Fr. Fogelqvists predikan 1:a Söndagen i Advent

Kristi andra ankomst 

Idag fira vi början af Advent. Advent är en mycket speciell tid. Det är en tid af minne men också af förväntan:  minnet af Jesu första ankomst och förväntan af hans andra ankomst, hans återkomst. Vi se därför både till Betlehem och till himlen, där Herren skall uppenbara sig vid sin återkomst. Genom Kristus har en ny världsordning införts; han har återställt Guds rike. Men han har ännu inte fullbordadt världen; han har ännu inte gifvit den dess slutliga form. Han har visserligen fullbordadt Faderns uppdrag, men hans verk är ännu inte fullbordadt. Han skall därför återvända för att fullborda det han har påbörjadt. Det är en trons grundsats: Kristus skall återvända i härlighet för att döma lefvande och döda. Kyrkan bekänner denna verklighet i sina trosbekännelser. 

Propositio  

Kristi andra ankomst är inte bara ett faktum bland många. Snarare är det den allomfattande och dominerande händelsen. När Kristus togs upp till himlen från Olivberget inför lärjungarnas ögon, hörde de budskapet: “Denne Jesus, som har blifvit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I hafven sedt honom fara upp till himmelen” (Apg 1:11). Från änglarnas munnar fingo apostlarna tröst därigenom att deras afsked från Herren inte var slutgiltigt, att den som nu hade gått bort skulle återvända för att fylla världen med sin härlighet. Flera gånger tidigare hade Herren taladt om detta, om uppfyllelsens dag, en dag af hämnd öfver de onda och af flammande eld. Men det är också en dag af tröst och hemkomst. Vid sin andra ankomst kommer Kristus som domare och afgör mänsklighetens öden för all evighet. I sin själfmedvetenhet som omfattar både nutid och framtid, identifierar han sig som den som skall ha sista ordet öfver hvarje person: Han säger: “Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna” (Mark 8:38). 

Kristi andra ankomst kommer att ske i offentlighetens ögon. Han skall därför komma på annat sätt än vid sin första ankomst. Äfven den första ankomsten var afsedd för allmänheten, men den ägde inte rum i offentlighetens ögon, utan i ett litet område af Palestina inför sitt folk. Hans död inträffade visserligen utanför stadsportarna och inför allas ögon, men äfven denna offentlighet var begränsad. Och äfven när lärjungarne gick ut i hela världen för att förkunna evangeliet, var detta fortfarande bera en offentlig förkunnelse i Ordets form. Men det vittnesbörd som Herren slutligen skall gifva mänskligheten, det vittnesbördet skall verkligen uppenbaras för alla. Han kom i hemlighet för att bli dömd, han skall komma öppet för att döma. I Uppenbarelseboken läsa vi: “allas ögon skola se honom, ja, ock deras som genomborradt honom” (1:7). Han skall träda in i världen, som förberedts för honom genom sitt lif och sin död, tillsammans med sitt himmelska följe. Han kommer som världens konung. Den heliga Skrift använder termen Parousia för hans ankomst. Det ordet var kändt från romersk-grekiska hofceremonier och betydde en kejsares inträde. Kejsaren kommer i makt och härlighet, och han bringar räddning. Hvad hedningarna menade med en jordisk människa, en jordisk härskare, kommer att uppfyllas helt och fullt när den himmelske härskaren träder fram. 

Herren kommer plötsligt, oväntadt. Hans ankomst sker på ett ögonblick. Basunen kommer att ljuda; det är det apokalyptiska instrumentet. Bilden af basunen betecknar den oemotståndliga kraft, med hvilken Kristus kommer att gripa tag i världen. Han har gått före oss till himmelsk härlighet, och därifrån kommer han att bringa den slutliga frälsningen. [Aposteln Paulus varnar de kristna i Filippi att förvänta sig frälsning från någon annan; endast i honom kan de sätta sitt yttersta hopp. Han skrifver: “Vårt hemland är himlen, och därifrån vänta vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi ha i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att underlägga sig allt” (3:20f).] 

Hoppet om den kommande Herren sätter öfverhufvudtget sin prägel på den kristnes tänkande och lif, ja, hela hans existens. Kristendomen kan verkligen betecknas som “Återkomstens religion” och de kristtrogna människorna kunna betecknas som “sådana som älska Herrens ankomst.” De äro människor med en alltöfverskridande längtan, en längtan som inspirerar den bön som vi bedja hvarje dag: “Tillkomme ditt rike”. Riket är återkomstens rike, det är Kristi återkomst. Tillkomme ditt rike. Vi bedja ständigt för dess uppfyllelse, hvarje dag. Enligt Första Korintierbrefvets vittnesbörd vänder sig hela kyrkan, Guds folk, till Kristus med böneropet: Maránatá – Kom, Herre Jesus. Ja, kära vänner, Herren skall komma. Det skall prägla oss helt igenom.  

Likt blixten som lyser upp himlen från öster till väster, så skall han komma. Han kommer öfver alla som sågo honom och ändå inte sågo, som hörde honom och ändå inte förstodo, han kommer öfver bespottare och hatare, öfver druckna och drömmare, öfver tviflare och förtviflade. Han, den utstötte, den bortslumpade, den slagne, den korsfäste, den tystade. Likt blixten skall han lysa in i deras själars mörker, likt en dundrande åska skall domens språk komma öfver dem.  

Peroratio  

Kära vänner, när allt detta händer, då räta vi på oss och lyfta våra hufvuden, ty vår återlösning närmar sig. Ja, Herre vi skola veta, att det är du. Du innerligt älskade, du hett efterlängtade, du ende Gud öfver alla afgudar, du vårt lif och vår kärlek, du som ingen har sett men som ändå är känd, du oändligt aflägsne och ändå den allra närmaste, du evige Gud och ändå vår frälsare, vår broder och vår vän. Vi veta att du kommer. Du kommer, för att taga bort död och sorg ifrån oss. Du kommer, för att leda oss till det eviga bröllopet, där vi skola dricka från lefvande vattenkällor. Du kommer, för att förvandla vår tro till skådande. Herre, ännu bor du fördold i vår midt. Men redan skåda vi ljusets fåll i din härlighets klädnad. Låt oss, kära vänner, träda in i den tidiga kyrkans bön, som bad på sitt eget språk: Maránatá – Kom, Herre Jesus. Amen.