt från ett sånt oangenämt begrepp som synd, vilket är en anledning till att ekumeniken blomstrar. En ytterligare anledning är att gemene man såväl som majoriteten av Kyrkans hierarki håller med i det som sägs och beslutas angående ekumenik, utan att se hur destruktivt det verkligen är för Kyrkan! Vi har alla sakta men säkert blivit matade, en sked i taget, av ”det nya” vilket gör att det är svårt att urskilja förändringarna som skett och som sker. 

 Är Ekumenik möjlig?

Ekumenik betyder egentligen: ”det hela av den befolkade jorden”, vilket är synonymt med ”Universell”.

Ordet brukades i förening med ”en flock” (Johannes 10:16), för att visa att hela den befolkade jorden skulle bli katolsk. Dess mål var att arbeta så att alla blir katoliker, vilket alltid varit den egentliga meningen med ekumenik. Pius XI konstaterade 1928 att det enda sättet för den kristna världsgemenskapen att återvända till tro ​​var att återgå till Romersk-katolsk Liturgi. I detta avseende avvisade påvedömet idén om den katolska Kyrkans deltagande i Kyrkornas världsråd.

Hur förenar vi den katolska tron med protestantismen vilken inte erkänner en kyrklig auktoritet som uttrycker sig ofelbart om tron?

Man hoppas att protestanter och ortodoxa ska förenas i enlighet med den katolska Kyrkans lära.  För att kunna förenas så talar man inte om dogmer som; Transubstantiation, Sju Sakrament, skärselden, traditionens roll i Uppenbarelsen, Petri primat, påvlig ofelbarhet, Mariansk dogm…

Även läran om rättfärdiggörelsen skiljer sig påtagligt.

För att möjliggöra en ekumenisk förening har kyrkan tagit avstånd från att kallas den stridande Kyrkan, inte heller får det uttryckas att det endast finns en Kyrka som leder till frälsning, nämligen Den Katolska. Angående detta så är det uppenbart att ekumeniken redan har gått så långt att man med säkerhet kan säga att majoriteten av katoliker idag tror att ”alla blir frälsta”.

Låt oss betänka en sak: Hur är en förening möjlig när Kyrkan lär att: Tron är en helhet av sanningar vilken inte kan bli förnekad i någon av dess del? Ur detta perspektiv är ekumenik, som den ger sig ut för att vara idag, omöjlig!

Den Katolska Kyrkan förlorar sin Identitet när hon tar del av dagens ekumenik. Ekumenik river sönder katolsk tro. Till följd av 60 års ekumenik uppmärksammar vi att Kyrkan ser mer protestantisk ut; protestantism har trängt igenom liturgin, tolkningen av Skrifterna, och, kyrkan har ändrat sig i hur hon ser sig själv. Man skulle kunna påstå att kyrkan inte längre vet hur hon ser sig själv.

Hur kan det existera förening i det som är motsägande; var finns där sanningen? Om inte sanningen förenar oss hur kan vi då vara förenade i kärlek?

Man påstår att ”Den Helige Andes nåd” inspirerar ekumeniken, men hur kan Den Helige Andens nåd verka där det råder oklarhet? Dessutom kan den Katolska Kyrkan inte finna ro i ekumenik eftersom i dess namn får Herrens egen Kyrka inte upphöjas; inte leva i frihet.  Man använder sig av klichéer, som, ”kärlek är större än tro”. Visst, vi älskar våra medmänniskor och vill alla gott, men vi kan inte utav kärlek, ge upp något av vår tro, dölja sanningen eller vara likgiltiga! Allt detta går emot kärlekens natur, och själarnas frälsning.

Kyrkan har i hundratals år försvarat sin tro till varje pris, och otaliga martyrer har givit sitt liv för den katolska tron. I ekumeniken tjänst tappar Katoliker sin sälta. Tron som finns kvar ”duger inte längre till annat än att kastas bort och trampas av människorna” (jmf Matteus 5:13). 

 Vad som borde ha kunnat förutsetts är att om man bestämmer sig för att följa en ny ekumenik så kommer Kyrkan också behöva likställas med andra religioner. Hör vi det inte sägas, inifrån Kyrkan, att den Katolska religionen endast är en religion bland många, och att alla leder till en och samma Gud?

