Passionssöndagen

Denna söndag, kallad ”Judica” från det första ordet i Mässans Introit.

Men denna 5:e Söndagen i Fastan kallas också Passionssöndagen, eftersom Kyrkan från och med denna dag, i liturgin, uteslutande sysselsätter sig med att kontemplera Kristi lidande och död. Statyer, och den korsfäste Kristus, är idag täckta till minne av att Kristus gömde sig för judarna tills Han inträdde i Jerusalem och inte längre visade sig offentligt. 

I Mässan utelämnas ”Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande” eftersom den heliga Treenigheten vanärades i Kristi person. 

Paulus visar oss idag att Kristus, som Nya Testamentets sanne Överstepräst, genom sitt dyrbara blod på korsets altare visserligen fullkomligt har gottgjort för våra synder, men att vi syndare också måste göra vår del genom att samarbeta med Kristus för att göra oss mindre ovärdiga att delta i Kristi lidande och Hans förtjänster, och för att kunna tillägna oss dess frukter. Detta gör vi

-när vi fromt deltar vid det oblodiga Mässoffret, genom vilket frukterna av Jesu död på korset tillskrivs oss;

-när vi enligt Kyrkans lära renar vårt samvete genom sann ånger och bekännelse

-när vi genom tillit till Kristi förtjänster söker att ge någon form av gottgörelse för våra synder genom frivillig botgöring och troget efterföljande av Kristus.

I Evangeliet hör vi idag Jesu ord: ”Förrän Abraham blev till, Jag är”. Johannes talar tydligt om för oss att Jesus är Gud. Eftersom Han tar det Namn Gud uppenbarade för Moses: ”Jag Är”, försökte många av hans judiska anhängare döda honom. Om Jesus inte hade gjort anspråk på jämlikhet med Gud, skulle judarna inte ha sökt att döda Honom för hädelse.

Jesus – människan alla kunde se - är ett med Den Gudomliga ”JAG ÄR”. Han är Sann Gud och sann människa.

De som var bekanta med det Gamla Testamentets Skrifter, och hade trons gåva, fick ett nytt hopp i väntan på Kristi ankomst, vilket Herren lär när han säger: ”Om ni hade trott Moses, skulle ni ha trott mig, ty han skrev om mig”.

Judarna är mycket stolta över att de är judar – ättlingar till Abraham. Men Jesus ifrågasätter deras tillit till köttet. De må fysiskt härstamma från Abraham, men de har inte Abrahams tro, därför är de inte hans andliga ättlingar: "Abraham är vår far”, säger de, men Jesus svarar: ”Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra de gärningar som Abraham gjorde. Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag har hört från Gud. Så har inte Abraham gjort'".

Folket blir mer och mer kränkta allteftersom diskussionen fortskrider. Jesus säger till dem att djävulen är deras far, vilket framgår av deras gärningar. De, å andra sidan, hävdar att Jesus är besatt av en demon. Jesus fortsätter med att säga att den som lyssnar till Hans ord, ska aldrig se döden.

Då utropar dem: ”Nu vet vi att du är besatt! Abraham dog och profeterna dog, men du säger att den som lyder ditt ord ska aldrig smaka döden! Är du större än vår far Abraham? Vem tror du att du är?”

Men den som judarna kallar Gud, är Jesu Fader, och det är denne Gud, som har sänt Jesus och samme Gud som förhärligar Honom. De känner inte Gud, därför känner de inte heller Jesus. 

Jesus fortsätter att utmana dem när Han säger:

”Er far, Abraham, gladde sig över tanken på att få se min dag; han såg den och gladde sig.”

Hur kan Abraham ha haft några tankar om Jesus när Jesus föddes cirka  2 000 år efter Abraham?!

Min dag, säger kyrkofäderna, är Jesu korsfästelses dag, vilket Abraham typologiskt förebådade genom offret av Isak, det offret blev ersatt av en bagge - därför att Abraham trodde. När Gud ingick i ett förbund med Abraham och lovade honom övermåttan fruktsamhet och att ett folk och kungar skulle utgå från honom, såg Abraham Kristus, och gladde sig.

Att Jesus påstår sig vara ”JAG ÄR” var hädelse, för det Namnet kan bara användas om Gud. Jesus påstår sig inte bara existera före Abraham, men också vara självexisterande före Abraham – vilket är sant om Gud och Gud allena, för Gud är Rent Varande.

Jesus uttalade ”Jag är” ytterligare en gång i Johannes Evangeliet när vakterna kom för att gripa Jesus i Getsemane. Då frågade Jesus dem: 

”Vem söker ni?” De svarade honom: ”Jesus från Nasaret.” 

När Jesus då svarade: ”Det är jag.” drog hopen sig tillbaka och föll till marken.

Den Gudomliga kraft som ständigt är i Jesus är undangömt/kontrollerat av Honom under Hans tid på jorden. Om Han inte skulle ha undangömt sin Gudomlighet skulle människor inte ha kunnat vara med Honom, de skulle ständigt skaka av rädsla, falla till marken av bävan inför Honom.

Endast en gång visade Han, och då endast inför några av sina lärjungar, något av sin Gudomlighets kraft; det var under Hans förvandling på berget Tabor. Där föll apostlarna omkull, ett moln omslöt dem och Petrus talade ord han själv inte förstod. 

Hur obegripligt stor är inte Kristi ödmjukhet som låter sig hånas, bespottas, torteras av dem Han ger sitt liv för – för att de ska finna, i Honom och endast i Honom, evigt liv – med Honom!