Fr. Fogelqvist predikan 2:a Söndagen i Advent

Vägröjare genom tron 

“Uppväck, o Herre, våra hjärtan till att bereda väg för din enfödde Son”. Så bad vi alldeles nyss i kollektbönen till denna mässa, Andra söndagen i Advent. Vi bedja om att vara vägröjare för vår Herre och Frälsare, så att han kan komma till människorna. Gud använder sig af människor, för att bära fram sitt frälsningserbjudande. Han sänder ut budbärare som sprider ut hans inbjudan till mänskligheten. Gud är till och med hänvisad till människorna; han har inga andra varelser än människorna. Vi känna till den förste vägröjaren till den historiske Jesus: det är Johannes döparen. Det står i Johannesprologen: “En man uppträdde sänd af Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla kunde komma till tro genom honom” (1:7). I Johannes är profeten Malakis löfte uppfylltdt, där det står: “Se, jag skall sända ut min budbärare, han skall bereda väg för mig” (3:1). Johannes accepterade sitt uppdrag, han fullföljde det och föll offer för detta uppdrag. Äfven Jesu lärjungar voro utsedda att bereda väg. När Jesus började sin färd till Jerusalem, skickade han alltid två lärjungar framför sig till alla städer och platser dit han själf tänkte komma. De skulle förbereda hans ankomst. Den uppståndne Herren befallde sina lärjungar: “Gån ut i hela världen och förkunna evangeliet för allt skapadt” (Mark 16:15). Apostlarna sändes alltså ut på ett missionsuppdrag; de skulle samla alla människor omkring Jesus. Budet att bereda väg är lika giltigt idag som det var igår. Det är riktadt till oss. Vi skola vara vår tids vägröjare. Men frågan är: hur då? På hvilket sätt? 

Propositio  

Vi bereda väg för Herren, när vi tro honom. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Att kunna tro är en outsäglig lycka. För den som tror, öppnar sig en helt ny värld, Guds verklighet. Tron är en kraft för den troende. Den som verkligen har gripits af tron, söker förmedla den tron till alla andra. Han är också bunden af Guds bud att gifva tron vidare. Vi kunna bara gifva den vidare om vi själfva stå fasta i tron. Detta är en af våra första plikter, att vi ständigt på nytt bedja om tron – i hvarje rosenkrans, till exempel, kunna bedja vi: Jesus “föröke i oss tron”. Vi bereda väg för Herren genom vår bekännelse, ty tron måste uttryckas. Tron måste ju göras känd utåt. Aposteln Paulus jämställer bekännelsen med tron, när han säger: “Genom hjärtats tro blifver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse blifver man frälst” (Rom 10:10)). Bekännelsen förbinder oss med Gud på ett liknande sätt som tron. Biskop Cyprianus, martyrbiskopen, afrättad år 258, frågar i en af sina skrifter: “Hur kan någon påstå sig vara kristen om han är rädd för att vara det offentligt? Hur kan han en dag vara med Kristus om han skäms för att bekänna att han tillhör honom?” Trofast bekännelse är smittsam. De som upplefva den, känner kraften som döljer sig i tron. De ha inte den fullkomliga tron, som inte tala om hvad de tro på. Ty det hör också till tron att man tager emot Ordet, bekänner det: “den som bekänner mig inför människorna, honom skall jag bekänna inför Gud, min Fader. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför Gud, min Fader” (Matt 10:32). Så säger Vår Herre. Gordius var en romersk officer. Han ställdes inför rätta under den stora Diocletianusförföljelsen. Hans vänner sade till honom: “Du kan tro i ditt hjärta, men utåt sett måste du låtsas som om du inte tror.” Gordius svarade: “Han som gaf mitt hjärta, gaf mig också min mun.” Och så afrättades han. 

Den grundläggande trosbekännelsen är att lefva af tro; vi skola lefva, det vi tro. Våra medmänniskor skola i vårt dagliga lif kunna afläsa, hur vår tro är beskaffad. De skola alltså se vår beredskap att tjäna, vår osjälfiskhet, vår ärlighet, vår renhet, och detta skall få dem att lystra. De skola känna sig dragna till oss, eftersom vi visa dessa dygder. Man kan bara leda en människa till det man själf bekänner. Och två bevis kommer alltid att förbli det bästa sättet, att bevisa Gud och hans existens: nämligen när de troende lefva i enlighet med sin tro och när de dö för sin tro. Vi bereda väg för Herren genom beslutsamhet, när vi resolut och bestämt stå upp för hans sak. Få saker skadar religion, respekten för religion och religionens spridning, mer än halfhjärtade åtgärder, obeslutsamhet och inkonsekvens. Beslutsamhet lockar däremot. Där kristna lefva sin kristendom utan eftergifter till ett liberalt feel-good-samhälle, då lägga människor märke till det, de bli eftertänksamma, vissa känna sig till och med tilltalade och kallade att följa efter. 

 Peroratio  

Vi äro skyldiga människor att vittna om vår resoluta tro. Herren kräfver det, när han säger: “Ingen som sätter handen på plogen och ser tillbaka är värdig Guds rike” (Luk 9:61). De andliga striderna afgöras af viljans beslutsamhet. Kärleken till Gud består inte af ljufliga känslor, utan af den resoluta viljan att behaga honom. Att vackla fram och tillbaka, osäkerhet och halfmesyrer äro däremot oförenliga med att följa Kristus; kompromisser kompromittera. Vi höra då och då om protestanter som vilja konvertera till katolicismen, och taga kontakt med en präst om detta, och prästen svarar ungefär: “Äsch, glöm det. Vi ha ekumenik nu; bli salig på din egen tro.” Ja, kära vänner, sedan när har ekumenik varit mer värdefull än tron på vår religions absoluta sanningskärna?! Denne präst saknar uppenbarligen en resolut tro. Människorna, som upplefva honom, komma att säga: “Om han inte tager tron på allvar, hur kunna då vi göra det?” Amen.