Fr. Fogelqvists predikan tredje Söndagen efter Påsk

“Att tro är svårt. Att inte tro är omöjligt” 

Victor Hugo (1802-1885) anses af många vara den mest betydande franske författaren under 1800-talet. Hans litterära kvarlåtenskap är omfattande. Han gick från att ha varit katolsk traditionalist och monarkist till att bli liberal och vänsterrevolutionär. Hugo vände sig också bort från Kyrkan, men förblef i grunden ändå religiös. Från honom härstammar satsen: “att tro är svårt, att inte tro är omöjligt.” Jag tänkte reflektera något öfver den utsagan denna Påsksöndag.  

 Propositio  

Att tro är svårt, säger alltså Victor Hugo först. Det är svårt att tro. Svårigheten har med trons egenart, med trons objekt att göra. Tron inriktar sig på det osynliga och det framtida. Aposteln säger: “tron är grunden för det vi hoppas på; den ger visshet om det vi inte kunna se” (Heb 11:1). Många människor anse att de endast kunna tro på det som de se. De mena att det är för mycket begärt de skulle tro på Gud, den osynlige, och på hans värld med himlen och dess änglaskaror. Men mot detta kan sägas, att Guds väsen går utöfver den mänskliga fattningsförmågan och måste gå utöfver den. Om Gud är den som tron bekänner att han är: Skaparen, som frambringadt världen af intet, om Gud är Återlösaren, som lät sin Sons offer bli en soning för de mänskliga synderna, då är han en verklighet som inte bara oändligt öfvergår allt skapadt utan allt som kan tänkas. En Gud som människan begriper och genomskådar, skulle inte vara oändligt öfverlägsen allt skapadt, som ju Gud är. Eftersom tron och trons objekt har med det osynliga att göra, så kan människan inte förfoga öfver dem. 

 Att tro är svårt. En del människor taga anstöt af att den öfvernaturliga uppenbarelsen förmedlas genom mänskliga organ. Man hänvisar till Mose och profeterna, till apostlarna och evangelisterna. Om mänsklig förmedling mellan Gud och människor inträder, kommer det in något främmande och störande element i människans innersta och heligaste, så menar man. Dessutom blir religionen afhängligt af mänsklig begränsning och möjlighet till felslut. Om Gud kräfver tro af oss då måste hvarje människa tilltalas direkt af Gud, så menar man. På detta kan följande svar gifvas: Invändningen att uppenbarelsens renhet skulle kunna förfalskas genom mänskliga felslut är inte så relevant här. Gud har tillräckligt med medel till förfogande att säkra sanningen i sitt budskap, äfven när han låter människor deltaga i förmedlingen af det. Detta deltagande innebär högsta betyg för människan. Hon blir till “Guds medhjälpare” (1 Kor 3:9), som aposteln Paulus säger. Människan har förmågan att föra vidare sanningar öfver omätliga tidsafstånd, utan att dessa sanningar gå förlorade. Det som Euklides och Archimedes upptäckte, är idag lika giltigt som för 2000 år sedan, och har aldrig glömts bort eller förkastats. I kyrkan vakar dessutom ett läroämbete som påverkas af den helige Ande och garanterar att inget af det som Gud har uppenbarat går förloradt. 

 Att tro är svårt, också därför att tron innehåller tunga kraf på människan, som tränger djupt in i hennes lif. Ty till tron hör också Guds bud. Man kan skilja trosdogmer från moraldogmer. Trosdogmer är sådana sanningar som ha med Gud, hans väsen och hans verkan att göra, som till exempel Treenigheten. Moraldogmer ha att göra med människors handlingar som påbjudits eller förbjudits af Gud, som till exempel budet om att älska Gud och sin nästa. Guds bud äro okränkbara. De låta sig inte omtolkas. Man kan inte taga semester från dem eller få dispens från dem. Många människor tycka inte om Guds bud. De känna sig hämmade och hindrade af dem. Därför kämpa de emot att erkänna dem och handla efter dem. De säga: hvad Gud vill, det kan jag inte. Det vore ärligare om de sade: hvad Gud vill, det vill inte jag. De vägra underkasta sig Gud och erkänna hans herravälde, eftersom de känna sig störda i sina afsikter, planer och njutningar. Det här var några svårigheter med tron som människor ha. 

 Victor Hugo säger: “att tro är svårt”. Men han tillfogar: “att inte tro är omöjligt”. Hvarför är det omöjligt att inte tro? Människan måste tro, om hon vill ha inblick i hela verkligheten, inte bara den materiella. Hon är utformad till att öfverskrida den verklighet som kan erfaras med våra sinnen. Detta öfverskridande sker genom tron. Den som afvisar tron bedrager sig själf på en fullständig verklighet, på den högsta verklighet som finns. Den som inte tror, afbryter sitt tänkande och sitt sökande för tidigt. Människan vill af naturen känna till orsakerna, när hon ser en verkan. Det finns en inre böjelse hos människan att gå utöfver den mänskliga erfarenheten, och förklara det synliga genom det osynliga; och det är en hufvudpunkt i religionen. Människan behöfver alltså tron för att nå sin fulla utveckling. 

 “Att inte tro är omöjligt”. Hvarför? Därför att människan som inte tror går emot sitt eget väsen. Människan har en oförstörbar benägenhet att tillbedja ett högsta väsen. Om hon inte inriktar sig mot den sanne Guden, då skapar hon själf gudar. Vi känna till de gudarna. De heta arbete och prestation, framgång och vinning, lusta och nöjen, pengar och sport. Det är tyranniska gudar. De behärska dem som äro underkastade dem. De taga bort friden från dem och samvetets lugn. 

 “Att inte tro är omöjligt”, säger Victor Hugo. Hvarför? Förstånd och vetenskap äro icke i stånd att göra människorna moraliskt goda. Endast religionen är i stånd till det. Religionen är människans medvetna, fria och lefvande förbindelse med Gud. Här finner människan den enda kompetenta laggifvaren för moralen. Den normala människan vill ha en religion som erbjuder sanningen, och bara den som tror, finner i sin religion källan till all dygd.       

 Peroratio  

Kära vänner! “Att tro är svårt, att inte tro är omöjligt”. Så säger den franske författaren Victor Hugo. Jag har försökt visa att denna utsaga är korrekt. Vägran att erkänna Gud är människans grundläggande dårskap. Det finns ett tydligt samband mellan att förneka Gud och världens förstörande makter. Affall från Gud leder till förfall. Att inte känna Gud får vanligtvis stora praktiska konsekvenser, nämligen ett omoraliskt sätt att lefva. Det tillhör vår obeskrifliga lycka, att känna Gud, tillbedja honom och lefva efter hans bud. Vi rusa inte mot ett mörkt ingenting. Vi löpa i riktning mot Honom, som är den allsmäktige Fadern. Amen.