Fr. Fogelqvists predikan för 4:e Söndagen i Advent

Vägröjare genom att vandra i Guds närvaro 

I en af adventstidens kollektböner bedja vi: “Uppväck, o Herre, våra hjärtan till att bereda väg för din enfödde Son.” Men frågan är: hur bereda vi då vägen för Herren? I tidigare predikningar nämnde jag tron och att hålla Guds bud som viktiga sätt att bereda väg för Herren.  

Propositio  

Ett annat medel för detta är att vandra i Guds närvaro. Vi känna till att det är en trossats att Gud är allestädes närvarande. Inget afstånd är för långt för honom och inget mörker för djupt. Gud är öfverallt. Han omgifver mig; han är närmare mig än mina kläder, närmare än luften jag andas. Den hedniske filosofen Seneca visste redan detta. Han skrifver så här: “Gud är nära dig. Han är med dig, han är i dig. Ja, en helig ande bor i oss och vakar öfver det goda och det onda inom oss. Så som vi behandlar honom, så behandlar han oss.” Detta skrefs af en hedning under det första århundradet. Troende kristna lefva ännu mer i Guds närvaro. Christopher Columbus, sjöfararen och upptäckaren af Amerika, kunde skrifva om sig själf: “en ljuf tröst skulle gå förlorad för mig om jag inte ägnade alla mina ansträngningar åt att fördjupa mig i Guds underbara närvaro.” Han följde den heliga Skrift, som på ett ställe säger: “Tänk på Herren hvar du än går, så skall han göra dina stigar jämna” (Ord 3:6). Den som påminner sig Guds närvaro, kommer också ihåg att bereda väg för honom, och öfverväger: hur kan jag idag bereda Herrens väg för min omgifning? Tanken på Guds närvaro manar oss alltså att vara apostoliska. Den kallar oss att öfvervinna all trötthet, bekvämlighet och olust, så att vi äro aktiva i Guds tjänst, och “taga väl vara på den tid som är kvar”, som aposteln Paulus manar de kristna (Ef 5.16). Hvarje dag, hvarje timme, hvarje minut är dyrbar. Det som inte sker nu, det kan aldrig mer hämtas upp. 

 Många människor är oemottagliga för våra ansträngningar att visa dem Guds väg. Men det finns ett sätt att nå dem. Gud söker efter utsträckta händer, för att fylla dem. Han gör deras vilja som frukta honom. Vi få och böra bedja för oss själfva, att vi förbli förbundna med Gud, att vi öfvervinna frestelser, att vi söka hans vilja, att vi hålla ut i det goda ända till slutet. Men vi är också skyldiga att bedja för våra medmänniskor: de anhöriga, vännerna, grannarna, bekanta, men också för våra vedersakare, fiender och motståndare.  

I den heliga Mässan inbjudas vi två gånger att bedja för våra medmänniskor. Det första tillfället är bönen efter det trefaldiga helig: Sanctus, sanctus, sanctus. Där bedja vi för de lefvande som vi ha intentioner för, och de som ha ett särskildt ansvar för oss. Det andra tillfället för bön för våra medmänniskor är efter förvandlingen, då vi bönfalla för de kristna som gått före oss med trons tecken. Vi bedja alltså i Mässan både för delefvande och för de döda. De människor som äro utom räckhåll för vårt bemödande, kunna vi nå genom vår bön. Bönen sätter en arm i rörelse och denna arm sätter hela världen i rörelse. Vi bedja apostoliskt, alltså för de vilsegångna och affallna, för de osäkra och tviflande, för de reserverade och de lata. Vi bedja barmhärtigt för de hungriga och törstiga, för de eländiga och sjuka, för de fördrifna och hemlösa. Vi bedja missionerande om omvändelse för ateisterna och hedningarna, för muslimerna och judarna, för buddisterna och hinduerna. 

 Till slut förbereda vi vägen för Herren genom att dö in i honom. Vi förmå dö in i Gud om vi klarat af att lefva in i honom. Den som har modet att lefvain i Gud, kommer också att ha kraften att dö in i honom. Det finns en uppbygglig död, en bortgång som kan stärka tron och tillförsikten hos dem som stå bredvid och alla som hör talas om denna död. Åtskilliga ha återupptäckt sin förlorade tro vid en hängifven kristens dödsbädd. Martyrerna beredde väg för Gud genom sin heroiska död. I martyrbiografier läsa vi ofta att hedningar och icke-troende omvände sig till kristendomen efter att ha berörts af den modige martyrens exempel. 

 Peroratio  

“Uppväck, o Herre, våra hjärtan till att bereda väg för din enfödde Son.” Så lyder. Som vi hörde, en af adventstidens böner. Men denna uppmaninggäller inte bara för advent; den är alltid sann. Vi måste vara vägröjare för Herren, alltid. När kyrkans fiender äro vakna, få hennes vänner inte sofva. När kyrkans fiender tala, får hennes vänner inte tiga. När kyrkans fiender rustar till kamp, får hennes vänner inte lägga ned sina vapen. Vår kyrka bör växa, blifva större; enligt Guds vilja, skola alla människor församlas i henne. Amen.