Fr. Fogelqvists predikan Sexagesima

Fyrahanda sädesåkern 

Liknelsen som dagen evangelium talar om brukar kallas “den fyrahanda sädesåkern.” Det är de olika jordmånerna som står i centrum, inte den som sår och hans verksamhet. Såningsmannen är bara en nödvändig förutsättning för det som sedan sker på de olika jordmånerna.Sådde gjorde man på senhösten innan den regniga vintersäsongen började. Man kastade ut säden för hand, först därefter plöjdes den ned.Det är om tiden innan själfva nedplöjningen som liknelsen handlar. Vi få ingenting veta om hvem såningsmannen symboliserar. Man tänker väl att det i första hand är Jesus själf. Men såningsmän är också apostlarna och alla som till följd af Jesu sändning så ut “ordet”. Vi alla kunna innefattas.  

Propositio  

Säden är Guds Ord. Dess kvalitet är säkerställd och förblir evigt detsamma. Hvarje korn bär i sig en afkastning på 100 korn – om det inte vore för marken. Man hör i våra dagar om män och kvinnor i kyrkan som säger ungefär: Guds Ord kommer inte längre till sin rätt, det är inte tidsanpassadt, utan förlegadt. Man måste därför förändra innehållet i den kristna förkunnelsen, anpassa det till hur människor tänker idag. Men det talet har fel. Jesu Kristi evangelium är tidlöst giltigt, passar för hvarje tid, kan tala till alla människor. Gud ändrar inte sin uppenbarelse lika litet som han skulle ändra sin vilja. Vi ha ett fantastiskt budskap! Svårigheten ligger på annat håll, nämligen i jordmånen.  Säden som såningsmannen sår ut faller på olika slags mark, olika jordmåner, som i liknelsen syftar på olika slags människor. Hos den första gruppen af människor är Guds Ord helt utan framgång. Satan, Guds motståndare, kan förhindra att frälsningsbudskapet öfverhufvudtaget tränger in i människornas hjärta. De förbli oemottagliga för sanningen. Gud är mäktig. Han är allsmäktig. Men också för hans makt finns det en gräns. Denna gräns är människans onda vilja. Äfven den starkast tänkbara påverkan af Gud kan inte öfvervinnadenna onda vilja. Det finns hårda hjärtan som hvarken sanningen eller godheten kan nå fram till. För sanningen ha de bara hån, godheten uppfatta de som en svaghet. Hvarje antydan som man gör om religion afböja de, de länka in samtalet i något annat ämne. Det finns människor som spärra sitt samvete mot hvarje försök att påminna dem om Gud. En ofruktbar åker är alla de människor som vägra taga emot moraliska och religiösa normer af en auktoritatif, vederhäftig instans. 

Hos den andra gruppen sker åtminstone till en början en frälsningsutveckling. Dessa människor taga emot frälsningsbudskapet med beredvilligt hjärta. Men de äro ögonblicks- och stämmningsmänniskor. De låta inte detta budskap komma till kraftfull utveckling. De bemöda sig inte att tränga in i religionen, samla vetande, lefva med kyrkan. Deras kunskap om tron växer inte med tiden. De läsa, inga skrifter som befäster dem i tron. De finna det jobbigt att bedja dagligen, att bikta regelbundet, att helga söndagen genom mässbesök. De finna det motbjudande att stå emot sina begär, öfva själföfvervinnelse, afstå från något. De vilja inte bli uppfattade som religiösa människor, som kyrkogångare. De vilja bli älskade, och menar att de blifva det, när de anpassa sig efter sin gudlösa omgifning. Evangeliet leder med nödvändighet till en kris i deras lif. Det leder till inre rubbningar och utsätter dem för förföljelser, där de måste visa sig hålla måttet. Men dessa människor äro inte vuxna allt detta. De affalla (Luk 8:13). De utgöra ingen lämplig jordmån, där Ordet kan slå rot.  Hos den tredje gruppen kommer orsakerna som hämma och förstöra frälsningens utveckling, inte utifrån utan inifrån. “Ordet” kommer här i konflikt med världens anda. Omsorgerna om de jordiska angelägenheterna orsakar en klufvenhet i hjärtat. Karriären, att taga sig fram, att lyckas i världen är för dem viktigare än religionen och tron. Att vara slaf under de falska paradisen: mindre arbete med mer lön, begär efter allt mer lyx, allt mer bekvämlighet, allt hämningslösare konsumism, allt detta förtär den lilla religiositet som de tillägnat sig. Sport och underhållning föredras framför religiösa öfningar som bön och gudstjänst. Rikedomen förblindar människan genom sitt skenbara värde. Allt detta förkväfver Ordet, precis som tistlarna i liknelsen, genom sin större, brutalare lifskraft. Den fjärde klassen, till slut, ställer fram de äkta kristna. Hos dem blir frälsningens frukt verkligen verklighet. Deras hjärta är den passande jordmån där Ordet kan utveckla sin fulla gudomliga lifskraft. De återlösta äro öppna för den heliggörande nåden. 

Peroratio  

Kära vänner, liknelsen om den fyrahanda sädesåkern är ständigt lika aktuell. Så länge denna värld består skall Guds säd sås ut och vänta på att tagas emot af människorna. [De främsta såningsmännen af Guds ord äro prästerna. Och hvarje prästerlig såningsman måste först alltid fråga sig: är jag en uppriktig, god, kunnig såningsman? Hvad kan fattas i mitt arbete? Arbetar jag osjälfviskt, själfförglömmande? Eller söker jag mitt erkännande i människors lofprisning, eller församlingens beröm? En såningsmans arbete möter många hinder, som nämns i liknelsen i beskrifningen af de olika jordmånerna. En verklig eller skenbar brist på framgång kan göra prästen modlös och försagd, inte minst i en tid som vår, där en rad kristendomsfientliga personer under de senare seklerna har haft stor framgång och hindrat Ordet från att utvecklas och verka.] Nu se ni uppgiften som vi, präster och hela Guds folk, ställas inför: att skapa en god jordmån så att tron kan tagas emot i själarna. Vi måste väcka och främja i själarna mottagligheten för Guds Ord och kyrkans lära, så långt det nu är möjligt med mänsklig ansträngning. Amen.