Tolfte Söndagen efter Pingst

“Hvilken är då min nästa?” 

“Hvilken är då min nästa?” Det var en laglärd som ställde frågan till Vår Herre i dagens evangelium. Det är en viktig fråga, eftersom vi äro förpliktade att älska vår nästa som oss själfva. Är det då bara de som står mig nära, mina släktingar, vänner, landsmän eller trosfränder, som jag då skall älska och vara barmhärtig mot, eller finns det fler? 

 Propositio   

Svaret på frågan: hvem är min nästa?” är att alla människor äro min nästa, inte bara mina föräldrar, våra vänner, våra välgörare, våra landsmän eller de som bekänna samma tro som vi; vare sig de äro främlingar eller medborgare, heretiker, judar, muslimer eller katoliker, fiender eller vänner. Om kärleken till Gud, till den helige Ande, finns i oss, skall han få oss att älska alla människor. 

 Det räcker med att utesluta en enda person från sin kärlek, så visar det, att han inte älskar någon med äkta kristen kärlek; ty motiven för kärleken äro alltid desamma. Om jag för Guds skull älskar honom som behagar mig, måste jag också för Guds skull älska honom som misshagar mig, ty båda äro Guds skapelser, gjorda till hans afbild; båda äro köpta med hans dyrbara blod, båda är kallade till hans eviga härlighet.  

 Vår käre Herre kommer därför att förakta oss, om vi förakta våra medmänniskor. Han kommer att hata oss om vi hata dem. Han kommer att hemsöka oss, om vi hemsöka, alltså ansätta och plåga dem. Och tvärtom: han kommer att ursäkta oss om vi ursäkta våra medmänniskor. Han kommer att stödja oss om vi stödja dem. Han skall förlåta oss, om vi förlåta dem. Kort sagt, han skall behandla oss som vi behandla dem. Vi skola dömas af den kärlek vi ha visat vår nästa.  Aposteln Johannes skrifver: “den som icke älskar, han förblifver i döden”, alltså i fördömelsens tillstånd (1 Joh 3:14).”Men den som förblifver i kärleken, han förblifver i Gud, och Gud förblifver i honom” (1 Joh 4:16). 

 Borde vi alltså ha samma kärlek till alla människor utan åtskillnad? Jag svarar att vi skola älska vår nästa som Gud älskar honom. Nu älskar Gud alla människor mycket mer än vi kunna fatta; men han älskar inte alla med samma grad af kärlek. Såsom varande en fullkomlig varelse älskar han sig själf med oändlig kärlek. Näst efter sig själf älskar han dem mest som liknar honom och är mest intimt förenade med honom, de som stå närmast honom i fullkomlighet. Guds kärlek till människorna är i proportion till deras förtjänster och deras dygd.

Denna Guds kärlek till vår nästa borde vara vår förebild. Äfven om han befallt oss att älska alla människor, så kräfver han ändå inte af oss att älska alla på samma sätt. Ju heligare en person är, desto mer böra vi älska honom. 

 Vår kärlek borde alltså gifva företräde åt dem som ha den högsta graden af helighet. Vi borde också ha speciell kärlek till våra föräldrar. De band som förena oss med dem äro inte bara närmare utan mer oupplösliga; faktum är att endast döden kunna lösa dem. Kärleken till våra släktingar hör med i detta sammanhang. Det finns ingen förening som äro varaktigare eller oupplösligare än blodsbandet. Alla andra band som skapas genom vänskap, samhället, yrkeslifvet, äro tillfälliga och öfvergående, men blodsbanden utgöra samhällets grund. De hålla samman familjer, generationer och hela nationen.  

 Om vi nu borde älska våra föräldrar och anhöriga mer på grund af naturens band, så äro vi också skyliga vårt land en särskild kärlek, det som kallas för patriotism. Kärleken till hemlandet går före alla andra naturliga känslor. Vårt fosterlands välgång och oberoende går till och med före våra föräldrars och anhörigas välfärd, så säger den helige Thomas Aquino.   

 Kära vänner, samaritens möte med den halfdöde mannen vid vägkanten gifver oss till slut anledning att reflektera öfver hur vi skola hjälpa dem i behof. Vår nästa kan befinna sig i kroppsligt eller andligt behof, eller i båda behofven samtidigt. Att lindra kroppens behof är ett kroppsligt barmhärtighetsverk, att lindra själens behof är ett andligt barmhärtighetsverk. Nu är själen långt mer öfverlägsen kroppen och ett understöd som gifves själen är också vanligtvis mycket öfverlägsen ett understöd som gifves kroppen. 

 Men i vissa fall kan ett kroppsligt barmhärtighetsverk vara bättre än ett andligt barmhärtighetsverk, eftersom det kan vara mer nödvändigt. För en person som ligger halfdöd vid vägkanten är det bättre att han får sina sår omskötta och får trygghet och vård än att han får en vältalig förmaning hur han kan ta sig vidare. 

 När kärleken praktiseras måste en särskild ordning iakttagas. Denna ordning bestäms af släktskapsband, nationstillhörighet och religion. När således våra nära släktingar äro i trångmål, kräfver naturen och kärleken att vi hellre lindrar deras behof än andras, eftersom de äro närmare förenade med oss genom släktskapsband och vänskap. Men om våra närmaste släktningar endast ha ordinära behof, och en främling har extrema behof, äro vi förpliktade genom kärlekens bud, att hellre afhjälpa främlingens behof än vår närmaste släktnings. 

  Man är inte förpliktad att bistå en nödlidande person från medel som äro nödvändiga för det egna lifsuppehället. Hvarje person har förpliktelsen och rättigheten att framför allt ansvara för sitt eget lif och de som äro beroende af honom. Däremot är man förpliktad att hjälpa med medel som äro nödvändiga för ens sociala status eller ställning, om det föreligger ett extremt behof vår nästas sida.  

 Peroratio 

När det gäller den slagne mannen i liknelsen, står det väl klart att det förelåg ett extremt behof. Här gällde lif eller död för honom. Samariten tvekade inte att gå långt för att hjälpa honom utan att för den skull riskera sitt eget lif, ty det är han inte skyldig att göra, äfven om den andre hade extrema behof. I den eller liknande extrema situationer ha vi alla förpliktelsen, att göra sammalunda som den barmhärtige samariten. Amen.