1:a Söndagen i fastan

(Matteus iv:1-11)

Frestelser kommer alltid att nästla sig in i våra liv – må vi aldrig vara den genom vilken någon frestelse kommer!


Jesus visar oss hur väsentligt det är att ha en rätt tänkande - och att bli andligt starka i vårt inre så att vi kan borsta av oss djävulens frestelser ögonaböj! 

Han lät sig frestas utifrån, men inom Honom var Han beständig, Hans sinne var riktat mot Gud. Han handlar enbart i syfte av vad som kan tjäna Gud.


Synd är ett ont; det onda är frånvaron av det goda.
 Synd är ett moraliskt ont, ett handlande som inte är i överensstämmelse med människans förnuft präglat av Guds lag.



Vi lär oss av Jesus att stå emot frestelser och svagheter genom en inre andlig stabilitet som närs av Skrifterna, botgöring, obundenhet till världen och dess lockelser, och mest av allt; trofast kärlek till Gud och Hans lag.



Det var efter Jesu dop, när den Helige Ande kom över Honom och stannade med Honom som Jesus blev ledd av Anden ut till vildmarken för att bli prövad av djävulen.


För att få Andens kraft och ljus är frihet från allvarlig synd oumbärlig. Synd kan aldrig göra oss något gott, dess konsekvenser är bara onda. Synden är ingen neutral mark att stå eller gå på, den är ingenting vi kan vara likgiltiga till. 

Djävulen talar med arrogans; ”om du är Guds son så gör bröd av dessa stenar”.
 Det påminner oss om tiden för Jesu korsfästelse när Översteprästerna ropade; ”om du är Guds son så kom ner från korset”! Hur mycket mer smickrar och insinuerar inte djävulen oss svaga människor för att övertyga oss om vår godhet och helighet, rättfärdighet och t.o.m. oskyldighet - så att vi alltjämt lever i blindo!


Prosper Guéranger skriver i sin skrift ”liturgiska året angående Jesu frestelse i öknen”: 

”Han, som var sann Gud, ödmjukade sig så djupt som att låta sig bli frestad av Djävulen. Detta, visar hur ömt Hans medlidande med oss är. Här har vi alltså Guds son som låter den onda anden närma sig Honom, för att vi genom Hans föredöme ska lära oss hur vi ska segra i våra frestelser.

Satan är besvärad av Jesus; han är orolig över att se en människa så djupt rotad i dygd; det verkar vara oförenligt med de trettio år som Jesus tillbringat obemärkt i Nasaret. Djävulen fylls med oro och ilska. Han misstänkte aldrig att den ödmjuka Jungfrun Maria var den som profeten Jesaja förutsade skulle föda Immanuel. Ormen är medveten om att tiden är inne, att den sista veckan som profeten Daniel skrev om, har börjat, för även hedningarna ser mot Judeen för att finna Befriaren. 

Djävulen beslutar sig för att fresta Kristus för att få veta något mer om honom.  

Ormen blev besviken. Han närmade sig Jesus; men alla hans ansträngningar leder bara till hans egen förvirring. Vår Herre avvärjer Satans attacker utan att avslöja sitt himmelska ursprung. Den onda anden drar sig tillbaka utan att ha gjort någon annan upptäckt än detta: att Jesus är en profet, trogen Gud. 

Senare, när han ser Guds Son behandlad med förakt, förtalad och förföljd; när han upptäcker att hans egna försök att få honom dödad är så framgångsrika – kommer hans stolthet och hans blindhet att vara som störst: och inte förrän Jesus dör på korset kommer han att lära sig att hans offer inte bara var människa, utan människa och Gud. 

Då kommer Djävulen att upptäcka hur alla hans komplotter mot Jesus bara har tjänat till att manifestera, i all sin skönhet, Guds barmhärtighet och rättvisa; - hans barmhärtighet, eftersom han frälste mänskligheten; och hans rättvisa, eftersom han bröt helvetets makt för evigt”.

Vi har tre fiender att kämpa mot d.v.s. vår själ utstår ständigt tre faror; köttets begär, ögonens begär och livets högfärd! Med köttets begär menas kärleken till sinnliga ting, som åtrår allt som är behagligt för köttet, och, när den inte tyglas, drar själen till olagliga nöjen.  Ögonens begär uttrycker kärleken till världens gods, såsom rikedom och ägodelar; dessa bländar ögat och förför sedan hjärtat. Högfärd är den tilltro till oss själva som leder oss till att vara fåfänga och förmätna och får oss att glömma att allt vi har – vårt liv och varje god gåva – har vi från Gud. 

Var synd kommer från en av dessa tre källor; varje frestelse syftar till att få oss att acceptera köttets begär, eller ögonens begär, eller livets högfärd. Satan använde samma taktik för att fresta Jesus.

Så hur övervinner vi frestelser?

Först och främst genom ödmjukhet, säger den helige Antonius. Han såg i en syn hela jorden täckt av snaror och fick frågan:  "Vem kommer att undkomma?!" 

"De ödmjuka"! 

Alltså, den som känner sin egen bräcklighet, misstror sig själv och förlitar sig endast på Gud. 

”Gud motstår de högfärdiga, men de ödmjuka giver han nåd”. 

(Jakobs brev, iv. 6.).

Ytterligare hjälp till att överkomma frestelser är tillit till, och bön till Guds Moder, att be Rosenkransen, att be till skyddsängeln och skyddshelgonen, ropa på Jesus, gör korstecknet, använd vigvatten, sök att leva i Guds närvaro, fly från personer och platser genom vilka vi frestas. Bikt! Den Heliga Mässan (TLM)!

Frestelser är nödvändiga. Vår tro utmanas för att vi ska kunna växa i dygd. Utan frestelser och utmaningar förblir vår tro ytlig och svag. En av de tidiga kyrkofäderna sa att "Liksom mat fördärvas utan salt, så fördärvas själen utan frestelser". 

Gud tillåter frestelser.  De är skadliga för oss när vi själva söker upp frestelser, när vi själva utsätter oss för dem fast vi innerst inne vet att vi på något vi överskrider gränsen. Det är då Gud låter oss ledas in i frestelsen. Frestelser är endast skadliga när samtycke ges och vi låter oss övervinnas av dem. Men även om Gud låter oss ledas in i frestelsen är det därför att Han ger oss en chans att se vår synd - och bli omvända. 

”Kristus går in i vildmarken för att befria människan från hennes förvisning. Efter Adams förvisning från Eden har människan försmäktats i en öken av andlig död, avstängd från paradiset. Kristus går efter henne i vildmarken för att få henne ut ur djävulens grepp”.                                                          (St. Ambrosius)