Fr. Fogelqvists predikan,Petrus och Paulus dag

Tjänare”, är ett mycket ödmjukt uttryck, som också kan öfversättas med ”slaf”. En servus skall verkställa sin Herres order. Påfven är i det afseendet inte någon herre. Han måste kontinuerligt vara medveten om att han är en servus, en slaf, en tjänare, precis som Vår Fru i Inkarnationens ögonblick. I sitt svar till ängeln Gabriel gaf den saliga Maria hela mänskligheten, inte minst klerus, det fullkomliga exemplet på att vara en ”Herrens tjänare”, när hon säger: ”Se, jag är Herrens tjänarinna”. Denna Vår Frus inställning måste först och främst också vara påfvens inställning, liksom äfven biskoparnas och prästernas och alla troendes. 

 Det finns i våra dagar en fokusering på påfven som person, som inte alltid är så positif. Några af eder ha kanske deltagit i en påflig audiens i Rom. När påfven kommer in i salen, uppstår vilda rop och armviftningar. Folk klänger sig på hvarandra för att få en bra bild med sina mobiltefoner. Man försöker ibland till och med grabba tag i dem helige Fadern när han passerar. Det verkar som han uppfattas som en rock-stjärna. Denna centrering af uppmärksamheten på påfven kallas ibland för papalatri, en osund dyrkan af påfvegestalten, som en del katoliker tanklöst befordra. Det är förstås inte bra. Påfven är ju trots allt inte en megastjärna eller pote Servus servorum Dei 

”Du är Petrus, klippan, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka”. De orden äro hämtade ur dagens evangelium, idag på Petrus och Paulus högtid. Kristus grundar alltså sin kyrka på Petrus. Det betyder att Petrus innehar det högsta primatet och den högsta auktoriteten i i kyrkan. Sankt Petrus var den förste påfven och den förste biskopen af Rom. Tillsammans med den helige Paulus delar han äran att ha grundadt det kristna Rom. Petrus primat fortsätter i kyrkans historia genom biskopen af Rom, som alltså är Petri efterträdare. Det är några titlar som påfven har: han är biskop af Rom och som sådan är han Petri efterträdare. Han innehar därmed Petri primat; alla i kyrkan är underställda honom. 

 Propostio  

Men påfven har också andra titlar, som kompletterar hvem han är. Sedan fornkyrkans tid kallar sig påfvarne servus servorum Dei, som betyder ”Guds tjänares tjänare.” Ordet servus, “tj ntat, som allt ljus ständigt skall falla på.  

Visst är påfven en nyckelperson i kyrkan som Kristi ställföreträdare och högste herde i kyrkan. Han har jurisdiktion öfver präster och troende. Men i evangeliet, när lärjungarne diskuterade hvilken som var den främste, sade Vår Herre: ”den som vill vara den första bland eder, skall vara de andras slaf” (Matt 20:27). Det är påfven. Hans uppgift är att tjäna bröderna. 

 Det innebär att han skall vara en god herde, som försvarar hjorden mot vargarna. Påfven måste vara den främste försvararen mot vargarna. Han har att vara vaksam och taga bort de vargar som nästlat sig in i kyrkan, ibland förklädda till kardinaler, biskopar, präster och teologer. Påfven har att försvara kyrkan mot vargarna, äfven om det skulle kräfvas att han offrade sitt lif, som Jesus säger: ”Den gode herden gifver sitt lif för fåren” (Joh 10:11). 

 Peroratio  

Påfvens namn: ”Petrus”, säger något om hur han skall vara: Petrus, klippan, måste stå fast, vara orubblig. Påfven har ingen auktoritet att förändra läran, utan bara föra den vidare och befästa det han en gång för alla har tagit emot. Det är också meningen med Jesu ord, att Petrus skall ”styrka” bröderna i tron och i sanningen; det är makten han har, att ”styrka”; han har inte makt att förändra eller uppfinna sanningen. En påfves äkta ära uttrycks i det som aposteln Paulus säger: ”jag har själf tagit emot från Herren det som jag fört vidare till eder” (1 Kor 11:23). Det är i ett nötskal hvad påfvens uppdrag handlar om: att taga emot och sedan föra det vidare, troget. Låt oss denna festdag inte försumma att bedja för vår nye påfve, att han försvarar kyrkan mot vargarna. Amen.