Fr. Fogelqvists predikan: Heliga Familjen

Världens ljus II 

“När de sågo stjärnan fylldes de af mycket stor glädje” (Matt 2:10). De orden handlar om de vise männen från Österlandet, hvilka begifvit sig iväg för att söka efter den nyfödde judakungen. Till slut kommo de fram till Betlehem och Jesusbarnet. Gudssökarna blefvo glada Gudsfinnare. I barnet från Betlehem sågo de sin Gud i ögonen och blefvo därvid välsignade. Människan vill inte bara veta att Gud lefver. Han vill också se honom, se honom med egna ögon. Det som människor så hett längtat efter ända sedan paradiset för alltid stängdes, har nu blifvit verklighet: Gud blir synlig. Därför sjunger kyrkan jublande i Jultidens prefation: “Vi skåda Gud i synlig gestalt” Deum visibiliter cognoscimus. På liknande sätt heter det i Trettondedags-mässan: “Stå upp, var ljus, Jerusalem, ty Herrens härlighet har gått upp öfver dig.” (Graduale) Att se Gud – skapelsens stora längtan. De vise männen sågo honom som barn, de skriftlärda sågo honom som en tolfårig pojke, apostlarna sågo honom som en man, sofvande i båten, gråtande vid Lasarus graf, darrande i Getsemane örtagård, förvandlad i uppståndelsens kraft. Att se Gud – en gång vår eviga hänförelse i himlen. 

Propositio  

De vise männen från Österlandet fingo finna Jesus. Men också vi kunna finna honom. Hvarje helig Mässa är en Guds Epifania, en Guds uppenbarelse. Hvarje katolsk kyrka är ett Betlehem, ett “brödhus”, som ordet Betlehem betyder, “brödhus”, alltså Jesus i Altarets sakrament: trons mirakelbröd och lifvets färdkost. Det finns bara i den katolska kyrkan. Den katolska religionen är det enda religiösa samfundet där Gud är verkligt och genuint närvarande. Hvilken lycka är det inte att tillhöra denna religion! 

Tyvärr finns det många som inte söka Gud och inte vilja finna honom. De äro olyckliga, beklagansvärda människor! Den som förloradt sin tro, är - på ett öfvernaturligt plan – som den som på det naturliga planet har förloradt sitt förstånd. Men hvarje människa, äfven den icke-troende, behåller en rastlöshet gentemot Gud, en rastlöshet som kanske är obegriplig för henne själf. Hennes själ ropar efter Gud, oavsett om hon förnimmer ropet eller inte. Att söka Gud är meningen med vårt lif. Att finna Gud är meningen med vår död. Att skåda Gud är vår eviga glädje. 

För öfver 2000 år sedan ledde en stjärna de vise männen från Österlandet till Gudsbarnet. Idag skickar Gud inte längre någon stjärna, som visar vägen för Gudssökaren. Men han har sina troende, om hvilka han säger: “Ni äro världens ljus”. Vi kallas att visa Gudssökaren vägen till honom. Oss skall man betrakta, på oss skola människorna erfara hvad det innebär att vara upplyst af Gudssonens himmelska ljus.  

Det finns tre slags människor, enligt filosofen Blaise Pascal: det första slaget tjäna Gud, därför att de funnit honom. Det andra slaget söka honom därför att de ännu inte funnit honom. Men den tredje gruppen lefva sitt lif utan att söka honom och utan att tjäna honom. De förstnämnda äro förnuftiga och lyckliga, den andra kategorin äro förnuftiga och olyckliga, den tredje kategorin är oförnuftiga och olyckliga. 

Man kan ständigt på nytt bli förvånad med hvilka torftiga, bräckliga argument som motiverar katolska kristna att inställa sina gudstjänstbesök, vända kyrkan ryggen och öfvergifva bönen. Hvad anför de som skäl för sitt beteende? Ett skäl är väl att präster på olika sätt inte hålla måttet utan misslyckas, eller att biskopar af rädsla ligger lågt i försvaret af sanningen och inte gripa in mot villfarelsen. Dessa katoliker se brister i predikan och undervisningen, i ledningen, i firandet af liturgin och sakramenten, och det gör att de försvinna. Vi kunna många gånger hålla med om dessa brister. Men så länge dessa personer ändå sköta sitt ämbete som Kristi tjänare och utdelare af sakramenten, ha vi plikt och skyldighet att följa deras inbjudan att höra evangeliet och fira sakramenten.  

Hänger då verkligen tron på prästerna? Hämta vi den inte snarare från de två tusen år gamla evangelierna? Och från de klassiska katekeserna, som den tridentinska katekesen, eller från Sankt Petrus Canisius och Sankt Roberto Bellarminos katekeser? Vi äro och förblir i kyrkan eftersom vi i henne finna Guds sanning och nåd. Det skulle vara orättvist och fel att säga: Guds sanning och nåd finns inte längre i vår tids katolska kyrka. Trots alla sina mänskliga brister, förblir denna kyrka ändå Guds församling och frälsningens inrättning.   

Peroratio  

Kära vänner, låt oss bedja om den vise männens förbön: ni heliga Gudssökare och Gudsfinnare från hednalandet, denna vår värld har genom otro råkat ur led, hjälp oss, genom eder förbön, att åter göra den troende, lycklig och kristen. Amen.