Laterankyrkans Invigning
(Lukas:xix:1-10)
Lateran basilikan, som finns i Rom, är ”Moder och huvud-kyrka av alla jordens kyrkor”, därför att det var det första påvliga hemvistet och säte långt innan St. Peterskyrkan fanns. Kejsaren Konstantin lät bygga den på 300-talet.
Bland de rika och praktfulla romerska basilikor där ceremonierna för kristen gudstjänst firades med stor pompa och ståt, efter förföljelsernas era, så är Lateran basilikan en av de högsta i rangen. Lateran palatset på Coeliankullen tillhörde då Fausta som var Konstantins hustru. Kejsaren, efter sin omvändelse, gav det till påven som sitt privata residens och grundade där Laterankyrkan som blev Moder och härskarinna bland alla kyrkor i Rom och världen.
Den 9 november år 324 invigde påven Sylvester Lateran basilikan och gav Henne namnet Den Helige Frälsarbasilikan. Detta var den första offentliga invigningen av en kyrka. Långt senare, under Lucius II, på 1100-talet, invigdes den till Johannes Döparen, vars namn hade givits till det angränsande dopkapellet. Därför har den numera fått titeln Sankt ”Johannes Laterano”.
I denna basilika och det angränsande palatset hölls, från 300- till 1500-talen, mer än tjugofem koncilier, varav fem ekumeniska. Där gjordes prästvigningar, där försonades botgörare, där döptes katekumener påskdagen, och som Kyrkans nyaste medlemmar kom de dit i procession under hela oktaven.
Den Helige Anden är vår nya lag som lär världen en ny Tillbedjan. Anden manar oss att leva i vänskap med Jesus, att bli lyhörda och göra Hans vilja, ju mer vi gör det ju närmare kommer vi Gud. Likt profeterna som levde innan Jesus, ville Jesus uppväcka människornas hjärtan. Deras böner måste komma från hjärtat, och deras olika offer, hur bra dem än var, så var dem inte ett substitut för rättvisa. Rättvisa gentemot Gud är att Tillbe Honom.
Templet är själva Platsen där Guds verkliga Närvaro finns och där ”Gud bor bland Hans folk”. Messias vill inte bara rena Israels Tempel och deras sätt att be men Han ersatte Guds närvaro i Israels tempel med sin kropp; Kristi Kropp; Kyrkan.
Kyrkobyggnaden är viktig för Katoliker. Det är inte något som kommer i andra hand. Visst, vad vi först menar när vi säger ”kyrka” är dess hierarki och medlemmar, men byggnaden är tecknet av det och av vad medlemmarnas tro är. Kyrkan är en Sakramental Närvaro av Kristus. Kyrkan är menad att vara Templet d.v.s. Guds boning. Templet tillhör det gamla testamentet, Kyrkan det nya.
Också vi är tempel, den Helige Andens tempel. Precis som det fanns ”det heligaste av det heligaste” i Templet, finns det nu, i allra högsta grad, i katolska kyrkor; Tabernaklet där den Heliga Hostian förvaras. I Kyrkan finns också Altaret på vilket Jesus själv ger sig som Offer. Vi samlas runt Honom, inte först och främst för att höra ordet, men för att ta del av detta Heliga Offer; änglars bröd, Kristi Kropp!
