Det Heliga Korsets Upphöjelse (14:e Söndagen efter Pingst)

(Johannes xii:31-36

Den 14:e September år 335 invigdes Konstantins Basilika, byggd runt, och över Golgata och den Heliga graven. Vid detta datum upptäcktes korset, och årsdagen firas med lika stor högtidlighet som påsk eller Trettondagen. Detta var ursprunget till högtiden för korsets upphöjelse. 

"När Jag blir upphöjd, skall Jag dra alla till Mig". 

Vår Herre ödmjukade sig och var ”lydig ända till korsets död, Gud upphöjde Honom och gav Honom ett Namn över alla andra namn”. Därför måste vi berömma oss av Jesu kors, ty Han är vårt liv och vår frälsning och Han skyddar sina tjänare mot fienders listiga angrepp.

Persiens kung intog Jerusalem, där han dödade flera tusen kristna och förde bort vår Herre Jesu Kristi kors till Persien, vilket St. Helena hade upprest på Golgata. Heraklios, (sedermera kungens efterträdare) fastade, och bad med stor iver om Guds hjälp. Han samlade en armé och besegrade kungen. Heraklios återställde korset, den värdefulla reliken, vilket hade varit försvunnet i fjorton år. Vid sin återkomst till Jerusalem bar Herakleios korset på sina axlar med stor pompa och ståt till berget dit Jesus själv hade burit den. Men något mysteriskt hände. Herakleios, som bar på korset, bar också på sig en mängd smycken av guld och ädelstenar.

Han hölls tillbaka av en oövervinnerlig kraft vid ingångsporten till Golgata, förgäves var hans ansträngningar att komma in. Zacharias, biskop av Jerusalem, sa till honom:  ”Betänk, o kejsare, att du med dessa prydnader är långt ifrån att imitera Jesus Kristus som bar sitt kors i fattigdom och ödmjukhet.” 

Heraclius tog då av sig sin praktfulla dräkt och sina smycken. Barfota med en vanlig mantel på axlarna bar han korset till Kalvarieberget, och denna gång mötte han inte längre något motstånd men gick igenom ingångsporten under det att folket jublade. 

Jesus, sann Gud och sann Människa ödmjukade sig så djupt: ända till döden, döden på ett kors. Därför upphöjdes Han av Fadern. 

Av oss själva kan vi inte förstå vad visheten i detta är, vi måste be den Helige Ande att öppna vårt hjärtas ögon.  Gud är Mysterium, vi kan aldrig förstå det enbart med vårt intellekt. Mysterium övergår vårt intellekt och därför kan vi, utan tro, inte begripa det. Vi avfärdar alldeles för fort det vi inte kan förstå, men med tro blir Mysterier belysta och vi blir ”upplysta”. Intellektet har vi fått för att vi ska kunna söka sanningen - men utan tro kan vi inte finna den.

 Abboten Prosper Gueranger säger att Gud säkert måste anse att lidande är något gott eftersom Han gav så mycket av det till sin Son som Han älskade så mycket! Och efter Hans Son, älskade Gud Jungfru Maria mer än någon annan varelse, så gav Han också henne lidandets gåva.

 ”Jungfru Maria, skapad till att vara Guds moder, var förenad i hela Hennes varelse till Jesu liv, till de olika mysterierna i och om Jesus. Hon var förenad till Jesus i Hans lidande, allt detta för att hon skulle bli en trofast medarbetare i återlösningens arbete”.
                                   (Abbot Prosper Gueranger)

Det är sant även i våra liv, att när lidandet besöker oss är det en Guds nåd, men också en prövning som är menad att vi ska klara oss igenom och komma ut ur, eller, fortsätta att leva med, i allt större tro, hopp och kärlek. 
Vi blir givna nåd, och berikade av Guds närhet och Marias Moderliga ledsagande i lidandets tid. 

Ju mer vi är givna åt Gud och ber att få tjäna Honom, ju närmare kommer vi Hans Hjärta där lidandet blir alltmer en ständig gäst.
 För att förstå hur mycket Maria led måste vi försöka förstå hur mycket hon älskade Kristus! Hennes själsliga renhet och intellektuella klarhet ökade hennes förmåga att lida, att hon dessutom var Guds Moder mångdubblade lidandets erfarenhet i Henne.
 Hennes rena natur och nåden med vilken Gud hade berikat Henne gjorde att allt ont som skedde runt Henne, gav mycket djupa intryck på hennes Obefläckade hjärta och i hela hennes själ.



Vi vet att vi inte är ensamma i vårt lidande. Hur mycket Vår Fru led kan vi inte förstå - men vi kan förstå att hon genomgick alla lidanden, och att efter Jesu lidande led ingen mer än Hon. 

Alla generationer ska kalla henne salig säger Skrifterna. Det är också sant att alla generationer ska kalla henne ”Stabat Mater Dolorosa”;
Den sorgsna Modern stod (vid korset).



Jungfru Maria är Jesu kompanjon i Hans jordiska liv såväl som på korsets väg.
 Hon gav sig till Gud en gång för alla som Hans Tjänarinna och Moder. Hans glädje är hennes glädje, Hans sorg är hennes sorg,
 Han, är hennes liv!


Maria förenade sig med Jesus i Hans lidande som ingen annan människa eller ängel någonsin kunnat eller kan göra, och vid korsets fot offrade Hon sitt liv för själars frälsning i förening med Hennes Sons fullkomliga Offer. 
Mer än Moses, som blidkade Herren så att Han inte skulle straffa och förarga sig över Israel, är Maria en allt större och mäktigare Förebedjerska och Förespråkerska för Kristi Mystiska Kropp.  

 Utanför Kristus finns ingenting. Ingen frälsning, bara fördömelse.

Vi är alla i behov av att TA EMOT frälsningen, vi kan inte frälsa oss själva, vi kan inte ge oss själva evigt liv lika lite som vi kan ge oss själva något liv över huvud taget. När vi kontemplerar Den korsfäste och däri ser vår dysfunktionella och själviska verklighet återspeglad - börjar vår omvändelse!

Det finns absolut inte någon som kan se på Den Korsfäste och säga; "jag har ingenting med det här att göra”.

Trogna kors! över allt annat,
Ett enda Ädla Träd!
Inget i lövverk, inget i blomning,
Inget i frukt som Dig kan finnas;
Ljuvligaste trä och underbaraste järn!
Ljuvligaste tyngd hänger på dig. (Antiphonale Monasticum)