Fr. Fogelqvists predikan: Mattias Evangelisten

Vår Herres kärlek till botgörare 

“Huru kan eder mästare äta tillsammans med publikaner och syndare?” Frågan är begriplig. Publikanerna eller tullindrifvarne voro kända för att pressa ut mer pengar än de hade rätt till, de uppfattades om förrädare af Guds folk, eftersom de jobbade för ockupationsmakten, och likställdes ofta med syndare, alltså med människor som bröto mot Guds lag. Hur kan man ha bordsgemenskap med sådana människor?! Som fariséerna såg det, uttryckte bordsgemenskap med syndare att man var öfverseende mot deras synder och därmed visade ringaktning för Guds lagar. 

 Propositio  

I sitt svar på tullindrifvarnas fråga säger Vår Herre: “Det är inte de friska som behöfva läkare, utan de sjuka.” Det framgår väl inte direkt, men Herren menar att det finns två slags syndare, och en af dem äro faktiskt fariséerna. Dels ha vi de friska, det är de som tro att de äro rättfärdiga, som fariséerna. De tro att de äro friska, men i själfva verket äro de förstockade; de göra inte göra någonting åt sin synd, äro inte medvetna om att de sakna något och att de genom omvändelse måste vända sig bort från sin falska väg. Det andra slaget af syndare äro “de sjuka”, som äro medvetna om sitt syndiga tillstånd och lider under det. De känna till sitt eget elände och veta att de bara genom en Rättfärdigs förbarmande kan räddas. I det läget befinna sig i grund och botten hvarje människa. 

 Ingen mänsklig ansträngning leder af sig själf till Gud. Men just denna insikt väcker medvetandet om det egna eländet, leder till andens fattigdom och därmed till beredskap för nåden. Den sjuke som vet om sin sjukdom, lyssna till läkaren, medan däremot den som är öfvertygad om sin goda hälsa inte bryr sig om läkaren. De egenrättfärdiga äro nöjda med sig själfva och sätta sig till doms öfver andra. De äro inte medvetna om att de själfva stå som anklagade inför Guds domstol, utan tro att allt är i ordning med dem. De äro icke öppna för Gud. De höra inte hans anrop, eftersom de äro nöjda med sig själfva och därför inte vänta på något. 

 Syndaren däremot behöfver hjälp. Han hör ropet och är beredd att ta emot det med glädje. Därför behöfver bara ropet utgå till tullindrifvaren Matteus, hvars festdag vi fira idag: “Följ mig!” uppmanar Vår Herre, och Matteus reste sig genast upp och följde Herren. Och så kommer det sig att Kristus finner efterföljare hos syndare som veta om sin syndighet, medan rättfärdiga, som veta om sin rättfärdighet, vägra att följa honom. Utan ett ärligt syndamedvetande finns ingen helighet. Och där helighet utan syndamedvetande träder fram, är den inte äkta. Bara den helige Guden kan helga. Bara den rättfärdige Guden kan rättfärdiga. Själfhelgelse och själfrättfärdighet stå i motsättning till kristendomen där själfvet har aflösts af nåden, där man alltså i det väsentliga inte gör själf utan tager emot. 

 Kristus är den Gud som kommer, som möter människor, men han kommer bara dit där han finner öppna dörrar, alltså till dem som känna till sin egen svaghet och äro öppna för kraften från ofvan. Och därför har Kristus inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Förhärdade syndare leder till fördömelse, ty det är att medvetet säga Nej till Gud. Botfärdiga syndare leder till Gud, ty de säga Ja till nåden.  

 Vår Herre kom alltså för syndarnas skull, de botfärdiga syndarnas, de som inse att de behöfva bli räddade eller frälsta. Jesus är läkaren som botar syndarna från deras synder. Han har kommit med uppdrag att föra Guds kärlek och barmhärtighet till dem som behöfva den mest. Han har kommit för att kalla syndare till ett förändradt lif, till bot och bättring, till lärjungaskap i lydnad för Guds bud, precis som han kallade aposteln och evangelisten Matteus. Matteus står därmed som en förebild också för oss i vårt svar tiil Jesus, äfven om det innebär att lämna trygghet och säkerhet, och våga begifva sig ut till ett nytt sätt att lefva. 

 När den helige Matteus väl hade kallats, kunde han inte stå it med att helt ensam njuta af sin kallelses välsignelser, utan han bjöd in många publikaner och syndare, sina gamla kompisar i girighet, för att nu bli delaktiga med honom i Jesu kärlek och rikedom. Om vi nu verkligen själfva ha vändt om, så vilja vi så klart i all stillhet och ödmjukhet leda andra, i synnerhet våra kumpaner i synden, till samma omvändelse och bättring. I våra hjärtan veta vi hur ytterligt ovärdiga vi äro att sitta till bords med Jesus Kristus, ändå få vi i all ödmjukhet kännas vid hans barmhärtiga inbjudan till oss. Vi få aldrig förtvifla på den värste syndare, aldrig förklara någon vara ett hopplöst fall, aldrig anse det meningslöst att bedja för honom eller meningslöst att vara beredd på tillfällen att göra godt för honom, hvilket kan ställas i vår väg af Vår Herre, som älskar både hans själ och vår.  

 Peroratio  

Ja, låt oss dag för dag vandra den goda vägen, så att vi en gång, med den helige Matteus och alla sanna botgörare, få tillträde att sitta till bords med Jesus och hans lärjungar i himmelriket. Amen.