Vi går inte till Kyrkan för att träffa varandra, men för att (tillsammans ) Tillbe Jesus: Hans Kropp och Blod, Själ och Gudomlighet. Från kyrkan går levande vatten ut till världen för dess förnyelse och frälsning i Kristus. Kyrkan är också det ”Nya Jerusalem”, en strålande skönhet varifrån ljuset mynnar ut och upplyser oss om vem Kristus är och vem vi är i Kristi ögon. Det handlar om det som var, som är och som ska komma: eskatologin: "Nu, men inte ännu". Kyrkan är inte ett bekvämt vardagsrum, ingen steril och effektiv samlingsplats, nej, kyrkan som byggnad vill spegla Hennes tro och Hennes längtan efter att få skåda Guds majestät, att få hylla Honom, prisa och lova Hans storhet och Hans helgedom, Hans änglar och helgon. Alltså är kyrkan utsmyckad och fylld med målningar på väggar, i tak och på golv - och det lyfter själen till Gud. Kyrkan genom sin konst talar om det högre, om det andliga om Guds storhet, hur Han skiljer sig från det jordiska och ändå finns mitt i det. Kyrkan vill återge himmelska verkligheter, inte tomhet, gråhet och vardaglighet. Kyrkan är Noas ark som ger liv-räddning åt människan och beskyddar henne i de svåra och stormiga vattnen som ideligen möter henne. Kyrkan är Kristi kropp; ympad in i Jesus utgör vi Kristi Kropp. Genom hela livet föder kyrkan oss, hon tar hand om vår själ som en mor som ammar sitt barn. Kyrkan visar vägen och förbereder oss för mötet med Gud.
Vid döden timma sluter kyrkan in oss i fullbordandet av det Gudomliga livet och öppnar för oss himmelens portar. Katolska Kyrkan, Kristi Kyrka, öppnar sig som en Moder och tar emot oss, bär oss, föder och förlöser oss. Hon är arken, den enda räddningen, för alla. Det handlar inte om olika uppfattningar, om var och ens tolkning av tron.
En tro, ett dop, en Kyrka.
Sackeus längtade efter att komma ut ur det han fastnat i, han hade trasslats in sig i en väv av syndens hopplöshet, han ville ut, men hur? Nu fanns där en gnista av hopp i själens vrå. En lite låga, flämtande, svajande och svag, förde honom upp i trädet för att få se Jesus. Han ville komma nära Honom, falla på knä och ropa;
”Herre förbarma dig”!
Men han var liten, det var så han såg sig själv; obetydlig, ful och syndig i sin själ. Så Sackeus skulle få nöja sig med att se en glimt av Jesus. När Jesus gick längs vägen och kom allt närmare trädet där Sackeus hade klättrat upp, rörde sig någonting inom Sackeus, den tynande lågan flämtade allt ivrigare och ville höja sig upp ur askan av en gammal eld som nån gång för länge sedan hade brunnit av kärlek till Gud och människor. Jesus såg att Sackeus, likt en knopp om än så svag, i kontakt med ljus och värma – skulle börja blomma.
Kom ner Sackeus!
Jag ser dig! Jag ser mer än din synd och litenhet. Jag ser din själs flämtande låga.
”Det knäckta strået bryter Han inte av, den tynande lågan släcker Han inte”
(Jesaja 42;3).
Sackeus tjänade varken Gud eller människor, han tjänade endast sig själv, men denna dag kom frälsningen till honom. Längtan till helighet spirade;
”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande”.
/Psalm 50/
Sackeus liv började bära frukt när hans liv blev ekonomiskt lönlöst.
Han ger tillbaka det han stulit.
Han ger i glädje - även om det kostar - i lydnad till Jesus som älskat honom och kallat ner honom från skammens gömställe.
”Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du Gud, icke förakta”.
/Psalm 50/
Jesus grät över Jerusalem därför att de inte kände igen Herren som besökte dem.
Men Sackeus kände igen Honom, han blev Abrahams son, en ättling av Guds löfte. Kristus kallar oss ner från höjderna av tillbedjan av oss själva, han kallar oss ner från en inbillad frihet uppbyggd i ett självständigt liv där vi är alltings mittpunkt - för att istället Tillbe Gud i Ande och i Sanning. Som i Sackeus liv så och i vårt; Jesus belönar våra bemödanden att söka Honom; om vi gör det med ett uppriktigt hjärta.
Omvändelse är frukten av att finna sig själv kärleksfullt betraktad av vår Herre.
”Mitt hjärta säger om Dig: sök Hans ansikte! Ditt ansikte Herre söker jag. Göm inte Ditt ansikte från mig”
/Psalm 26/
