Fr. Fogelqvists predikan, fjärde Söndagen efter Pingst

Människofiskare  

I dagens evangelium säger Vår Herre till aposteln Petrus: “hädanefter skall du fånga människor.” Han gjorde honom alltså till människofiskare. Människofiskare äro personer som försöker vinna andra för tron, för Kristus, för den katolska kyrkan. På det sättet följa de Herrens uppmaning: “Gören alla människor till mina lärjungar.” Kristendomen är en universell religion. Alla människor kallas af Gud att erkänna hans uppenbarelse, att tro på Jesu ord, att ansluta sig till hans kyrka. Kyrkan är “till själfva sin natur missionerande” (AG 1), det vill säga, hon vill breda ut sig. Därför behöfver hon en missionerande själavård, som vänder sig till dem som aflägsnadt sig från det religiösa lifvets praxis, som affallit från tron och vändt sig till otron. De måste vinnas tillbaka till kyrkans tro, till bönen, till deltagande i gudstjänsten, och naturligtvis också till kyrkans gemenskap.  

 Propositio  

Alla de som flytt från frälsningens ark måste hämtas tillbaka. Man får inte gifva upp hoppet om någon; hvar och en är oersättlig. Inom affärsvärlden gäller devisen “vinna eller försvinna” Det vill säga, den som inte oafbrutet erbjuder sina varor, blir snart glömd, förlorar sina kunder, det gäller både för möbler och för tvättmedel. Också religionen blir förbisedd, om den inte gör sig märkbar. Men i religionen är det högre saker som står på spel än möbler och tvättmedel. Kyrkan förmedlar skatter af omätbart värde: Tron och nåden, kontakten med Gud och kunskapen om Kristus, frälsningens ord och sakramenten. Dessa skatter måste visas för människorna, föras nära dem och förmedlas: och det sker genom den missionerande själavården. De passiva måste aktiveras, de affallna föras tillbaka. En församling som inte ökar, minskar i själfva verket. Öka kan en gemenskap bara göra genom missionerande själavård, genom människofiskare, som bjuder in befolkningen att inträda eller återinträda i Guds folk. 

 En missionerande själavård åligger i första hand kyrkans ämbetsbärare och andra som har kyrkliga uppdrag, vigda och icke-vigda. Af stiftsbiskopen, öfverherden i stiftet, måste man förvänta att han är aktiv och har en ledande funktion i den missionerande själavården. I vårt stift vänta vi på att en ny biskop skall utnämnas, eftersom Kardinal Arborelius går i pension. Det är förstås viktigt att vi då få rätt man, en verklig människofiskare. Då är det inte nog att han predikar i domkyrkan och skickar ut tänkvärda herdabref eller har ekumeniska träffar med andra kyrkors ledare. Som biskop måste han personligen vara närvarande i hela stiftet, resa rundt rastlöst, träffa människor, ha enskild själavård, taga sig an de som tvifla, de sjuka, de olycksdrabbade, de som sitta i fängelse. Här har vår afgående biskop varit ett föredöme. Han har till och med varit i Imbramåla. En biskop som däremot tillbringar det mesta af sin tid vid skrifbordet förbiser sin viktigaste uppgift, nämligen att vinna själar genom personlig påverkan, alltså genom att vara just människofiskare. Han måste naturligtvis också inspirera sina medarbetare, framför allt prästerna, smitta dem med sin ifver, så att också de bedrifva en missionerande själavård. Den som gör det, väntar inte på att människor skola komma till dem, ty de flesta komma inte. Den som bedrifver missionerande själavård, går till människorna, lämna dem, så att säga, ingen ro, tills han återfördt dem till hjorden. Att göra hembesök, är ett afgörande medel för en missionerande själavård. Undersökningar ha visat att antalet gudstjänstbesökare stiger tydligt där man använder sig af systematiska hembesök. Äfven diakoner och lekfolk kunna deltaga i dessa hembesök. Jag tänker här på mormonerna, som ni kanske fått besök af. De komma två och två, välklädda, artiga, kunniga och de försöka förmedla sin trosöfvertygelse till andra. Hvarför skulle inte detta vara möjligt hos oss?   Inte så få själasörjare äro rädda för kontakt med människor som lämnat kyrkan. Det finns en ängslan och osäkerhet. Man fruktar att få pinsamma frågor, och fly för den oundvikliga kontroversen. Men den som bedrifver missionerande själavård måste öfvervinna all trötthet, all olust och behof af hvila. Det finns många uppgifter i en församling, men ingen som i betydelse kan täfla med den missionerande själavården. Den måste ges prioritet. I annat fall kommer våra kyrkor snart att stå tomma. Till den missionerande själavården hör också att man rikta in sig på de odöpta, de icke-troende, irrlärarna. I Sverige lefva 100 000-tals främmande trosbekännare, de flesta muslimer, anhängare till en falsk af människor uppfunnen religion. Denna närvaro är en unik chans att omvända dem till kristendomen, den enda sanna religionen. Men jag har aldrig sett att stiftet gjordt några ansträngningar att leda muslimerna till Kristus och hans kyrka. Vi ha nämnder för pedagogik och evangelisation. Hvad skola dess ansvariga svara när Herren på domens dag frågar dem: hvad ha ni bedrifvit för missionerande själavård? 

Någon kanske undrar: hvarför berättar du allt detta? Vi äro ju inte själasörjare, inga anställda i kyrkan eller volontärer. Jag berättar det, kära vänner, eftersom också ni kunna vara människofiskare, hvar och en inom sitt område och därmed vara delaktiga i den missionerande själavården. I hvardagen, på arbetsplatsen, på fritiden finns möjlighet för oss alla att öfva det goda ordets apostolat. Då gäller det att gifva den ovetande kunskap, varna den vilsegångne, mana honom till omvändelse, styrka den tviflande, sporra den slöe, ingjuta mod hos den ängslige. Ett enda frimodigt ord, ja redan en ärlig uppsyn förmår ofta uträtta mer i en själ än den bästa trosundervisning och den bästa predikan. 

 Peroratio  

I konfirmationen har Biskopen tecknat korset på vår panna och därigenom invigt oss till Kristi stridsmän. Därmed ha vi öfvertagit den ständiga plikten att genom ord och handling förmera och befordra det goda här på jorden. Utrustade med Andens sju gåfvor måste vi leda människor i vår omgifning till frälsningen. Låt oss gå till verket, kära vänner, låt oss ställa in oss i ledet af människofiskare, låt oss taga del i kyrkans missionerande själavård. Amen.