Fr. Fogelqvists predikan på Skärtorsdagen

Den korsfäste II 

Luften rundt korset är tung af hädelser. Gamar cirkla rundt afrättningsplatsen och flyger allt närmare. De vänta på sitt byte. De korsfästas kroppar lämnades vanligtvis kvar på korset tills de förmultnat eller ätits upp af djur. Människorna rundt korset kräfva hånfullt ett tecken från himlen. Och det få de också. Den plågade mannen öppnar munnen och beder: “Fader, förlåt dem, ty de veta icke hvad de göra” (Luk 23:34). Att nedkalla Guds förbarmande öfver sådana hatare och plågoandar, det kan endast Guds Son: “Fader, förlåt dem, ty det veta icke hvad de göra.” Äfven de hatfyllda hånarna hörde det. Deras hån upphörde inte, men det lät nog mer skamset, mer dämpadt.  

Propositio  

Men hvad händer sedan? Röfvaren till höger om Herren deltager inte längre. Han lutar hufvudet åt sidan och blickar på honom i midten, fylld af förundran och vördnad. “Fader, förlåt dem, ty de veta icke hvad de göra.” Något liknande hade hanaldrig tidigare hört. Han hade bara uppleft det mänskliga: Det är mänskligt att hata sin fiende. “Fader, förlåt dem, ty de veta icke hvad de göra.” Något sådant hade han ännu aldrig hördt. Det är öfvermänskligt. Och hvilken stillhet i lidandet, hvilket tålamod och hvilket saktmod! Denne Jesus får honom att känna respekt och vördnad. Denne Jesus är en god människa. En brinnande längtan efter godhet stiger upp inom röfvaren. Skam och ånger öfver hans lifs missgärningar skakar honom. Han vet inte hur han känner. Godhet bryter igenom i hans själ. Motvilligt ropar han på sin kamrat som fortsätter att håna och häda: “Vi lida hvad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ondt gjordt” (Luk 23:41). I det ögonblicket flödar en ström af nåd in i röfvarens hjärta. Tron växer fram i honom; han inser Jesu majestät och storhet. Sannerligen, denne Jesus är Guds Son. Ödmjukt och innerligt bönfaller röfvaren honom: “Jesus, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike” (Luk 23:42). Röfvaren till höger vet: han har ingenting mer att hoppas på. Under de närmaste timmarna måste han dö under stora plågor.Endast döden återstår för honom i denna värld, och sedan, i nästa värld, den eviga fördömelsen, så tänkte han. Och allt detta skedde med rätta. Han säger det själf: “oss sker detta med all rätt, ty vi få hvad våra gärningar hafva förtjänt” (Luk 23:41). Han har alltså inget mer att hoppas på. 

Men se, nu vaknar ännu en gång en önskan hos honom, inte ett hopp, utan en önskan. Han betraktar Herren, som hänger på korset bredvid honom och då börjar hans hjärta att slå, och hans kärlek, som hela hans lif varit bunden, flyger då med ensupp och skyndar denne korsfästa medmänniska till mötes. En stor, underbar kärlek. Ja, om han hade mött denne Jesus tidigare, då skulle allt ha blifvit annorlunda. Men nu har han inget mer att hoppas på. Bara en önskan har han fortfarande: Han säger: “Jesus, kom ihåg mig – tänk på mig – när du kommer i ditt rike.” Han vill inte ha något utom en tanke, en helt obetydlig, pytteliten tanke, en endaste tanke. Kanske tycks den för honom inte särskildt viktig eller stor. Inom några timmar skall han ju vara begrafven i evigt mörker, i evig öfvergifvenhet, i evig hopplöshet skall han ligga. Men ett hjärta skall en gång tänka på honom. Kanske skall det hjärtat också verka något stort för honom. Ty under hela sitt lif har ingen tänkt på honom; han var alltid en utstött. Vem skulle någonsin ha haft en tanke på honom? Och eftersom ingen aldrig hade det, tycktes det honom nu så stort och trösterikt, att åtminstone en själ skulle minnas honom. Han vet verkligen inte hur mycket han då kräfver och önskar. Ja, om Jesus tänker på en själ, då är det en nåd, då är det redan utkorelse, då är det redan “hemma”, då är det redan en öppen port. Det är redan en räddning undan evig förtappelse, om Jesus i sin härlighet kärleksfullt tänker på en själ. Den botfärdige röfvaren önskar sig något så stort, utan att veta om det. Och det skall komma honom till del. Herren säger: “sannerligen, säger jag dig: i dag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43). “Med mig”, säger Herren, alltså i paradiset. Ordets innebörd är inte: du skall vara i paradiset och samtidigt också vara med mig. Nej: du skall vara med mig, och det är paradiset. Han skall vara med Frälsaren och det är paradiset. Herren skall stiga ned till dödsriket, de rättfärdigas limbo, men det är paradis. Den som slutgiltigt är med honom, han eller hon är i paradiset.        

Peroratio  

Kära vänner! Den botfärdige röfvaren ville inte ha hälsa eller lif eller bli nedtagen från korset. Han ville inte få ett slut på sina plågor, han ville inte ens ha himlen, utan endast en tanke. Han ville bara ha en pytteliten plats i Jesu hjärta. Och se, hvadannat kan Frälsaren gifva på en sådan rörande, djärf och stor önskan? Han kan inte gifva honom något annat än en plats i hans hjärta. Och den som än bara har den minsta vrå där, är redan helt och hållet inne. Du skall vara med mig, från och med denna dag. Ty du skall tillhöra mig, du skall vara min egendom, min vän, min kamrat, min följeslagare. Amen.