Söndagen Septuagesima

(Matteus xx:1–16)

I enlighet med det första konciliet i Orleans började vissa fromma kristna församlingar under kyrkans tidigaste era, särskilt prästerskapet, att fasta sjuttio dagar före påsk på denna söndag som därför kallades "Septuagesima" – den sjuttionde dagen. Detsamma gäller för de följande söndagarna, som kallas Sexagesima, Quinquagesima, Quadragesima, eftersom vissa kristna började fasta sextio dagar, andra femtio, andra fyrtio dagar före påsk, tills slutligen, för att göra det enhetligt, påvarna Gregorius och Gelasius ordnade att alla kristna skulle fasta fyrtio dagar före påsk, med början från AskOnsdagen.

Från Septuagesima Söndagen till Påsk utelämnar Kyrkan alla glädjefulla sånger, Halleluja och Gloria från liturgin, för att gradvis förbereda våra sinnen för den allvarliga tiden av bot och sorg för begångna synder och för förberedning av 40-dagars fastan. Prästen bär violett, botens färg. 

För att uppväcka sorg över våra synder och behovet av omvändelse ropar Kyrkan i dagens liturgi med Konung David, i hela mänsklighetens namn: 

"Dödens smärta omslöt mig, helvetets fasa grep mig. I min nöd åkallade jag Herren, och han hörde min röst från sitt heliga tempel."  (Ps. xvii. 5–9.) 

Enligt traditionell tolkning (Leonard Goffine), representerar Husbonden - som i dagen Evangelium går ut för att söka arbetare för hans vingård - Gud. Gud sökte, under olika tidsåldrar: Adams, Noas, Abrahams, Moses och slutligen i Kristi och Apostlarnas tid, människor som ville arbeta i Hans vingård, den sanna Kyrkan, för att ta emot den eviga härlighetens belöning. Gud kallar människor genom en inre inspiration, genom predikanter, bekännare, andliga böcker och samtal etc. Han kan kalla oss i vår ungdom, men också i hög ålder, vilket förstås utifrån dagens olika timmar som nämns i Evangeliet. Att ta del av arbetet i Guds vingård betyder att kämpa och lida för Gud, för Hans ära, och för vår egen och andras frälsning. Liksom vi i vingården gräver, rotar bort ogräs, skär bort det onödiga och skadliga, gödslar, planterar och binder, så måste vi i vår själs andliga vingård, genom meditation över döden och helvetet, och genom samvetsrannsakan, gräva upp de onda böjelserna och de ständigt växande begären med deras rötter.  Genom en sann ånger tar vi tag i lastens ogräs och skär bort det genom förödmjukelse, bön och fasta.

När vi erinrar oss om våra synder ödmjukar vi oss och vi inser att det är rätt att göra bot för det. Vi ber Gud om förlåtelse, nåd och hjälp och vi försöker göra allt för att förbättra våra liv.

Istället för våra dåliga vanor måste vi plantera de motsatta dygderna och binda vår vacklande vilja till Guds vilja. En sann fruktan för Guds straff och dom är mycket hälsosamt.  Att vi ska dö och att Gud ska döma oss i vårt dödsögonblick är verklighet. En verklighet vi borde betänka allt oftare även då Kyrkan idag inte alls talar om döden, än mindre om den mycket stora möjligheten att hamna för evigt i helvetet! Det krävs mycket arbete för att göra sig av med en last. Det behövs egentligen ett innerligt hat mot den dåliga vanan för att vi ska kunna hålla ut i arbetet att få bort den. Därför måste vi också bönfalla Gud om Hans nåd, utan vilken ingenting kan åstadkommas! 

Det börjar med självkännedom, eftersom vi måste veta vilken last vi bär på för att kunna få bort den. Daglig samvetsgranskan är därför nödvändig. Lasten måste identifieras med namn. Vi borde läsa och lära oss om den lasten i någon bok som beskriver den. Dessutom har Kyrkan alltid uppmanat att göra uppoffringar, fasta, ge allmosor och andra goda gärningar som en slags bot och för att växa i Guds nåd.

De som står sysslolösa på torget är dem som hur mycket de än gör,  inte arbetar för Gud eller sin egen frälsning. Det är en absolut nödvändig sysselsättning att tjäna Gud och arbeta för vår frälsning. Vi är alla menade att vara Guds tjänare, och ingen av oss kan säga med arbetarna i vingården att Gud inte har anställt oss! Gud, när Han skapade oss, anställde oss att alltid söka Honom och att alltid tjäna Honom. Han bryr sig alltid om oss. På korset gav Han upp sitt liv för oss under det att Han led en hemsk tortyr för vår frälsnings skull. Gud kommer att fråga oss hur vi har besvarat Hans godhet till oss.

Den enormt stora gåvan att få tillhöra Hans Kyrka; Hans egen Vingård, och att ändå säga att vi förblivit sysslolösa - är inte godtagbart.

Gud belönar inte arbetets tid men Han belönar den goda vilja och iver med vilken vi har sökt att göra Hans vilja, sökt helighet för oss själva och för andra, sökt att växa i Hans likhet, och sökt att älska andra såsom Han har lärt oss. 

Läsningen idag visar att det kan hända att många som har tjänat Gud en kort tid utmärker sig i förtjänster framför andra som har levt länge men inte arbetat lika flitigt. Jesus har sagt att var och en ska få sin belöning enligt vad hon förtjänar. Därför är inte alla lika i himlen. Gud är alltid rättvis.

Vårt förhållande till Gud går inte ut på att få något. Snarare ska vi söka att förälska oss i Gud, inte i Hans gåvor. Gud är alltid värd vår kärlek, vare sig Han ger oss "mycket eller lite". Gud måste bli älskad därför att Han är Gud.  Det är inte vi som ska tala om för Gud vad Han ska ge oss eller ta ifrån oss. Det är istället Gud som talar om för oss vad vi ska ge Honom eller ta emot av Honom. Tacksamhet och ödmjukhet är fundamentala ingredienser för att leva ett andligt liv!

De flesta av oss lever för det arbete som ger oss inkomster, vi har så mycket att göra för vi behöver ständigt mer inkomster!

Vem har vi hyrt ut oss till?