 Ett sånt uttalande är en lögn. 

Har inte Ekumenik-projektet egentligen misslyckats? Det verkar i alla fall inte bära någon frukt, även om man nu söker förenas i socialt arbete, och gemensamt förbättra människors liv i samhället.

Tänker man att man genom detta ska ”bli ett, Fader, som vi är ett”?! 

Hur kan vi förbättra någonting utan en sann tro? 

 Katolska Kyrkan; Moder och Läromästarinna

En tro, en Helig, Romersk Katolsk och Apostolisk Kyrka. Kristus har skapat en Kyrka. För att vaka över denna tro grundade Vår Herre sin Kyrka på Petrus. 

Det är den Katolska Kyrkan och den katolska tron (hierarki + sanning) som gör det möjligt för oss att ha en sann kärlek till Gud, det är den Kyrkan Jesus har grundat, och det är i den Kyrkan Jesu själv lär oss hur Han vill bli älskad och Tillbedd. 

Kristus är Kyrkans enda Huvud och Han har en kropp, den katolska Kyrkan är Kristi Mystiska kropp; organiskt, harmoniskt förenad i dess lemmar– ”en tro, en kropp, en Kyrka – i evighet en himmel” (Vår Fru av Fatima till Sr.Lucia).

Vår tro kommer från Guds uppenbarelse. 

 Uppenbarligen föredrar vi en tro som är gjord av människohänder!

Vi kan inte undvika att se, att allt detta uppskattas, uppmuntras och trycks på av Globala intressen: En pluralistisk värld önskas och det ska till varje pris genomföras! I den världen får det inte finnas en enda uppenbarad sanning men där får gärna finnas hur många ”sanningar” som helst, bara ingen syns eller hörs mer än någon annan. 

Men den katolska Kyrkan måste få synas och höras för hon är ”Mater et Magistra”, dessutom så tillhör ”Mission” Hennes innersta natur!

 Den Katolska Kyrkan är inte en kyrka bland många andra.  Är inte en religion bland många andra.

 1961 skrev påven Johannes XXIII i encyklikan ”Mater et Magistra”:

 ”Moder och Läromästarinna till alla nationer – sådan är den katolska Kyrkan i sin grundares, Jesu Kristi, sinne; att hålla världen i en kärlekens famn, så att människor i varje tidsålder ska finna i henne sin egen fullständighet i en högre levnadsordning och sin yttersta frälsning. Hon är "sanningens pelare och grundval". Åt henne anförtroddes av hennes heliga grundare den dubbla uppgiften att ge liv åt sina barn och att undervisa dem och vägleda dem – både som individer och som nationer – med moderlig omsorg. Stor är deras värdighet, en värdighet som hon alltid har värnat om mycket nitiskt och hållit i högsta aktning”.

Kyrkans ledare är väg-ledare, deras uppgift är att universellt undervisa hela den katolska tron, inklusive de svåra och anstötliga delarna.

Rättfärdiggörelsen

Den lutherska läran fördömdes högtidligt och ofelbart som kättersk av den katolska kyrkan:

 ”Om någon skulle säga att vår Herre Jesu Kristi nåd, som förlänas i dopet, inte efterger skulden för arvsynden, eller bekräftar att allt som hör till syndens karaktär inte tas bort, utan bara upphävs eller inte tillräknas: låt honom vara Anathema”(Trentrådet, session V, kanon 5).

 ”Om någon skulle säga att människor är rättfärdiga endast genom att tillskriva Kristi rättvisa, eller enbart genom förlåtelse för synder, exklusive den nåd och kärlek som den Helige Anden ingjuter i deras hjärtan på ett permanent sätt, eller att den nåd genom vilken vi rättfärdiggörs är en ren ynnest från Gud: låt honom vara Anathema”. (Trentrådet, session VI, kanon 7).

Lutheranerna lär att rättfärdiggörelsen sker endast genom tro. Därför är det inte nödvändigt att andra dispositioner finns, inte ens ånger för synd. Ty, enligt Luther, förblir människan en syndare även efter sin rättfärdiggörelse, och kan aldrig befria sig från synden. Dessutom är denna "tro" inte fasthållande vid de sanningar som Gud har uppenbarat och som kyrkan lär. Luthersk tro är endast ett "förtroende" som syndaren har att hans synder för Kristi skull inte kommer att tillräknas honom. 

