Fr. Fogelqvists predikan Femte Söndagen efter Påsk

Bön - själens andhämtning 

Denna söndag, Femte söndagen efter Påsk, kallas också för Bönsöndagen. Vår Herre lofvar i dagens evangelium: “Om I bedjen Fadern om något i mitt namn, skall han gifva eder det... bedjen och I skolen få.” Det är ett stort löfte, men man kan väl knappast säga att bön i våra dagar hör till människors favoritsysselsättning. Det fanns tider då den dagliga bönen var en älskad vana, i familjerna, i kyrkan, pilgrimsorterna. Men den tiden är sedan länge förbli. Bönen spelar hos dagens människor inte längre någon stor roll. Enligt statistiken, har antalet katolska besökare i söndagsmässan minskadt drastiskt. På många håll i Europa är det kanske inte ens 10 % af katolikerna som går regelbundet till söndagsmässan. Tala om katastrof! 

 Propositio  

Desto viktigare då, att kyrkan uppmanar till bön, till gudstjänst. Bönen är en grundval i vårt kristna lif, en hjärtesak för hvarje kristen, en andhämtning för själen. Just det: andhämtning för själen, eftersom vi veta: utan andning måste vårt lif gå under. Gud behöfver inte vår bön; hans lycksalighet ökas inte genom vår bön. Men vi behöfva bönen. Vi få inte bli stumma inför Gud. Vi måste erkänna att han är Herren och vi hans tjänare, vi måste uttala vår afhängighet af Gud. Just det är bön: att erkänna vår afhängighet, vårt behof af Guds hjälp. Den som inte beder, går miste om sitt lifs mening och mål. 

 Bön är nödvändig. Hvar och en som beder, blir salig. Hvar och en som inte beder, går evigt förlorad. Alla saliga äro bara i himlen af den anledningen att de bedit, och alla fördömda har bara blifvit det, därför att de inte bedit. Det är tack vare bönen som vi nå frälsningen och det eviga lifvet. Bönen utplånar synden, öfvervinner frestelser, gör att förföljelser förlorar sin kraft, gifver tröst åt modlösheten. Tron lefver af bönen, ty bön är praktiserad tro. Den som inte längre öfvar tron i bönen, förlorar tron. Afsaknad af bönen leder till afsaknad af tro. Försummelse af bön är alltid första steget till otro. Gud hamnar då utom synhåll, Gud blir främmande för människan. Till slut affaller hon. Bara genom bön kan människan öfvervinna den onde fienden. 

En invändning mot bönen som ofta görs är att man i bönen inte finner någon bönhörelse. Men Jesus har lofvat att gifva ett svar. Han har gått i god för Fadern, när han säger, som vi hörde: “Om I bedjen Fadern om något i mitt namn, skall han gifva eder det”. Det afgörande ordet i denna sats är Jesu namn, bönen i Jesu namn. Vi måste bedja i Jesu namn. Hvad betyder det? För det första, betyder det bön under det att vi anropa Jesus, i samklang med Jesus, i förbindelse med Jesus. När vi gå med honom till den himmelske Fadern, då tager Fadern emot oss. Med honom, i honom och genom honom frambära vi våra böner till den himmelske Fadern. 

 För det andra, bön i Jesu namn är att bedja i Jesu anda. Ja, hvilken anda hade han då i sin bön? Han ville förhärliga den himmelske Fadern. Han ville inte göra något annat än det som Fadern befaller och önskar. För det tredje, att bedja i Jesu namn är att bedja i enlighet Guds frälsningsplan, det vill säga, afsikten som Gud har med oss. Vi måste instämma i Guds plan. Vi måste bedja i enlighet med frälsningens ordning, eftersom det är uteslutet att Gud beviljar något som leder bort från himlen. Ingenting kan bedjas i Jesu namn som bedes emot frälsningens ordning. För det fjärde, att bedja i Jesu namn är också att bedja förtröstansfullt, full af tillförsikt till Guds makt och barmhärtighet, att han kan och vill höra oss. Man kan aldrig ha för mycket förtroende för den gode och mäktige Guden. Den heliga Theresa af Lisieux har en gång skrifvit: “man får lika mycket som man förtröstar på honom”. För det femte, att bedja i Jesu namn är också att bedja i undergifvenhet för Guds vilja. “Fader, om det är möjligt, gånge denna kalk ifrån mig.” Så få vi bedja, ty Vår Frälsare bad också så. Men vi måste genast tillägga: “Dock, ske inte min vilja utan din” (Luk 22:42). För det sjätte, att bedja i Jesu namn är också att bedja i tacksamhet, vara tacksam för alla Guds gåfvor, nådebevis och välgärningar, för hjälp och räddning i det förgångna. Jesus lär oss tackbönen. När han uppväckte Lasarus, bad han först: “Fader, jag tackar dig, för att du har hört mig” (Joh 11:41). 

 Peroratio 

Kära vänner! Vi ha rätt att bedja om allt som det är tillåtet att önska. Först och främst bedja vi om befrielse från synderna, om nåd, om att förvärfva dygder, om att tjäna Gud värdigt och om att bli upptagen till himlen. Men vi få också bedja om välsignelse för vårt arbete, om hälsa, om att lefva i frid med våra medmänniskor. Men i bakgrunden måste då alltid finnas: allt till Guds ära. Alla våra böner om jordiska ting äro fåfänga, såvida inte förbindelsen till det yttersta målet därigenom upprättas.  Alltså: när vi bedja om hälsa, är det för att kunna arbeta till Guds ära. När vi bedja om framgång i vårt arbete, är det för att Gud därigenom skall förhärligas. Så när vi bedja om jordiska ting, låt oss inte glömma den yttersta anvisningen, att Guds namn skall förhärligas. Som det står i psaltarpsalmen: “Icke åt oss, Herre, icke åt oss, utan åt ditt heliga namn gif äran” (Psalt 115:1). Amen.