Fr. Fogelqvists predikan, Hvita Söndagen

Saliga de, som icke hafva sett och dock trott 

Händelserna på den första påskdagen utvecklades snabbt. Tidigt på morgonen voro kvinnorna vid grafven. På eftermiddagen voro några lärjungar på väg till Emmaus. På kvällen voro apostlarna samlade. Judas var förstås borta. Tomas var också borta; hvarför veta vi inte. Således voro de bara tio. Men evangelisterna kallade ändå gruppen för “de tolf”, som vi hörde i dagens evangelium. Det ordet, “de tolf”, har liksom blifvit ett begrepp för den speciella grupp på tolf lärjungar som Vår Herre bildade och utsåg till ledare för kyrkan. Att kyrkan inte har en “synodal” eller demokratisk struktur utan är en hierarki som leds af apostlarna och deras efterträdare biskoparna, antyds alltså redan i den heliga Skrift, när den talar om “de tolf”.  

Propositio  

Aposteln Thomas kallades också för “Tvillingen”, ett ord som betyder “dubbel” eller “tvådelad”. Kanske ha vi här en antydan om Thomas karaktär, en person som är “både och”, och gärna tänker: “å ena sidan” och “å andra sidan”, en person som skyr snabba beslut och eftertryckliga bekräftelser. Han var inte med dem den kvällen. Så på tisdagen eller onsdagen berättade de andra apostlarna för honom om att de sett Herren, öfverlyckliga voro de öfver sin nyfunna öfvertygelse och säkerhet. Men Thomas förblef osäker, som alltid, och sade att han var tvungen att själf upplefva sådana saker som de berättade. Om han inte satte sina fingrar i spikhålen och sin hand i såret på Jesu sida, då skulle han behöfva tacka nej. Han var en samvetsgrann och kritisk person, en modern människa, så att säga, och ansåg tron omoralisk om den inte var välgrundad; men bara hans egen erfarenhet kunde gifva honom tillräckliga skäl. Efter åtta dagar voro lärjungarna åter tillsammans i rummet. Den här gången var Thomas med dem. Jesus kom åter genom lyckta dörrar. Han stod bland dem och uppmanade Thomas att sticka sitt finger i hans sår och sätta handen i hans sida. Thomas gjorde kanske just detta och insåg då att det var mer än tillräckligt. Vi kunna föreställa oss att han bröt ihop, föll på knä och bara kunde stamma fram den enda bekännelse som ingen af apostlarna hade formuleradt så klassiskt och uttryckt så fullständigt: “min Herre och min Gud”. Genom de orden identifierar Thomas den uppståndne Jesus med Herren Gud själf. Jesus accepterar bekännelsen, men har också en kritisk anmärkning: du borde inte ha gått så långt, Thomas. Andras vittnesbörd borde ha räckt för dig. Hur många miljoner i kyrkans historia komma inte att tro utan anspråk på fysisk erfarenhet? Tro utan att se med kroppsliga ögon. “Saliga de som inte ha sett och dock trott.” Med de orden uttalade den Uppståndne en grundläggande sanning: kristna i alla tider förlita sig på apostlarnas vittnesbörd för sin tro.  Apostlarne visste, att tron hos alla framtida generationer af kristna var beroende af deras förmåga, villighet och tillförlitlighet att vittna om att Kristus sannerligen och verkligen hade uppstått. Däri sågo de själfva kärnan i sitt apostlaämbete, att vara vittnen till Jesu uppståndelse. Aposteln Petrus kräfde uttryckligen, när det gällde valet af Judas efterträdare, att endast “någon af de män som följde oss under hela den tid då Herren Jesus gick ut och in bland oss, allt ifrån den dag då han döptes af Johannes ända till den dag då han blef upptagen och skildes ifrån oss - någon af dessa män bör insättas till att jämte oss vittna om hans uppståndelse” (Apg 1:21-22). Således öfverskuggade apostlarnas dogmatiska intresse inte på något sätt deras historiska. De voro väl medvetna om att, enligt Guds och Herren Jesu Kristi vilja, skulle alla framtida generationers tro grundas på det unika i deras påskupplefvelse, på tillförlitligheten af deras sinnen, deras omdöme och deras beslut. De visste att dessa framtida generationer inte skulle se och afgöra själfva, utan skulle behöfva lita på deras seende och bedömning. Just däri grundas deras apostoliska glädje, deras fromma stolthet, att vara Jesu Kristi apostlar. Att just de, deras unika ögonblick, deras individuella seende och bedömning, enligt Kristi vilja, skulle ha en transhistorisk, tidlös giltighet. Att de inte bara voro tillfälliga, utan autentiska vittnen, kallade af Gud, utvalda af Kristus och bekräftade genom tecken och under, för alla kommande generationer. Kort sagt, voro de “ufvalda af Gud till vittnen”, som aposteln säger (Apg 10:41), inte mindre grundläggande för den nya tidsåldern och den nya tron än Mose och profeterna hade varit för den gamla tidsåldern och den gamla tron. Apostlarna predikade om Kristi uppståndelse inte bara för de hade insikt om den, utan för att de voro tvungna. “Ett tvång” dref dem till det. “Ve mig, om jag inte förkunnar evangeliet” (1 Kor 9:16). Så säger aposteln Paulus. I deras påskvittnesbörd döljer sig inte bara ögonvittnenas tillförsikt, utan också en medvetenhet om deras uppdrag, det fulla ansvaret hos en som är kallad af Gud, en profet, en bekännare och en martyr. 

Peroratio  

Kära vänner! Jesu förhärligade mänsklighet är det organ genom hvilket den treenige Guden utgjuter sin nåds välsignelse öfver mänskligheten. Hvarhelst plågade människor ropa till himlen, där är han nära, ja, han är den som är dem närmast. Då lägger han sin milda hand på den betrycktes heta panna och gjuter kraft och förtröstan i hans trötta själ. “Var inte rädd! Det är jag! Haf förlitan, min son! Haf förlitan, min dotter!” Ja, så är det: han, den Förklarade och Uppståndne, den evige Kristus är och förblir människornas hemort, deras endaste hopp, deras slutgiltiga lycka. Amen.