PalmSöndagen

Vi är barn av kärlekens seger, födda ur Jesu Genomborrade Hjärta. 

I korsets mysterium förenar vi oss med Jesu lidande, i lidandet är Jesus Kärlekens seger.

Han led fasansfullt, betalade för våra synder och överträdelser, men betänk att kärleken med vilken han led för oss, är större än Hans lidande.

Korset är Härlighetens källa, så det leder oss in i Härligheten, korset bär med sig, har i sig Härligheten - om än gömd.

Korset, när vi väl tar upp det, förvandlar oss; förvandlar sorg till glädje, ilska till frid, bitterhet till kärlek. Bönen tränger in i lidandet och lidandet i bönen, och det mynnar ut i tacksamhet. 

Jesus är vår förebild, Han lär oss att lida med Honom utav kärlek till Honom och till vår nästa. Vi ber Den Helige Ande att väcka i oss medlidande till Jesu lidande.

Jesu glädje är att göra Faderns vilja. Faderns vilja är korset. 

Mysterium.

Korset är uppenbarelsen av Guds törstande kärlek.  Var kan vi bättre se Hans godhet och överflödande barmhärtighet än i Hans sårade hjärta? Förstå korsets välsignelse och dess djup gör man inifrån, efter att man överlämnat sig och låtit sig gå in i det. 

Livets tecken. 

”I det här tecknet ska du segra”, sa en röst till Kejsaren Konstantin. Det gäller oss alla. Kraften som kommer från att göra korstecknet kommer från kraften av Jesu lidande och uppståndelse. 

Hans uppståndelse upphöjer korset, så mycket så att vi även firar det! (Korsets upphöjelse 14:e September)! Firandet av uppståndelsen är firandet av "den Korsfäste och Uppståndne". Påsk mysteriet är korsets händelse, en evig fruktsamhet. Korset är hjärtat av Evangeliets budskap, från Kyrkans början har kyrkofäderna predikat korset. Det var först i samband med Kristus som Korset fick liv. Endast i Honom öppnar vi oss till korsets verklighet. Just därför att korset är upphöjt får vi liv från det, liv från döden.

Jesus såg sig själv som "Människosonen" vilket är anknutet till den

Lidande Tjänaren. 

Han gick igenom lidandet för att, med sin kropp, komma in i Härligheten. Kristus befriar lidandet genom att gå in i det.

Bärande våra palmer följer vi vår Herre, i glädjerop och jubel, när Han rider in Jerusalem. Glädjeropen försvinner så småningom och nu ropar man istället ”korsfäst honom”! Ödmjukhetens Konung rider på en åsna på väg till korsfästelsen.

”Han som var till i Guds gestalt, valde att icke med makt fasthålla Guds härlighet utan Han utblottade sig själv, i det Han antog en tjänares gestalt”…Därför upphöjde Gud Honom, och gav Honom Namnet över alla namn. 

Så visar Jesus oss vägen till upphöjelse. 

För att nå en världslig upphöjelse förnedrar man sig absolut inte! men för att få den upphöjelse som Fadern själv ger, måste vi gå in på Kristi väg.

Jesus kom till oss för att vända sorg till glädje.

Att håna Kristus, slå Honom, sätta en krans av törnen på Hans huvud och håna Honom igen, håna Honom som Messias, slå Honom med handflatan och slå Honom med knytnäven, spotta på Honom och häda och förlöjliga Hans Konungslighet och Gudomlighet -

det är vad världen gör idag mot Kristus, 

och få är det som inte faller in i den fällan.

Världens nya regler och lagar och "kultur" skriker: ”Bort med Jesus”, korsfäst Honom!

Synden sätter ingen gräns, vi kommer alltmer och allt längre bort från Gud. Ju mer vi gör det, ju blindare och hårdare blir vi.

Och Judas, en av de närmaste, gav Jesus en falsk kyss. Han var en lögnare och en tjuv. Han lät lära sig av djävulen som är lögnens fader. Jesus kallade honom fördärvets man och ändå predikas det att Judas säkert är frälst...även då Jesus säger om honom att det vore bättre för honom om han inte vore född!

Judas var ledsen över att Maria Magdalena tvättade Jesu fötter med en dyrbar parfym.

Satan for in i Judas efter det att han tagit emot Jesu kropp och blod.

Det står om honom ”Må hans boplats läggas öde, ingen skall bo där, och: Må hans ämbete övergå till någon annan”.

Judas förräderi kom inte plötsligt, det låg tre års oärlighet bakom.

Petrus förnekade Kristus, han grät bittert över det, men vände åter till sin Herre. Paulus var fiende till Kristus men omvändes och kallade sig den sista och minsta bland Apostlarna.

Det är inte bara ånger från sina synder Petrus och Paulus visar Jesus. Enbart ånger leder till förtvivlan. I ett ödmjukt erkännande av mitt elände och i förening med hopp och tillit till Guds godhet mot mig, så slipper jag ut ur djävulens hårda grepp, och flyr likt en fågel ur sin fälla.

Korsets frukt.

Jesus bad Apostlarna att stanna med Honom.

Vi gör väl i att stanna med Herren denna Stilla Vecka, i Getsemane, nära Honom i Hans ångestfulla pina som är pinan av våra synder. Möta Honom i Hans lidande och betänka den kalk Jesus ska dricka, fyllt till brädden av vår frossande egenkärlek. Om Gud vill och om vi söker, så ger Gud oss nåd att möta vår egen synd i Hans lidande. Var och en av oss är ursprunget till Hans lidande.

På Kalvarieberget ser vi Maria, Mater Dolorosa. Jesus ville ha Henne nära; i liv och i död. 

Här står Hoppets Moder, ensam vid korset bär Hon på hoppet i sitt hjärta. 

För alla andra är det slut. För Henne, även i hennes allra mest dystraste smärta, lyser hoppet. 

Man skulle kunna gå så långt som att säga: utan henne, inget hopp!

Stilla veckan är Kyrkans gåva där vi möter Kristus på nära håll.  Uppståndelsen är så nära, ändå verkar den vara oändligt långt borta. Hur ska någonting gott kunna komma ut ur denna pina? Så svårt att förstå att uppståndelsen är innerligt inväxt, rotad, beblandad, förenad med korset.

Salve Crux, Spes Unica!