Fr. Fogelqvists predikan för Epifania

Världens ljus I 

I Maj 1927 blef Charles Lindberg den första personen att korsa Atlanten med flygplan. Han tillryggalade sträckan från New York till Paris på 33,5 timmar. På kvällen den 21 maj var hela Paris i ett tillstånd af stor uppståndelse, särskildt eftersom två franska flygare knappt två veckor tidigare hade gjordt samma försök men försvunnit. När mörkret föll började strålkastare lysa upp himlen i jakt på äfventyraren. Varannan minut sköts en raket upp i natten och vägledde Lindbergh, som för öfrigt var svenskättling. Fyrverkeriet på Le Bourget flygplats började. Den mäktiga fyren Mont Valérien lyste upp himlen. Mitt under folkmassornas jubel landade Lindbergh tryggt i Paris. Denna himmelska uppvisning med alla ljus visade den djärfve flygaren hans destination. Gud tände också en låga på himlen ofvanför sin Sons vagga för att visa de vise männen vägen till Jesus. 

 Propositio  

Många har undrat hur man skall förklara detta ljus. Vissa såg det som en komet, kanske Hales komet. Denna himlakropp är en periodisk återkommande komet med en omloppsperiod på ungefär 76 år. Dess nästa återkomst är år 2061. Andra förklarade ljuset som vägledde de vise männen som att det var två himlakroppar som syntes nära hvarandra, en så kallad konjunktion. Så skedde med Jupiter och Saturnus i Fiskens stjärnbild år 7 före vår tideräkning. En tredje grupp ser det himmelska fenomenet som ett mycket nära möte mellan Jupiter och Venus. Ett sådant möte skedde den 17 juni år 2 f. Kr. Ytterligare andra tror att Gud tände ett artificiellt ljus ofvanför det nyfödda barnet. Den store astronomen Johannes Kepler såg ljuset som en mirakulös stjärna. Vi få nöja oss med att veta att, enligt den bibliska berättelsen, en stjärna vägledde de vise männen från Östern till Marias Son, som det står i Skriften: “Vi hafva sett hans stjärna och har kommit för att tillbedja honom, den nyfödde judakonungen” (Matt 2:2). De vise männen från Österns länder söka Gud och finna Gud, och som sådana äro de förebilder för oss och för alla tider. 

Gud låter sig sökas. Men detta sökande är inte utan svårigheter. Låt oss föreställa oss hur de vise männen måste ha kändt sig när de kommo tillJerusalem. Förmodligen att de förväntadt sig att finna den stolta kungastaden fylld af jubel och glädje vid födelsen af den länge efterlängtadekungasonen. Men hvilken besvikelse! De mottogos med kalla, ja afvisande ansikten. Ingen visste någonting eller ville inte ens veta något, om judarnas nyfödde kung. I kung Herodes funno de en ondskefull tyrann som lät döda otaliga barn för detta barns skull, i förhoppning om att också detta barn skulle vara bland dem. För att göra saken värre, dök inte längre stjärnan upp som hade vägledt dem. 

Men hur kusliga de vise männen än kände sig i Herodes palats, hur obekväma de än må ha varit inför de dystra skriftlärda, hur olyckliga de än må ha varit öfver stjärnans försvinnande, så tappade de inte modet. De öfvervann de mörka timmarna och fortsatte oförskräckt vidare till Betlehem, där de skriftlärde ju hade taladt om att Messias skulle födas. Och se, stjärnan dök upp på nytt och visade dem vägen. 

Peroratio  

Här finns något att lära för oss. Den som vill till Betlehem, får inte ledas vilse i Jerusalem. De som vill komma till Gud får inte låta världens besvikelser och motgångar stjäla deras mod och tillit. O välsignade tro, som de vise männen från Östern hade! Måtte också vi oförvilladt se med trons ögon hvad kroppens ögon inte kunna fatta - då sågo man Jesus i människogestalt och idag kunna vi se Jesus i brödets gestalt. Där kroppens ögon inte se annat än natt och gåtor, där se vi med trons ögon den gudomliga Försynens obegripligheter. Amen.