Den lutherska läran om "enbart tro" fördömdes av konciliet i Trent. 

Enligt den katolska läran om Rättfärdiggörelsen är en av dess egenskaper att det inte är säkert att du är rättfärdiggjord, alltså frälst.  För du kan förlora tron. Du kan också återvinna den. Det betyder inte heller att du är rättfärdiggjord därför att du har haft en inre upplevelse av Jesus!

Kyrkan lär att ingen, förutom genom en speciell uppenbarelse från Gud, kan vara säker på sin egen rättfärdiggörelse genom trons säkerhet. "Ingen kan med säkerhet i tron, vilket är en ofelbar säkerhet, veta om han har fått Guds nåd." (Trentrådet, session VI, kapitel 11)  Vi kan vara moraliskt säkra på att vi är i nådens tillstånd, det vill säga vi kan säga: "Det är mest troligt att jag är i nådens tillstånd", men vi kan inte ha trons visshet.

Kyrkan lär att människans inre helgelse (eller rättfärdiggörelse) kan öka som ett resultat av goda gärningar. Eftersom goda gärningar inte utövas lika av alla, blir resultatet olika mellan människor. Lutheraner tror att vår rättfärdiggörelse är säker med trons säkerhet. Därför säger de vanligtvis, "Jag är frälst" eller "Jag har en reservation i himlen." Men, säger de, våra själar är inte rättfärdigade i sitt inre av helgande nåd som ansluter sig till själen, utan snarare endast till det yttre, rättfärdigade av Kristi rättvisa. ”Syndens dynghög” är endast övertäckt, vilket skulle innebära att alla människor är lika rättfärdiga. 

Den katolska kyrkan lär att goda gärningar som utförs i tillståndet av helgande nåd är förtjänstfulla, det vill säga att de verkligen gör så att heliggörande nåd växer i oss, såväl som evig ära och härlighet. 

Lutheraner förnekar absolut meriter. Luther menar, att om en man under nådens impuls utför ett gott verk, är det fortfarande en synd, eftersom han fortfarande är i syndens tillstånd. Goda gärningar är bara tecken eller frukter av Guds nåd, men är till ingen nytta för evig frälsning.

Det är ju också en uppenbar fakta, att katoliker och lutheraner inte har samma sätt att läsa och förstå Skrifterna! Lutheraner avvisar den Katolska kyrkans gudomligt etablerade auktoritet och hävdar istället att varje människa har Den Helige Ande och kan själva tolka Skrifterna!

 Vilken slags enhet?

Är det inte så att Protestanter inte söker kyrkans "enhet" utan snarare "kyrkornas gemenskap”? Protestantiska samfund söker ju inte en synlig och institutionell enhet mellan "kyrkorna". För dem är kyrkans enhet osynlig. De vill ha ett ömsesidigt erkännande för en ”Kristi enda kyrka”. Som skulle utgöras av alla kyrkor som bekänner sig vara kristna. För dem "är vi redan förenade i Kristus". Så det enda som behövs, enligt dem, är att "kyrkor” med olika bekännelser ömsesidigt garanterar sin gemenskap. En fredlig, ömsesidig samexistens, ett vänskapligt förenande med bekännelser som förblir åtskilda! En s.k. ”enhet i mångfald”. Så för protestanterna är det möjligt att stå tillsammans utan att behöva konfrontera de problem som trons sanningar medför. Det räcker med att hitta något som alla kristna kan hålla med om.  Vi borde, enligt dem, acceptera och tro att deras prästvigning är lika mycket vigning som katolsk prästvigning…

De många olika samfunden vill bli erkända som en mångfald av ”kyrkor” som är helt jämlika i värdighet med den Katolska kyrkan. Detta är inte möjligt! Kristus har skapat en Kyrka, och hon som i sanning söker, finner ganska snart, att det är ingen annan än den Katolska Kyrkan. 

