5:e Söndagen efter Påsk

(Johannes wvi: 23-) Snart lämnar Jesus jorden, Fadern kommer att ta hand om Apostlarna, de behöver inte längre be Jesus om allting – som de ju hittills har gjort – istället kommer de att be Fadern i Jesus’ Namn. Fadern älskar Jesu lärjungar därför att de älskar Hans son. Fadern kommer att se på Apostlarna med mycket kärlek, Han vet vad de behöver innan de frågar. Han ska ta hand om dem, vara med dem i alla svårigheter, även i den förföljelse som väntar dem.

Han kommer att ge dem allt de ber om, d.v.s. allt de ber om som är värdigt att be om; det som har med helgelse och evigt liv att göra, det som har med tacksägelse och vishet, kunskap och förstånd att göra, ja, det som har med frälsning att göra.

Om något de ber om inte skulle vara till Guds ära eller för deras eviga bästa, blir bönen inte besvarad.  Den helige Paulus bad tre gånger om att bli befriad från en svårighet (antagligen en frestelse) han hade, men Gud besvarade inte hans bön. Just den svårigheten var bra för Paulus, han växte i helighet genom den.

Fadern och Jesus har sänt Den Helige Ande till Apostlarna som inspirerar dem till att vilja det sanna, det goda och det vackra. 

Helige Anden blir Själv deras bön. Han är deras Råd och deras Styrka. Han är deras Tröst och Han är deras Ljus. 

De vänder sig till Honom i deras hjärtan, i tystnad. De vänder sig till Honom i längtan, i överlämnande, i full tillit och i tacksamhet. Detta är bön.

 Bön betyder inte först och främst att ”be om något”. 

”Bön är närhet mellan vänner”, lär heliga Teresa av Avila. 

Den helige Augustinus säger att ”bön, är mötet mellan Guds Törst och vår”.

Moder Teresa beskriver bönen så här:

” Bön, är inte att få något, men att överlämna sig i Guds händer till Hans förfogande, lyssnandes till Hans röst i djupet av våra hjärtan”.

 När vi ber i Jesu Namn ber vi genom Kristi förtjänster, för dess skull kan vi be Gud om ”vad vi vill”. När vi ber i Jesu Namn ser Fadern inte till vår ovärdighet och syndfullhet men Han ser på Den Smordes Ansikte, Hans Älskade son. 

 Bönens ”effektivitet” förutsätter att vi är fria från allvarlig synd. Synd är att glömma Gud, att inte lyssna till Hans ord. Frånvaron av bön i våra liv - en ljum kärlek till Honom - gör det svårt för oss att leva i Hans vänskap. Att vara syndare gör ont. Synd förstör vår andliga själ som skulle besittas av Gud den Högste.

Bikten är en omvändelse till Gud. I bikten bekänner jag mina synder, jag bekänner alla mina allvarliga synder, en och en, för jag behöver omvända mig från varje enskild synd. Lätta synder är inte att bagatellisera, så småningom blir de större, så småningom blir de en vana, eller rättare sagt, en ovana.

Genom bikten bekänner jag också Guds Barmhärtighet. Det är i förhållande till Gud jag ser på min synd. När jag ser på Jesus, Faderns Återspegling, möter jag mitt elände, ja, men också min värdighet.

 Vi bär bönens gåva i ett lerkärl. Världen vill dra oss ut ur och bort från bönen, den ropar till oss att gå ut och göra något ”vettigare”, något som ”verkligen kan hjälpa våra medmänniskor”.

Vi behöver tro för att förstå att bönen är livsviktig för alla, för de som tror och för de som inte tror. Det ger oss tröst och hopp att veta att det finns ”en rest” som ”ropar ut till Gud dag och natt” (Lukas 18:7). Kanske det är just deras böbner som uppehåller jorden från undergång...

 Bönens liv, det kontemplativa livet är levt i Kyrkans innersta del: i Hennes hjärta.

Därför är det kontemplativa utövandet också i hjärtat av mänskligheten, för Kyrkan finns alldeles intill mänsklighetens hjärta genom Hennes erbjudande av frälsning.

 Att älska Gud är att be till Gud. Det är i bön till Honom vi för in våra dagliga livs-händelser och finner djupet av dess betydelse. När vi mediterar på Skrifterna blir vi upplysta av Guds ord och kan se Guds frälsningsplan i våra liv. 

I bönen lär vi oss att överlämna oss till Gud. 

”Bed, och ni ska få” säger Jesus i Evangeliet,” så att er glädje må vara fullkomlig.

Be då, att få Hans vänskap, Hans närvaro, Hans kärlek – 

så ska er glädje vara fullkomlig!