Söndagen efter Jul

(Lukas ii:33-40)

Den gamle mannen Simeon och profetissan Hanna vittnar om Jesus. Kristus är Messias och Hans ankomst innebär nödvändigtvis antingen en separation eller en dom. Varje människas hemliga tankar i förhållande till Kristus kommer att uppenbaras på den yttersta dagen, eftersom Han kommer att utforska våra hjärtans innersta styrningar. De som antingen av högfärd eller av feghet har förkastat Guds son kommer i sin tur att bli förkastade av honom, och de som har välkomnat Honom kommer att få ta del av Hans härlighet eftersom det är för att frälsa sitt folk som Jesus kom. Detta Gudomliga Barn fylldes av sin Faders visdom och Hans själ mottog fullheten av Helgande nåd.

Simeon har sin del av Jul Mysteriet. Han talar profetiska ord om att Kristus kommer som ett ljus med Uppenbarelse åt hedningarna. Kristusbarnet kommer med frälsningen som Han berett åt alla folk - först och främst åt Israel.

Hanna, också hon profetissa, talade om Barnet för dem som väntade på befrielse.

Josef, var sagd av ängeln, att Jesus skulle frälsa människorna från synden...

Detta är julmysteriets glädje: Barnet som frälser alla människor kommer till världen genom Jungfrun. Välsignad är den som tror det!

Josef, den Guds-älskande och fromme beskyddaren,

tystheten,

kontemplationen av Guds ansikte i ett litet barn,

Sannningen som lyser i ett fattigt stall,

Strålande Jul.

Jesusbarnet, framställd i templet, är samma person som, som vuxen, renade templet. Samma person som skulle göra sig själv både till Offer och till Överstepräst i Det nya och eviga Förbundet.

Den frälsning som Jesus gav sitt folk, och som han förkroppsligar i sig själv, gick genom korset, genom den våldsamma död som Han skulle besegra och förvandla med sitt livs offer i kärlek. Detta offer kunde redan ses i Jesu frambärande i templet, en handling kommen ur det gamla förbundets traditioner, men nu upplivad och förnyad i trons och kärlekens fullhet av Guds Helige Ande i Jesus. Anden rör sig över hela scenariot med Jesu frambärande i templet och i synnerhet över Simeon, men också över Hanna.

Anden tröstar Israel, och berör de hjärtan som väntar på Honom. Han är Anden som frammanade Simeons och Hannas profetiska ord, ord av välsignelse och lovprisning, av tro på Hans Smorde, av tacksägelse, ty äntligen kunde deras ögon se, och deras armar omfamna detta frälsningens Barn!

Maria lyssnade till Simeon som sa att Hennes barn skulle bli ett tecken som väcker strid. Jesu helighet skulle så utmana människor att de antingen måste vara för eller emot Honom: ”till fall eller till upprättelse”.

Att vara ett tecken som väcker strid innebar ett extremt lidande för Jesus, för Hans Mor och för alla dem, som efter Honom, fortsätter, likt Jesus, att förkunna tro på Hans ord. Det räcker gott och väl, idag, att ”bara” vara en traditionell familj för att bli ett tecken av stridighet.

Tecknet som väcker strid, var i alla tider definitionen på Kristus och Hans Kyrka. Eftersom världen går allt längre ifrån Kristus och Hans eviga lära, ser man alltmer på Kristus och Hans Kyrka som hotande, och Hans ord som hat-tal. Ledsamt nog väljer Kyrkans ledare att förlika sig med världen och dess tomma värderingar - allt för att vara förenad med den.

Man kan inte undgå att se hur just bilden av familj och barn, kontemplationen av det vackra och sanna, och inte minst: Kristus själv, är så aggressivt attackerad idag.

Människors förnekande och förkastande av Jesus som Sanningen var svärdet som gick igenom Marias hjärta.

Det är Guds innerliga önskan att vi förmår se Ljuset, upplysas av det och låta det ge riktning åt vår vandring -

likt Simeon som kunde lämna denna värld och gå till Gud i frid. 

Likt Simeon som möter Kristus i Barnet och känner igen Honom som:

Den befriande Sanningen,

skinande i bikten,

berusande i ordet,

värmande i bönen

Visheten i lidandet,

Styrkan i striden,

Ljuset i mörkret.

Jesus är tecknet som väcker strid. Striden mellan sanningen och lögnen, det onda och det goda, mellan det som är rätt och det som är fel.

-och vi måste låta oss bli testade som guld i elden.