Fr. Fogelqvists predikan andra Söndagen i Fastan
Vår Herre i Getsemane I
Den heliga fastetiden har slagit upp sina dörrar. Ropet hörs: ni människobarn, tiden för själfrannsakan är här, tiden för omvändelse har kommit. Men är det verkligen nödvändigt att kyrkan hvarje år i flera veckor predikar själfrannsakan och omvändelse? Om det någonsin var nödvändigt, så är det i dessa dagar. Aldrig tidigare har jorden varit en starkare magnet. Hvad den erbjuder människan att njuta af, det är som opium för själen. Faran är stor att människorna inte se ljuset från ofvan och sluta sina öron för Guds budskap. Men inte alla undgår att höra. Vi som samlats här i Imbramåla veta hvad Gud kräfver af oss i denna tid. Vi veta att det viktigaste af allt är våra själars räddning. Kyrkan tager oss därför vid handen och leder oss till den lidande Frälsaren. Henne, alltså kyrkan, vilja vi följa. Vi skola under några fastesöndagar begrunda Herrens lidande; vi vilja betrakta Smärtornas Man i olika situationer under hans lif, från Getsemane örtagård till Golgata, kalvarieberget.
Propositio
Idag besöka vi Getsemane, örtagården vid Olivbergets fot. Vi vandra i skymningen. Vi se Kristus knäfallande på jorden, hans ansikte dödsblekt, hans bröst häfver sig, tunga suckar undslippa hans läppar, kroppen darrar, blod sipprar ned på marken blandat med kallsvetten. Evangelierna berätta för oss med några få ord hur sorgen öfverväldigar honom, trycker Frälsarens själ mot jorden i denna stund. Hvilken sorg kan det vara fråga om?
Herren är präst, är själasörjare. Sina landsmäns själar vill han rädda. För deras skull kom han till denna nöd, för dem har han slitit. Och det judiska folket undanhöll nästan enhälligt sin tro för honom. Till en början sprungo de efter honom, men när den första sensationslustenhade lagt sig, så öfvergåfvo de honom. Folkets ledare hatade honom från första början. De ställde till problem för honom så ofta de bara kunde. Deras hjärtan voro förhärdade af ondska. Snart skola de ropa: “korsfäst honom, korsfäst honom. Detta ser Herren i Getsemane. Förgäfves lyste hans sanning, förgäfves värmde hans kärlek, förgäfves krossas imorgon hans hjärta i dödsångest; förgäfves för de flesta. Detta förskräckliga ord: “förgäfves” tynger Frälsarens hjärta. Han sörjer förlorade själar.
Frälsarens blick ser in i framtiden. Han ser också vår egen tid, det stora affallets tid. Han ser hur människor låter sig fångas in af otron, hädar och träder ut ur kyrkan till hans dödsfiendes läger. Hur många som inte taga detta steg, men som är döda själar, det veta vi inte. Och hur är det med de kristnas ledare, statsmännen, politikerna? I hvilket parlament nämns Guds Namn? De folkvalda fråga efter majoritetens vilja; efter Guds vilja fråga de inte. De proklamera mänskliga rättigheter, men missakta Guds rättigheter. De låta otron frodas, och Herren ser det i förväg i Getsemane. Förgäfves kom han, förgäfves förkunnade han, förgäfves verkade han.
Men sorg är inte Vår Herres enda lidande i Getsemane. Afsky har gripit tag i hans själ. Denna mest olidliga smärta har trängt in i hans innersta varelse och håller den i ett tillstånd af fullständigt uppror. Kristus har inför sin Fader förklarat sig beredd att taga på sig mänsklighetens synder och bära dem upp på korset. Och nu komma de krypande, synderna, i första hand otrons synder, denna den mest eländiga af alla synder. Herren har gifvit människorna en gnista af sitt ljus i förnuftet. Med förnuftet förmår hon urskilja Gud. Från skapelsens verk kan man sluta sig till verkets Mästare, Skaparen. Icke desto mindre, afvisar människan skapelsens anrop, samvetets anrop, förnuftets anrop. För en del år sedan fanns det en reklamkampanj i London på stadens bussar, där det stod: “Det finns förmodligen ingen Gud. Oroa dig inte och njut af lifvet.” Äfven andra städer drabbades af denna kampanj orkestrerad af ateister som vädrar morgonluft.
Peroratio
Till afskyn som griper tag om Jesu hjärta hör också hatets synder: barns hat mot sina föräldrar, syskons hat mot syskon, släktingars hat mot släktingar. De hämtar hatet från helvetet och stöta bort Kristi kärlek. Hatet triumferar, kärleken gråter. Slutligen ha vi otuktens synder. Människor begåfvade med förnuft använder sin kropp, den helige Andes tempel, till att vara mer djurisk än djuret. En veritabel slamflod utgjuts öfver vår tid. Sex från vaggan till grafven, det är lösningen. Alla dessa synder komma smygande fram och lägga sig på Jesu själ. De få honom att känna afsky och äckel. Amen.