4:e Söndagen i Advent

(Lukas iii:1-6)

Den mest framstående händelsen i världshistorien håller nu på att ske: Gud blir människa! Jesus, presenterad av Johannes, står inför sin offentliga verksamhet, därför vill Kyrkan definitivt fastställa den exakta tid för denna händelse, och väljer därmed, för denna Söndag, det Evangelium som börjar med namnen på de många mäktiga och framstående människor i just denna tid; kejsare Tiberius, Pontius Pilatus, Herodes…

Den helige Ambrosius skriver att Herrens ord kom till Johannes för att
 Kyrkan skulle grundas - inte av människan - utan av Ordet, och Johannes kallar alla att förbereda vägen för att kunna ta emot det.

Johannes Döparen var väl tränad i lidandets skola: han levde bland vilda djur i öknen och var klädd i strävt kamelhårs skinn.
 Johannes åt gräshoppor och vild honung.
 Han var omgiven av tystnad.
 Han var rösten. Rösten som följde Ordet.



Sedan jag var i mitt moderssköte har jag glatt mig i Dig. Du fyllde mig och min mor, med Helig Ande. I den kraften dansade jag ut i vildmarken för att förbereda en plats åt Dig – först i mig sen i hela Israel.
 Du bad mig att vara en röst, det var mitt kall;
en röst som talade till soldater om att böja sig i ödmjukhet inför var människa för att de är skapade i Din avbild.
 Min röst gick ut till de skriftlärde, för Din skull bad jag dem lämna sin högfärd och istället med enkla och rena hjärtan fylla upp de fattigas elände med Ditt glada budskap.
 Din Heliga Ande fyllde mig med iver och en brinnande längtan 
att förkunna Ditt heliga Namn, så jag bad de mäktiga att göra deras hjärtan av sten, till hjärtan av kött och blod.


Du sa till andra att jag var ett skinande ljus som brann...
men Du var ljuset som brann i mig!
 Min röst blev likt ljuvt porlande vatten för dem som sökte Dig -
 men för de som gick emot Ditt ord och Din lag 
och för dem som lät sig förblindas av lust -
tycktes min röst vara ett lejons rytande: varnande, farlig och besvärande.
 Jag ser Dig, Ordet som min röst bär, ja, som hela hela min varelse och liv bär:


Du är Guds Lamm och min röst förkunnar att Du är Han!


På det mjuka och ömma Lammet vilar jag mitt huvud om natten. Min enda vilja är att leva för Dig, min enda längtan: att ge mitt liv för Dig.
 Jag såg Din Gudomlighet från allra första början och jag brann av längtan att uppenbara det för de fattiga,
 och vid Jordan floden förtärdes mitt hjärta av att få öppna vägen för Dig!

Ropa! Vad ska jag ropa?!
 Omvänd er!
 Bana väg för Herren”!
 Sänk högfärdens höga berg med ödmjuk tro, gör feghetens krokiga vägar raka med själsstyrka och mod! 


Helige Johannes,
 Din röst berör hjärtan och väcker de döda i Herren. 
Din röst dör inte ut i öknen men återljuder till 
tidernas slut - för i sanning och i kärlek, inget utan det andra,
 är din röst gjord.


Därför är den ljuvlig att lyssna till – må ljudet av din röst eka i våra inre berg och dalar, hjälpa oss att göra våra, och andras, krokiga vägar raka.

Ropa Johannes, ropa nu!
 För tiden har kommit att besvara ditt rop.
 Vad ska vi svara?



-Herre, ge oss nåd att bli små, fattiga i anden och ödmjuka så att vi likt Johannes blir tecknet; levande, lysande, ropande, lidande, kallande, bönande: låt alla människor se Din frälsning!

Den Heliga Jungfrun, så nära Johannes, det var du som väckte liv i honom - med din röst! medans han låg så stilla i Elisabeths sköte. 

Såsom Maria bär på Jesus, bär Hon också på Guds kraft, och såsom hon gav Jesus till världen, ger Hon också kraft att vara Hans röst enligt var och ens förmåga och vilja. Vid Hennes fötter, får många liv.