 ”Att de må vara ett”

 En annan, minst lika sorglig aspekt i allt detta är att man helt fritt, på ett sätt även dogmatiskt, använder Johannes 17:22-23, i ekumenikens namn där man tolkar att Jesus i denna text ber för enhet mellan protestanter, ortodoxa och katoliker! Så Jesus, innan Han dog, tänkte på Luther, och alla andra kättare som skulle, i avsky till Katolska Kyrkan, lämna Henne för att göra sin egen ”kyrka”, rädd för att vi inte skulle vara förenade bad Jesus Fadern att vi ändå skulle vara förenade - för att världen skulle tro!!

Vi såg i början av denna artikel att för katoliker har ekumenik alltid betytt att alla jordens människor ska bli en flock, med en Herde i den katolska Kyrkan, detta enligt Johannes 10. Jesu bön i Johannes 17 tillger oss en djupare mening och föresats för den enhet som Den Allra Heligaste Treenigheten söker efter.

 Gud söker enhet med Honom - i våra själar!

 ” Att de blir ett, Fader, så som vi är ett”.

Kristi vilja och önskan är att sätta sig som ett sigill på vår andliga själ, så att Han där ska kunna prägla själen för att den ska bli ett med Honom. Den som förenar sig med Herren är en ande med Hans ande, så att världen genom denna likhet kan se Herrens helighet vars sigill vi bär. Individer kan då dras till helighet, godhet och till det ljus som ger avtryck i dessa Kristi vittnen så att de som endast känner till det världsliga också får tro, tron att Fadern har sänt Kristus för att vara allas Mästare, Återlösare och Förebild. Kristus präglar i sina utvalda den levande bilden av sitt eget liv, så att Hans liv, som helige Paulus säger, kan ”uppenbaras i deras kroppar” (2: a Kor 4:10). Kristi sigill, alltså föreningen med Kristus, ”beväpnar” och beskyddar oss tills vi når fullkomlig förening med Den Allra Heligaste Treenigheten.  I Jesus Kristus, och i förening med Hans Kyrka, där vi lär känna Guds Härlighet, uppnår vi vår egen härlighet genom att först lära känna Honom, och med det lära oss att älska Honom vilket leder till att vi vill tjäna Honom enligt Hans vilja. Vårt kristna liv består i att efterlikna Kristus, att leva enkelt, att föredra korset framför allt det som världen vill pracka på oss.  Det främsta syftet med att meditera över Kristus, enligt Paulus, är att bli förvandlad till Kristi avbild, det vill säga, att bli fylld med Hans ljus och dygder.  

Detta är att vara ett med Kristus såsom Fadern och Han är ett! Vi begrundar Kristi Gudomlighet och mänsklighet och imiterar Honom, i vilket vi lite i taget förvandlas till Hans egen avbild så att vi kan säga med Paulus och den heliga Jungfrun Maria: det är inte längre jag men Kristus som lever i mig. ( jmf Gal 2:20).

Katolska Kyrkan idag; en splittrad kyrka

Låt oss också se och inse att den Katolska Kyrkan, sedan 70-talet, är inom sig själv en mycket splittrad kyrka. Den Katolska Kyrkan behöver se till sin egen enhet, det är denna splittring och oenighet som inte vittnar till Faderns och Sonens ett-het. Det är genom kyrkans institutionella avtagande från den traditionella katolska tron som gör att föreningen blir allt dimmigare och den katolska tron allt svagare.

Må Kristi Kyrkas ledare runtom i världen, i förening med Rom, se till Kyrkans inre liv i ljuset av Kyrkans tradition och inte i skuggorna av denna världens dåraktighet.

Kyrkan har idag så djupa sår av otrohet att det helt enkelt är mycket lättare att arbeta för försoning med världen och världens alla religioner, förlåta strider med kättare, hjälpa syndare att fortsätta med ett liv i synd - än att se till sin egen Moder.

 Låt oss be.

(källor: ven. louis de ponte, ”the knowledge of our lord jesus christ.
              https://www.papalencyclicals.net/councils/trent.htm
              https://km.svenskakyrkan.se/km_om_97/km/skriv/973/css97315.htm
           john-paul ii ”ut unum sint ”encyklical letter on the church’s commitment to
              ecumenism
              fr. george may ”sisinono”
             vatican council ii
             bibel: jesu kristi nya testamente j.p.e. benelius