Fr. Fogelqvists predikan Andra Söndagen efter Påsk
Den gode herden
Denna söndag kallas i folkmun för ”den gode herdens söndag”. Vi hörde i dagens evangelium, att Kristus själf kallade sig: ”Jag är den gode Herden”. Innan Vår Herre återvände till härligheten hos sin himmelske Fader utsåg han människor som i hans ställe skulle öfvertaga och fortsätta uppdraget som herde. På det sättet har herdeämbetet öfvergått till den katolske prästen. Prästerna i den katolska kyrkan ha alltså inte vuxit fram som ett resultat af ett organisatoriskt behof utan är en inrättning som Jesus Kristus har skapadt. Den katolske prästens form och egenart har något öfverjordiskt öfver sig och har alltsedan Vår Herre valde sina apostlar i allt väsentligt förblifvit densamma och kommer alltid att förbli densamma. Det finns fyra kännetecken, på hvilka man känner igen den katolska prästen, fyra kännetecken som gifva hans yrkesutöfning ett särskildt och typiskt utseende.
Propositio
Det första af dessa kännetecken är medvetenheten om vigningen. Den katolske prästen är öfvertygad om att han är bärare af en gudomlig fullmakt. Genom biskopens handpåläggning fick han del af denna fullmakt som ytterst kommer från Kristus. Kyrkan har under 2000 år envist hållit fast vid och försvarat det särskilda vigningsämbetet, äfven när detta har ifrågasatts och kritiserats, till exempel af de reformatoriska kyrkorna. Deras pastorer, herdar, äro aktningsvärda personer. Men de äro inte präster, de mottaga ingen vigning, ha inte till sitt väsen blifvit gjorda lika Kristus. Äfven präster som affallit och förloradt sin tro, förbli ofta medvetna om, att de i sina händer bära på öfvernaturliga krafter och fullmakter. Därför förlorar han knappast någonsin den hemliga längtan efter att göra offertjänst vid altaret. Prästens vigningsmedvetande grundas i tron på objektiva fullmakter och krafter som gifvits från ofvan, inte på subjektiva färdigheter som kommer från honom själf. Han själf är bara bärare, som inte själf har någon personlig förtjänst af det heliga som han får bära. Ofta kan han känna en smärtsam diskrepans mellan honom som människa och hans ämbete. Det oskattbara som han bär, kan bli en börda och belastning, som vida öfverstiger alla hans personliga krafter, och gör att han bäfvar och kan vackla.
Medvetandet om personlig obetydlighet i förhållande det väldiga ämbetet, som prästen bär, förstärks ytterligare genom ansvaret som detta ämbete för med sig. De gudomliga fullmakterna som prästen äger, äro inte till för honom själf, utan för andras frälsning. Han är utdelare af hemligheter som blifvit anförtrodda honom. Det är det andra kännetecknet på prästämbetet, medvetenheten om ansvaret. Han vet, att han lefver för andra: för församlingen, för de fattiga, för barnen och ungdomarna, för de sjuka eller hvilka de nu kunna vara som han har ett särskildt ansvar för. Det finns inget område som är viktigare för honom än det prästerliga ansvaret. Om han bevarar eller riskera sitt eget lif och sin hälsa, så gör han inte för egna intressen utan för sitt prästämbetes uppdrag. Alla personliga önskningar få stå tillbaka för ämbetet och sändningen, som Gud uppdragit åt honom. Detta är något nytt i det mänskliga samhället, detta att människan inte lefver för sig själf utan för andra. Det är Kristus som har visat på detta. Ur detta ansvarsmedvetande följer en hållning som i alla tider gjort katolska präster till vänner och förtrogna, till rådgifvare, till initiativtagare af otaliga ansträngningar inom folkbildningen, folkhälsan och barmhärtighetsverk af olika slag. Folk var medvetet om: den här mannen är präst, alltså måste han vara till för oss; han hör till oss. Han kan gifva både råd och tröst.
Men hur varma och medmänskliga prästerna än kunna känna sig, de komma inte direkt till människorna utan går omvägen via Gud, han som sändt dem. För prästen har religionen blifvit ett yrke. Det är det tredje kännetecknet på prästämbetet. Den katolske prästen utöfvar ett yrke som hvarken mer eller mindre är hans religion. Prästen kommer genom vigningen i ett nära förhållande till Gud och det heliga, till religionen. Faran med att religionen och yrket höra så nära samman, är att den religiösa källan kan sina hos enskilda präster, så att hans yrkesmässiga arbete bara blir en yttre, tjänstemannafunktion. Det heliga blir då ett mekaniskt handtverk. Om prästen har förloradt de eviga sammanhangen, kan han ändå behålla sitt prästämbete; hans prästerliga verkan har kvar den kraft och giltighet som Kristus gifvit honom; han är fortfarande verksam för andra. Men för prästen själf har hans verksamhet blifvit meningslös. När förbindelsen mellan religion och yrke bryts, förstörs därigenom äfven yrket och blir oäkta och dödt.
Peroratio
Den religiösa karaktären af det prästerliga yrket visar slutligen på ytterligare ett kännetecken på det katolska prästämbetet, ett fjärde kännetecken. Det är ensamheten som omgifver detta prästämbete. Jag nämnde att prästen kommer till människan genom att taga omvägen över Gud. Detta förstärks genom celibatet som han lefver i. Celibatet, ett lif utan äktenskap, ett lif i afhållsamhet, har förstås en rent praktisk motifering: själavården underlättas och befrämjas genom lifvet utan äktenskap. Men viktigare är den religiösa motiveringen till celibatet. Den katolske prästen är sammanvigd med Herren. Hans celibat innebär att han tillhör Herren. I det prästerliga celibatets väsen ligger sålunda den inre ensamhet, som afstår från skyddande och värmande närhet från människor, ett slags hemlöshet inom de jordiska gränserna. Af detta följer väl, att endast starka och själfständiga naturer, som kunna öfvervinna den naturliga beroenderelationen, kunna vara kallade till prästämbetet. Prästämbetets ensamhet måste istället värmas af det inre lifvets fullhet och rikedom. På det sättet kan han vara till för andra. Den som tjänar, hvarken väntar sig eller kräfver någonting af andra. Bara den kan tillhöra flera, som hämtats ut ur en alltför nära koppling till enskilda personer. Bara den som inte längre hänga fast vid sig själfva, äro de verkligt själfständiga, bärkrafiga naturer, där andra kunna få stöd. Amen.