Fr. Fogelqvists predikan 4:e Söndagen i Fastan

Vår Herre i Getsemane III 

Vi ha under ett par söndagar i Imbramåla fokuseradt på Vår Herres lidande som en förberedelse inför Påsken, närmare bestämdt Vår Herres lidande i Getsemanes örtagård vid foten af Olivberget. Till den platsen brukade Vår Herre ofta draga sig tillbaka för att bedja. Det var också där som han påbörjade sitt slutgiltiga lidande och blef arresterad. 

Propositio  

I denna meditation om Vår Herre i Getsemane vända vi blicken från den lidande Frälsaren i Getsemane till oss själfva. Inte heller vi kommaatt skonas från Getsemanestunder. I Getsemane öfverväldigades Vår Herre af sorg. Han sörjer förlorade själar som afvisa honom. I likhet med Vår Frälsare kommer sorg att öfverväldiga oss. Låt oss komma ihåg detta när besvikelse plågar våra själar. Man menade så väl, gaf så mycken tillit och kärlek, förgäfves - otack är världens lön. Också afsky grep vår Herre i Getsemane, afsky för mänsklighetens synder som han ändå villigt bar upp på korset. Afsky kommer att gripa också oss, när vi se oss själfva i vår svaghet, i vår ömklighet, när vi se in i vårt innersta, afskyn för den egna uselheten. Slutligen ha vi fruktan som kom öfver Vår Herre i Getsemane, försoningens fruktansvärda lidande som han såg inför sig. Fruktan skall också komma öfver oss, själens rädsla och oro. Döden står beredd. “Du som är dödlig, tänk på döden!” Den klipper af bandet mellan själ och kropp. Den sliter isär kropp och själ, och denna separation är smärtsam, särskildt när en person har tjänat kroppen hela sitt lif. Tanken på döden bär inom sig rädsla och skräck. 

Ytterligare en tanke följer omedelbart. Den skrämmer ännu mer än döden, och det är det som kommer sedan, nämligen domen. Den heliga Skrift lämnar inget tvifvel om den saken. Där du dör, kommer du att dömas, och det genast efter bortgången. Domare är den allvetande, rättfärdige Guden. Hans öga undgår ingenting. Gud ser allt och glömmer ingenting. Vi ha så ofta försökt att dölja vår inre skam på jorden; den gudomlige Domaren blottlägger den. Skamsna stå inför honom. För hans öga är det mest fördolda uppenbart.  

Sedan kommer från vår sida ursäkten: jag hade ingen aning om något sådant. Men har du inte ständigt på nytt fått höra det sägas från predikstolen, biktstolen, i samvetet? Men det var så svårt. Du visste mycket väl, att du bara genom själföfvervinnelse och behärskning kan vinna himmelriket. De andra kom också med ursäkter, alla gjorde det. Men sedan när blir det onda godt, bara för att alla göra det? Domaren afkunnar så domen. På darrande röst fråga vi: hur lyder den? Ty på det sätt som trädet faller, så ligger det en hel evighet: antingen si eller så. 

I vår tids jäkt och stress ha vi blifvit så ytliga. Låt oss återvända till inre själfrannsakan. Med en tom själ kunna vi inte bestå vårt lifsGetsemanestunder. Låt oss därför ha modet att vara verkligt visa. Låt oss döma våra göranden och låtanden såsom vår allvetande domare skall döma oss. Inför honom försvinner alla ursäkter som smör i solsken. Bara när vi ärligt döma oss själfva, så skola vi inte blifva dömda. Gud öfver och framför allt, det skapade kommer först i andra hand. Bort med det, om det hindrar vägen till Gud, bort med allt från vårt lif, som hotar vår själ. Redan alltför länge ha vi lekt med himmel och helvete, inte tagit dem på allvar. Nu är det hög tid att vi bli verkligt visa. 

Peroratio  

Kära vänner, låt oss hafva den lidande Frälsaren i våra tankar, låt oss inte glömma honom. Låt oss i denna heliga fastetid gå Korsvägen. Den är en innerlig inbjudan: kom och se hvad Herren har lidit för dig. Och låt oss bedja Rosenkransen, inte minst den smärtorika, gärna på kvällen tillsammans med våra nära och kära, hvilket är en vördnadsvärd tradition i kristna familjer. Frälsaren låter sig inte öfverträffas i sin generositet och storsinthet. Om vi inte glömma honom i hans lidande, då glömmer inte heller han oss i våra Getsemanestunder; han sänder sin ängel, som tröstar och stärker, som leder oss lyckligt genom dödens portar. Amen.