Fr. Fogelqvists predikan på Lateranbasilikans Invigning

Eutanasi 

Vi befinna oss i november, som lätt leder våra tankar till att fokusera på döden, när vi se naturens förgänglighet omkring oss. Jag tänkte vi skulle tala om eutanasi, dödshjälp. Det grekiska ordet eutanasi betyder “en god död” och syftade ursprungligen på en naturlig död, som var skonsam och utan lidande. I våra dagar har ordet kommit att syfta på att afsiktligt döda en obotligt sjuk människa för att skona henne från lidande.  

Propositio  

Det mänskliga lifvet, som Katolska kyrkan ser det, är en gåfva från Gud, han gifver det som han vill, och på ett sätt som vi aldrig kunna förstå. Äfven om hvarje männi9ska ha makt att lefva som han vill, så tillhör den slutliga makten öfver lifvet inte henne. Gud bestämmer när vi skola födas och han bestämmer också när vi skola dö. Därför måste vi människor respektera dödsprocessen och låta den ha sin gång. Assisterat själfmord eller eutanasi tager lifvet af en person som är sjuk eller döende, ofta genom en läkares assistans. Att göra så är fel och en allvarlig synd, ja, det är mord, dolt under barmhärtighetens falska täcke. Eutanasi är en handling som afvisar Gud som den slutgiltige auktoriteten öfver lif och död. 

Om man frågar hur människor, äfven utbildade och högt uppsatta individer, kunde komma att utsätta en hel kategori oskyldiga människor för en våldsam död, är svaret: de uppmanades att göra det af naturforskarnas läror. Roten till dessa mord ligger i en vetenskap: biologin. Darwinistisk, materialistisk biologi har skapat en bild af mänskligheten som varande inget annat än högt differentierad materia eller en ansamling af atomer som snart kommer att falla isär. Dessa felaktiga läror från vissa naturforskare ha sedan ledt breda delar af befolkningen till ateistisk materialism. Idag undervisas, som vi veta, en darwinistiskt inriktad biologi också i skolorna. 

Som en följd af denna darwinistiska ideologi började för cirka 100 år sedan i Tyskland en del forskare rekommendera dödandet af psykiskt sjuka patienter, som ansågs värdelösa. Från 1940 genomförde nazisterna ett systematiskt dödande af missbildade barn och psykisk sjuka vuxna. Efter protester från kyrkan och allmänheten afslutades projektet officiellt men fortsatte i hemlighet. I sina två faser tog det lifvet af ungefär 100 000 pyskiskt sjuka personer. Det vore ett misstag att antaga att den stora majoriteten af den tyska befolkningen starkt motsatte sig de åtgärder som vidtagits för att döda dessa människor. Tvärtom, majoriteten af sekulariserade och afkristnade människor godkände eller välkomnade det. De sågo det som en belastning för samhället att taga hand om dem. Allmänhetens attityd är idag inte annorlunda. 

Enligt svensk lag är det dock ett brott att hjälpa någon att taga sitt lif. Det är förbjudet att döda obotligt sjuka eller skadade, äfven om det sker på patientens begäran. Med jämna mellanrum bryter det dock ut en debatt om dödshjälp. En invändning mot lagen som man ofta kan få höra är att de som få lida mycket af en dödlig sjukdom har “en låg lifskvalitet” på grund af smärta och närheten till döden, och därför borde de få tillåtelse att afsluta sina lif med hjälp af läkemedel.  

 Filosofin bakom eutanasirörelsen är att den är utilitaristisk, immanent, sekuralistisk. Det vill säga, meningen med det mänskliga lifvet består i jordisk lycka, jordiska framsteg och jordisk själfuppfyllelse. Det finns ingen dimension som sträcker sig bortom denna värld, så menar man. Elände och lidande som inte kunna botas eller lindras, har därför inget värde och ingen mening.  

 Detta är förstås inte den kristna synen på det mänskliga lifvet. Kristen teologi tolkar människans existens utifrån Kristi lif, från hans lidande, död och uppståndelse. I det ljuset har äfven den mest efterblivne en särskild roll i Guds frälsningsplan. Kristi hjälplöshet väcker medmänniskans kapacitet att älska. Precis som Kristi lidande hade ett frälsande värde, så är det också med hans bröders och systrars lidande. Människorna äro kallade att genom sitt lidande ha del i sin Herres återlösningsverk och så fullborda det som ännu fattas i hans lidande (se Kol 1:24), som aposteln Paulus säger. Lifvet är alltså heligt och har ett inneboende värde oafsedt hur stort en persons lidande än är.  

 Peroratio  

Kära vänner, som kristna borde vi därför komma ihåg, att vår värdighet är gifven af Gud och är opåverkad af lidande, svaghet och död, och att dessa onda ting, i den mån de äro oundvikliga, böra saktmodigt accepteras, bäras modigt och frambäras fromt åt Gud tillsammans med Jesu lidande och död, i det tillitsfulla hoppet om delaktighet i hans uppståndelse. Amen.