Femte Söndagen efter Pingst

“Du skall icke dräpa” 

“Du skall icke dräpa!” Så lyder det femte af de bud som Mose fick taga emot från Gud på berget Sinai. Vår Herre bekräftar det i dagens evangelium. Vi katoliker kan tycka att det är ett själfklart bud, en själfklar norm, att följa. Men det ökande antalet skjutningar och sprängningar i vårt samhälle visar snarare på att allt fler människor, inklusive alltfler unga, äro villiga att bryta mot Femte budet. Ytterst beror detta på att kristendomen alltmer förlorar sitt grepp i vår kultur. Ännu har ingen af våra tongifvande politiker upptäckt att lösningen till vårt samhälles stora problem ligger att återvända till den kristna tron.  

 Propositio  

Att döda någon är att tillskansa sig en auktoritet som tillkommer Gud allena; ty han är den absolute Herren öfver människans lif; det tillkommer honom allena att släcka lifvet, liksom han allena kan skänka det. Att mörda är också den största orättvisa som vi kunna göra oss skyldiga till, eftersom den beröfvar vår nästa det som är allra värdefullast för honom i denna värld - så värdefullt att alla människans rikedomar och all makt inte kan godtgöra eller återställa handlingen att ha blifvit mördad. 

 Femte budet förbjuder inte bara uppsåtligt mord utan också allt som leder till mord, som gräl, smädelser, strider, hat, vrede och hämnd. Tag till exempel smädelser. Sällan äger ett gräl rum utan okvädingsord och förolämpande öknamn, som sedan leder till mer gräl och strider och slagsmål. I dagens evangelium talar Vår Herre i allvarliga ordalag om denna synd, och säger att alla skymford förbjuds af Femte budet och är värda det strängaste straff. Han säger: “den som är vred på sin broder undgår inte sin dom, den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld”.  

 Af dessa Jesu ord framgår att glåpord och tillmälen till och med kan räknas som en dödssynd som straffas med helvetets eviga eld om de orden utgöra en mycket stor förolämpning mot den person vi tala med. Att kalla en person för “idiot” ansågos bland judarna vara den allra värsta förolämpning man kunde gifva, och därför ett stort brott. Vi se väl inte detta i samma ljus, inte heller skulle den förolämpningen vanligen hos oss uppfattas som en dödssynd, såvida inte den sades till en förälder eller en öfverordnad.   

 Som vi hörde, räknas äfven vreden som förbjuden af Femte budet. Vrede är en känsla af missnöje öfver en verklig eller upplefd oförrätt, tillsammans med en önskan att straffa föröfvaren. Vreden tillhör i katekesen en af de sju hufvudsynderna, eftersom det är en synd som leder till andra synder, om den inte förhindras i tid. Af detta följer dock inte att vreden alltid är en dödssynd. Ibland är den bara en venial synd, en mindre synd, och ibland är den inte någon synd alls. Därför kan aposteln Paulus säga: “Grips ni af vrede så synda inte. Låt inte solen gå ner öfver eder vrede” (Ef 4:26). 

 Hur kan då en person vara arg och ändå inte göra sig skyldig till synd? Låt oss antaga att en af dina bekanta har slagit till dig i ansiktet. Du känner dig arg, och kan till en början inte rå för din ilska, ty slaget gjorde ondt. Det finns ingen synd så här långt, eftersom det är naturligt för oss, som äro gjorda af kött och blod, inte af trä eller sten, att bli arga när vi blifva slagna. Men i nästa ögonblick viskar din skyddsängel till dig, att tålmodigt uthärda slaget, af kärlek till Jesus, som för oss blef slagen i ansiktet, och ändå stod ut med det, som ett mildt och saktmodigt lamm, utan att öppna sin mun. Genast försöker du hindra dina arga känslor, du beder en tyst bön till din Frälsare och försöker visa vänlighet mot den som slog dig. Här har du gjort exakt det som aposteln säger till dig; du har varit arg utan att ha syndadt. Tvärtom, du har vunnit en seger öfver dig själf och öfver djäfvulen och har förtjändt en belöning i lifvet efter detta. 

 Nu låt oss antaga, att du har handladt helt annorlunda. Slaget som du fick har försatt dig i affekt, och du har inte försökt öfvervinna den. Du talar argt till den som slog dig, du kastar glåpord efter honom, försöker slå tillbaka. Du önskar inte skada honom mycket, bara litet grand, såsom han skadade dig. I detta fall har du varit arg och syndadt, men din synd är en venial synd, inte någon dödssynd. 

 Men kanske slaget som du fick har försatt dig i en mycket stor affekt, eftersom du inte alls försöker hindra eller kontrollera ditt humör. Du kallar din följeslagare de värsta tillmälen du kan tänka dig, i blindt raseri griper du hvilket som helst tillhygge som finns till hands för att slå honom eller kasta på honom, sak samma vilken skada du än åsamkar honom, så länge du bara kan hämnas på honom. I detta fall är det stor risk att din vrede når upp till dödssyndens skuld, och måste alltså biktas för att bli förlåten. 

 Peroratio  

Vi se alltså, hur vrede kan antingen vara en dödssynd, en venial synd eller ingen synd alls, beroende på det sätt på vilket vi gifver oss hän åt den eller stå emot den. Vreden, om den inte hindras är en källa till otaliga brott, bland dem också mord. Därför kunna vi inte vakta oss alltför mycket för den, eller kämpa mot den alltför ifrigt. Amen.