Quinquagesima Söndagen

(Lukas xviii, 31-43)

Dagens Evangelium berättar både om Kristi profetia om Hans kommande lidande, och om en "blind man som satt vid vägen och tiggde".

Denne blinde man, som tigger vid vägen, personifierar syndaren. Ingen kan återge honom hans syn utom Han som kom till världen för att lida och dö för syndare. Syndare är, per definition, blinda. 

Blindhet, andligt sett, är det tillstånd i vilket alla syndare lever, särskilt de som, trots att de tillhör Kyrkan, inte lever enligt Hennes lära och moral. Syndaren tillbringar sina dagar i andlig blindhet. Kätterier är också det en synd, de ser, på grund av sin blindhet, inte sanningens ljus, därför lever de i otrons synd.

Vad innebär syndarnas blindhet?

Den andligt blinde upplever ingen längtan efter fullkomlighet och betraktar alla strävanden efter ett högre liv som omöjliga, eller, onödiga. 

Den andligt blinde kan också lätt tro att hon redan är tillräckligt fullkomnad! 

Hon ser ibland på helgonen; de strålande stjärnorna på Kyrkans himlavalv, men dessa framstår för henne som avlägsna ljuskällor, avlägsna ljuspunkter, som antingen inte har något med henne att göra, eller, så tycker hon att hon faktiskt redan är en av dem! Hon ser inte att dessa ljuspunkter lyser just för hennes upplysning. 

Blindhet är hemsk. I ens blindhet ser man helt enkelt inte något annat än ens egen falska sanning. Den andligt blinde går omkring i ett töcken som hon tror är ljuset.

I hennes blindhet förkastar hon de dyrbaraste diamanterna, de mest briljanta juvelerna, och tar istället tag i en sten, som ligger i dyngan. 

En andligt blind människa har, måhända, allt i överflöd, men befinner sig ändå i en inre, ständigt gnagande hunger och törst. 

Blindheten gör henne omedveten om avgrunden som gapar vid hennes fötter; ett steg till och hon kommer att störtas ner i dess oändliga djup! Som troende katoliker måste vi vara medvetna om att farorna som hotar vår frälsning är många. Läs, förstå och tro, på det Kristus säger om den breda vägen som leder till förtappelse, de eviga plågor som väntar den som inte omvänder sig från synd, otro och likgiltighet. För det mesta är den andligt blinde inte bekymrad över detta, även när hon blir påmind om den verkligheten.

En andligt blind människa uppfattar inte den säkerhet och trygghet som den katolska tron ​​ger, hon vandrar omkring utan vägledare, eller tycker sig själv vara den bästa vägledaren för sitt liv.

Det kan även hända att hon uppfattar Uppenbarelsens ljus, hon hör sanningen, och ser att hennes eviga liv med Gud kan gå förlorat, men ändå förblir hon orörlig, orörlig därför att hennes inre förmåga att reagera mot det onda är avdomnad. 

Vi gör misstag, handlar själviskt, syndar och felar. Vi gör detta om och om igen. Om vi inte ser det och gör något åt det, så lägger sig dessa vanor så sakteliga likt ett täcke över våra hjärtan och hjärnor, och vi ser oklart. Andlig blindhet.
 En människa vet inte med sig att hon är andligt blind; skulle hon veta det skulle hon inte längre vara blind. Det är nödvändigt att be Jesus att få komma in i Hans ljus, och att Den Helige Ande uppenbarar för oss vår blindhet. 

Blindhet handlar om en inre dålig synförmåga, blindhet är en konsekvens av mörkret inom oss. Det är viktigt att urskilja mörkret omkring oss; hela världen är dränkt i ett hemskt mörker, det är genom att ta emot och gå in i det mörkret som vi blir ”besmittade” av det, och på det sättet tränger mörkret in i oss, och det är när mörkret lyckats tränga in i oss som vi, gradvis, blir mer och mer blinda.

Seendet börjar i vårt hjärta, i vårt förstånd. Tills Jesus får öppna våra ögon ser vi inte!

I tro ser vi:

världen i förhållande till himlen,

tid i förhållande till evigheten,

vårt liv i förhållande till Kristi liv.

Den blinde mannen är mitt i sitt elände en liten ljusstråle som utstrålar hopp, tillit och tro.
 Hans bön kommer ur ett brustet hjärta, rösten är hög - för han ser inget. Lidandet, som den blinde mannen uppenbarligen tagit del av, ger honom ett visst ljus som gör det möjligt för honom att känna igen Jesus - utan att ha sett honom.
Han vet vem han ber till. Vem han ropar till.
 En själslig ödmjukhet är givet den som inte längre har något att hålla sig fast vid - förutom Gud - den ödmjukheten gör det möjligt för den blinde mannen att känna igen, inte bara Herren, men också hans eget behov av Herrens hjälp.


De andra som står vid vägkanten utstrålar varken hopp eller ödmjukhet, det är dem som säger åt den blinde att hålla tyst.


”Davids son, ropar den blinde”!
 Att Jesus skulle vara förverkligandet av det Gamla Testamentets profetia om den utlovade Messias som skulle komma ur Davids börd, var- och är- helt enkelt oacceptabelt för människor i Israel.

Titeln ”Davids son” hänvisar inte endast till Jesu familjeträd men det är först och främst en Messiansk titel.
 Att kalla Jesus ”Davids son”, är en trosbekännelse; Jesus är den sedan länge väntade Befriaren, uppfyllelsen av det Gamla Testamentets profetior!

 Också i Johannes Evangeliet, (kap.8) var den blinde mannen den ende bland alla fariséer och skriftlärde som egentligen "såg".

Jesus kom för att ge syn åt de blinda, predika glada nyheter till de fattiga, ge frihet till fängslade...


Vilka tror vi egentligen att de fattiga, blinda och fängslade är?!
 Säkert inte vi!?



Tro har givit ljus till den blinde mannens ögon!



Scott Hahn påpekar att: ”detta är Jesu sista underverk innan Han går in i den heliga staden Jerusalem för att börja sitt lidande”.



Där, i Jerusalem, kommer några få att öppna sina ögon, andra inte.


De som får sina ögon öppnade går på Kristi väg, korsets väg, ljusets väg - och medans de går vägen fram snavar de inte. Därför att de ser.



Detta är Guds rop till mänskligheten. Gud kallar oss till sig, Gud kallar blinda tiggare till sig, för att vi ska se Honom i tro, och gå på Hans väg!