Fr. Fogelqvists predikan, 10:e Söndagen efter Pingst

Kyrkans lära om kvinnliga präster 

Det har observerats, att vår nye påfve, Leo XIV, har till biskopar utnämnt personer som öppet stödjer vigning af kvinnor till präster, tvärtemot kyrkans beständiga lära. Det verkar som att stödet till förmån för kvinnliga präster ökar, äfven inom Katolska kyrkan. Det kanske mest öfvertygande argumentet mot kvinnliga präster är detta: sakramentala tecken representera hvad de beteckna genom naturlig likhet. Vatten är ett medel för rening. Därför är vattnet lämpligt att representera den öfvernaturliga reningen, det vill säga, befrielsen från synd, i Dopet. Bröd och vin tjäna människan som mat och dryck. Således äro de lämpliga att representera näringen för det andliga lifvet i Eukaristin. Likheten mellan det naturliga elementet och den öfvernaturliga verkligheten gör det lämpligt att använda i sakramentet. Det är på liknande sätt med prästvigningen. Det måste finnas en naturlig likhet mellan Kristus och hans tjänare. Denna likhet är närvarande - och endast närvarande! - när Kristi plats representeras af en man, ty Kristus var en man. 

 Propositio  

Förespråkare för kvinnliga präster peka ofta på situationen inom protestantismen, där ju äfven kvinnor vigs till präster och biskopar. För katoliker är kvinnors antagning till pastoraltjänst i protestantiska samfund egentligen inte något problem, eftersom de förkasta vigningens sakrament. Inom protestantismen finns inget vigt prästerskap, inget vigningssakrament, trots deras fina kyrkliga titlar och vackra liturgiska dräkter, som ofta kopiera de katolska. Den protestantiske pastorns tjänst är, enligt deras bakomliggande teologi, inget annat än en funktion, utan att ha någon existentiell, permanent eller essentiell karaktär. Mottagaren af den katolska vigningen däremot förvandlas ontologiskt och blir lik Kristus. Han tager emot varaktiga fullmakter som icke-vigda sakna. Biskopar och präster handla “i Kristi hufvudets person.”  

 Den väsentliga skillnaden mellan det katolska prästerskapet och den protestantiska religiösa tjänsten är tydlig i de olika lefnadsförhållandena. Protestantiska pastorer gifta sig, till skillnad från katolska präster. Den som återspeglar Kristus, gör det genom att afsäga sig äktenskapet, det celibat som Jesus var modell för, och som vi, hans efterföljare, antaga frivilligt och utan tvång. Protestantismen kräfver inte celibat, ty dess präster äro inte präster som återspegla Kristus i sitt väsen och sin auktoritet. [Och om man har släppt tanken på det manliga prästämbetet som norm, har man också öppnat för skilsmässor. Inom protestantismen finna många frånskilda och omgifta pastorer. Inom protestantismen kunna kyrkoherdar också viga samkönade par. Protestantismen tillåter utöfvad homosexualitet. Det finns en hel del homosexuella och lesbiska pastorer. Där kunna äfven “transsexuella”, individer som genomgått könsförändring, inneha kyrkliga ämbeten.]  

 Vår katolska kyrka förlitar sig inte på teologers öfverväganden, när hon rättfärdigar att vigningen reserveras för medlemmar af det manliga könet. Denna tradition har stöd af läroämbetet, som är det organ som Gud instiftadt, till “att tolka Guds ord”, och som “utöfvar sin befogenhet i Jesu Kristi namn”. Detta läroämbete innehas af kyrkans biskopar i gemenskap med påfven (KKK 85). Denna högsta kyrkliga auktoritet har upprepade gånger förklaradt: af trohet mot sin Herres exempel, anser sig kyrkan inte ha rätt att tillåta kvinnor till prästerlig vigning.  

 Som exempel kunna vi ta Helige Johannes Paulus II:s apostoliska uppmaning från 1994. Han kallar uteslutningen af kvinnor från prästerskapet för ett gudomligt dekret; det sker enligt Guds eviga plan. Kristi tillvägagångssätt vid valet af de tolf, då endast män utsägs, är en etablerad norm. Påfven förklarade i kraft af sitt ämbete att stärka bröderna, att kyrkan inte har någon som helst befogenhet att viga kvinnliga präster, och att alla kyrkans troende måste följa detta beslut. Kära vänner, en lära som är grundad på Skriften och ständigt har bevarats i kyrkans tradition, förkunnad af det ordinära och universella läroämbetet som en definitiv lära som tillhör trosskatten och kräfver definitivt samtycke, en sådan lära är ofelbar. Också påfven Franciskus har uttalat sig i frågan, när han flög tillbaka från besöket i Sverige den 1 november 2016, då sade han: “Angående kvinnors vigning i den katolska kyrkan har den helige Johannes Paulus II sagt sista klara ordet, och det står fast.”  

 Påfven innehar det högsta läroämbetet i kyrkan. Biskopar ha del i läroämbetet, men äro underordnade den universella kyrkans biskop, påfven. Det verkar som att en del biskopar inte längre stödja kyrkans läror som påfvar vid upprepade tillfällen upprepadt som bindande. Kunna vi fortfarande lita på våra biskopar? Tydligen kunna vi inte längre lita på många! De afvikande biskoparna äfventyra inte dogmerna, men de orsaka oro och agitation i kyrkan. De utföra satans verk, som försöka splittra kyrkan.  

 Peroratio  

[Om man frågar hvarför kyrkan har kunnadt öfvergifva en del föreskrifter i Nya Testamentet, och hvarför inte detta också kan göras i fråga om uteslutandet af kvinnliga präster, så är svaret: det är kyrkan som afgör mellan hvad som kan ändras och hvad som inte får ändras. Hvad kyrkan kan och inte kan göra, kan bara kyrkan själf afgöra. Och den bestämmer genom sitt högsta läroämbete: enligt Guds vilja, är prästadömet reserveradt för medlemmar af det manliga könet. Kristi och hans apostlars beteende är normativt. Detta afgör saken. De för hvilka de gifna skälen inte äro tillräckliga, kunna icke hjälpas. Man kan säga till nästan hvilket bevis som helst: det öfvertygar mig inte. De som inte vilja bli öfvertygade, kunna inte bli öfvertygade. Att bli öfvertygad är alltid en fråga om viljestyrka. Kyrkan skulle undvika oro, tumult och eventuell splittring om alla hennes medlemmar vore villiga att följa hennes bindande lära. Att försvara sig mot meningslösa kraf tager energi och tid, som är akut nödvändiga för att sprida Evangeliet och lefva Evangeliet. Kära vänner, när kommer enhet och solidaritet i tron ändtligen att återigen fylla alla medlemmar i Kyrkan?] Amen.