Fr. Fogelqvists predikan Askonsdagen
Fyra goda ting som vi få genom Fastan
Den första människan förargade Gud allsmäktig, eftersom han hade gifvit efter för frosseri genom att äta af den förbjudna frukten. Inte desto mindre ville Gud afhjälpa detta fel genom fasta och abstinens. Till att börja med, lifnärde sig människan på växter och frukter, från Adams tid till syndafloden. Därefter förbjöd Mose lag att Israel åt af vissa slags djur, äfven om de var goda och smakliga att äta. Det fanns också flera fastedagar i det gamla förbundet och den traditionen har fortsatt i det Nya. Redan den helige Ignatius af Antiokia säger: “Förakta inte fyrtiodagarsfastan, ty den efterliknar Vår Herres sätt att lefva.” Redan tidigt i kyrkan uppehöll man alltså disciplinen med 40-dagarsfasta som ett medel att tukta kroppen och att kufva omåttliga begär, hvilka äro en följd af Adams synd, och framför allt som ett medel för den kristne att få del af de stora välsignelser som den kristne får genom fastan.
Propositio
Frågan är då hur fasta och abstinens gagna människosjälen? Den heliga katolska kyrkan gifver ett svar i fastetidens prefation som vi snart skall höra i Mässan, när hon sjunger: “du som genom lekamlig fasta kufvar lasterna, upplyfter själen, skänker oss kraft till det goda och lön därför”. Här nämner Kyrkan i några få ord något om fyra goda ting, som vi få genom fastan, nämligen att lasterna kufvas eller tyglas, sinnena lyfts upp, att dygder komma oss till del och att vi skola belönas i enlighet med våra förtjänster.
Den första af dessa goda ting som fastan gifver är alltså att fastan kufvar eller afhjälper våra laster, i synnerhet högmodet. I Gamla Testamentet, till exempel, kunna vi läsa om kungen af Nineve och hans undersåtar som ödmjukade sig i säck och aska när de fastade för att blidka Guds vrede. Men på hvilket sätt ödmjukas människan genom fasta? Ett svar är att fastan är en del af botgöringen och den som gör bot erkänner att han är en syndig människa, och därför vill taga vara på tillfället att ödmjuka sig. Ett annat sätt hvarigenom fastan kufvarvåra laster är att fastan bekämpar frosseri och omåttlighet, ty fastan står i direkt motsättning till dem. Likaså undertrycker fastan orenheten, alldeles som frosseri bereder väg för den. Frosseriets följeslagare äro lusta och liderlighet, medan fastans följeslagare är kyskhet och renhet. Djäfvulen går ständigt omkring och försöker fördärfva våra själar genom begärelsens eld. Låt oss därför använda oss affastan, ty den släcker bränslet för den elden.
För det andra, lyfter fastan upp sinnet, medan våra tunga, förgängliga kroppar tynger ned sinne och ande. Hvad var det som gjorde det möjligt för Mose på berget Sinai att vara i Guds närvaro och tala med honom? Det var fastan som gjorde detta möjligt. Mose hade aldrig vågat bestiga berget om han inte hade beväpnat sig med fasta. Fastan gör det möjligt för oss att kontemplera himmelska, gudomliga ting.
För det tredje, skänker fastan dygd, alla dygder men i synnerhet styrka. Fastan gifver kristna kämpar styrka att stå emot och öfvervinna sina fiender. Hvad var det som gaf Simson styrka mot sina svurna fiender, filistéerna? Det var fastan. Redan i moderlifvet tog han emot impulser från moderns fasta. Fasta följde honom sedan och gaf honom näring och gjorde honom till man, en mycket stark man. Fastan gjorde honom också till en nykter man, ty han intog inget vin eller andra starka drycker. Tack vare sin fasta, ägde han så stor stryka att han kunde slita sönder lejon och slå ihjäl tusen fiender med en åsnekäke. Till slut krossade han filistéernas höfdningar genom att tycka till två pelare som gjorde att byggnaden störtade samman och dödade 3000 människor. Också Vår Frälsare visade styrka genom att öfvervinna satan i öknen genom fasta och gaf därmed ett exempel hur vi skola besegra vår ärkefiende. Fastan gifver inte bara styrkans dygd utan också alla andra dygder: ödmjukhet ty den ringaktar högmodet, den skänker måttlighet ty den håller tillbaka frosseriet; den gifver själfrespekt, ty den släcker lustans eld.
För det fjärde, ha vi kommit till fastans slutliga dygd: den gifver belöningar, den påverkar Guds majestät, att gifva goda belöningar och kompensationer, så att man kan taga emot från Honom det som de skäligen ha förtjänat. Ett exempel på belöning som fastan gifver är berättelsen om den rike mannen och Lasarus. I helfvetet lider den rike mannen helvetets kval på grund af sitt ständiga festande, men den fattige Lasarus fasta blir belönad på så sätt att han efter döden kom till Abrahams sköte. Om vi därför önska att bli upptagna till himlens paradis för att hvila i den heliga Treenighetens sköte, så måste vi också öfva fasta och abstinens.
För att hålla en god och förtjänstfull fasta, måste vi lägga märke till det sätt att fasta som föreskrifs af Vår Frälsare i dagens evangelium: “När I fasten, så sen icke bedröfvade ut såsom skrymtarna (eller hycklarna)”. I syfte att låta folk veta om att de göra bot, spela hycklarna teater genom att se ledsna ut och vanställa sin ansikten. Men de kunna inte förvänta sig någon himmelsk belöning, eftersom de redan fått sin belöning af folket, nämlingn fåfäng lofprisning och timllg ära. “När du fastar”, säger Vår Herre, “smörj ditt hufvud och två ditt ansikte.” Helgonen tolkar ofta detta som att när vi fasta, skola vi vara glada och smycka vår själ med dygder. Fasta inte för att folk skall prisa dig utan för att göra restitution, alltså godtgörelse för dina synder och behaga Gud som fastade för dig och gaf dig ett exempel att följa.
Peroratio
Kära vänner! Låt oss alltså fasta med godt humör! Då skola vi vinna Simsons styrka gentemot våra fiender. Tillsammans med Vår Frälsare skola vi öfvervinna djäfvulens frestelser. Efter vår seger öfver de onda andarna, må de goda änglarna ära oss med sin assistans, och efter detta lifvets kamp, må de ledsaga oss till Himlen där vi skola få afnjuta evig vila.