Fr. Fogelqvists predikan, St. Bartolomeus

Sankt Bartolomeus, en man “utan svek” 

Bland de 12 män som Vår Herre utvalde till apostlar fanns den helige Bartolomeus, som vi fira idag. Jesus valde enkla människor till detta höga ämbete: fiskare, publikaner, handtverkare. Ändå måste det ha varit ovanliga karaktärer. De skulle bidraga till att förändra världshistorien, då Vår Herre sände ut dem att förkunna hans lära. Bartolomeus betyder på arameiska “Tolmais son” och angifver alltså hans efternamn. Så kallas han i de tre första evangelierna. I det fjärde evangeliet kallas han vid sitt förnamn, Natanael. Vi kunna läsa om hans kallelse i Johannesevangeliets första kapitel.   

 Propositio  

Det var Filippus som berättade för Bartolomeus att de hade funnit den länge efterlängtade Messias, som Mose och profeterna skrifvit om. Filippus sade att det var: “Jesus, Josefs son, från Nasaret”. Natanael tviflade till en början: “kan något godt komma från Nasaret?”, undrade han. Han var väl bekandt med den heliga Skrift, och visste att Kristus skulle födas i Betlehem, medan Jesus tydligen bodde i Nasaret. Natanael antog att det också var platsen för hans födelse, och han kände inte till, att den platsen skulle ha några särskilda löften knutna till sig, och därför tänkte han att ingenting godt kunde väl komma från den byhålan. Filippus inbjöd honom då att komma och se, och det gjorde Natanael, som den ödmjuke och målmedvetne person han var och ifrig att få veta sanningen. Hans möte med Herren ledde sedan till hans omvändelse. 

 Det verkar som att innan Bartolomeus uppmanades att komma till Kristus, så var han upptagen med att meditera och att bedja. Han hade ju dragit sig undan för vara för sig själf under skuggan af ett fikonträd. Det var där Vår Herre såg honom redan innan de träffades fysiskt. Detta bönelif var början af hans lif som var bestämdt att vara en apostels upptagna och aktiva arbete. Detta, tillsammans med läsning af den heliga Skrift, var den stillsamma förberedelsen för stora faror och lidanden som väntade honom som apostel! Vi se här hvad det är som åstadkommer heroiska kristna, och hvilka som äro mest ärade af Kristus! Bartolomeus läste Skrifterna och bad till Gud; han tränades därigenom i det långa loppet till att kunna gifva upp sitt lif för Kristus, när den tiden skulle komma. 

 Men låt oss besinna det särskilda beröm som Bartolomeus får af Vår Herre: “Se, en sann israelit, i hvilken icke är något svek” (Joh 1:47). Det är just den karaktär, som de – genom Guds nåd - kunna uppnå helt och fullt, som lnte lefva af världen, utan på det stillsamma sätt, som jag beskrifvit att Bartolomeus lefde. Världens människor tänka, att okunnighet om världens vägar är en nackdel eller vanära, som om det på något sätt vore omanligt och svagt att afstå från all bekantskap med världens gudlöshet och slappa vanor. Hur ofta höra vi inte dem säga, att en person måste göra si eller så, annars skiljer han ut sig alltför mycket i förhållande till andra; han får inte vara alltför strikt, och inte sträfva efter högtflygande dygder, som låter bra att tala om, men inte passa för denna världen. Man vill då vara alltför religiös, alltför hederlig i affärer eller vara ytterst noggrann med sitt tal och uppträdande. Allt sådant är öfverdrifvet.  

 Sådana vulgära och icke-religiösa människor stå i i motsats till den sanne israeliten, “i hvilken icke är något svek”. Kung David beskrifver denna karaktär i den femtonde psaltarpsalmen, då han frågar: “Herre, hvem får bo i din hydda? Hvem får dväljas på ditt heliga berg? Den som vandrar ostraffligt och gör hvad rätt är och talar sanning af hjärtat; den som icke bär förtal på sin tunga, den som icke gör sin broder något ondt och icke drager smälek öfver sin nästa; den som aktar den förkastlige för intet, men ärar dem som frukta Herren; den som håller sin ed fast det står honom dyrt” (15:1-5).   

 Att vara utan svek, det är verkligen en svår och sällsynt dygd, det vill säga, att mena hvad vi säga, att älska utan hyckleri eller förställning, att inte tänka något ondt, att inte hysa agg, att vara fri från själfviskhet, att vara oskyldig och ärlig. Dessa karaktärsdrag stå öfver de flesta människors, och äro ett af de säkraste tecknen på att tillhöra Kristi utvalda. 

 Men till slut måste sägas, att det kräfs mer af den kristne än till och med Bartolomeus sveklöshet. När Vår Herre sände ut honom och hans medapostlar i världen, sade han: “Se, jag sänder eder åstad såsom får midt in bland ulfvar; varen för den skull kloka såsom ormar och menlösa såsom dufvor” (Matt 10:16). Sveklöshet måste alltså förenas med klokhet, omdöme, själfkontroll, skuldlöshet, tålamod, uthållighet i det goda. Allt sådant fick utan tvekan Bartolomeus lära sig framöfver af Vår Herres undervisning, men sveklöshet är början.  

 Peroratio  

Låt oss därför bedja Gud, att med kraft fullborda i oss “allt hvad en god vilja kan åstunda, och hvad tro kan verka” (2 Tess 1:11), så att om det skulle behaga honom att plötsligt ställa oss inför stora pröfningar, som han gjorde med aposteln Sankt Bartolomeus, han som flåddes lefvande och halshöggs, att vi då inte blifva öfverrumplade utan befinnas ha left ett stilla lif utan svek som förberedelse för bekännares och martyrers bedrifter. Amen.