Söndagen Septuagesima

“Gån ock I till min vingård” 

I och med söndagen Septuagesima, som vi fira idag, riktas våra blickar framåt, mot Påsken och dess firande. Påskfirandet innefattar i sig Kristi lidande, hans uppståndelse och förklaring. Med Kristus går också kyrkan, vi alla, mot hans död, hans uppståndelse och eviga förklaring. Genom kamp till seger! Genom möda, lidande och död till uppståndelse och nytt lif. Också dagens evangelium handlar om detta, genom kamp till seger.  

Propositio  

“Gån ock I till min vingård.” Så sade vingårdens herre i liknelsen som vi just hörde. Han har aldrig upphördt att leta efter lojala arbetare, som han kunde anförtro den vingård som är Guds heliga katolska kyrka, genom deras exempel och undervisning, så att alla människor skulle lägga märke till henne. I detta syfte kallade Gud patriarkerna och profeterna, apostlarna och martyrerna, bekännarna och lärarna, alla lejdes de för att bygga och upprätta Guds heliga vingård genom deras ord och exempel.  

Inte bara dessa särskilda människor kallades, utan vi också kallas dagligen, så att vi, genom att följa de tidigare nämndas exempel, skola kunna hålla fast vid Guds lagar och kyrkans lagar genom våra gudaktiga och fromma lif, Genom att göra så, kunna vi hjälpa till att upprätta kyrkan och öka hennes glans öfver hela världen. Han skickade dem inte till vingården för att stå sysslolösa utan för att arbeta. Vi äro alla kallade till detta, vi äro alla lejda, då vi bekände vår tro. Alltsedan vi togo emot Dopets heliga sakrament rekryterades vi alla till Kristi tjänst, till att lefva måttfullt, rättfärdigt och i Gudsfruktan i denna värld, så att vi en gång kunna vinna lönen, den eviga frälsningens krona. 

Ty det betyder inte så mycket med hvad vi likna den kristnes lif, om vi liknar det vid en kamp, en täfling, eller arbete i en vingård, men en sak är säker, att en kristens lif altid innefattar svett och möda, pröfningar och svårigheter. De människor som slösa bort sina lif genom att jaga efter nöjen och behag, festande, dansande, och hoppande omkring som om det inte fanns någonting efter döden, de människorna begå ett stort misstag; de uppträda som om allt som den katolska tron lär om himmel och helvete bara är en samling fabler och sagor. Trots att det finns åtskilliga dåraktiga människor i denna vår värld, tvekar inte desto mindre vingårdens husbonde att tillgripa alla de medel som är möjliga med all vänlighet och klokhet. Han nöjer sig inte med att gå ut vid första timmen för att anlita arbetare, utan han går ur den tredje timmen, vid sjätte timmen, likaså vid nionde och elfte timmarna. 

Vår Frälsare säger själf i Johannesevangeliet: “Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag” (5:17), och menar med detta att den himmelske Fadern från världens början ända till denna dag aldrig har upphört att befordra mänsklighetens frälsning. Hans hufvudsakligaomsorg har varit att göra dem som han skapadt till sin afbild medvetna om sin frälsning, ibland genom att taga till varningar och förmaningar. 

Någon undrar kanske hvarför Gud är så angelägen om allt detta när Han hvarken behöfver oss eller vår lycka? Anledningen är att Han är den Ende som verkligen känner till värdet och nödvändigheten af detta arbete som vi måste utföra rättskaffens, eftersom på det arbetet beror antingen vår eviga frälsning eller vår eviga fördömelse. Det är bara mycket få människor som inse denna sanning. Inte undra på att Gud, som älskar mänskligheten, är så oerhördt angelägen om att vi inte förlora det evigt goda och istället hamna i evig olycka, därför att vi inte ha velat lyssna till husbondens röst som vädjar till oss att arbeta intensivt i Hans vingård. 

Inte undra på, alltså, att Gud, som älskar oss mer än en far älskar sitt eget barn, visar allt slags omsorg att rädda oss undan den eviga elden? Det är anledningen till att han kallar oss till Sig själf vid alla möjliga tidpunkter, som vi hörde i dagens evangelium, så att Han rikligen kan belöna oss, då vi arbeta väl och undviker den eviga dödens faror. Han kommer att belöna oss rikligen. Vi hörde i evangeliet: “När det så hade blifvit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: kalla fram arbetarna och gif dem lönen.” 

Dessa ord har något hemlighetsfull öfver sig. Ty herren till vingården, den katolska kyrkan, är Gud allsmäktig. Och förvaltaren, och därför den som delar ut lönen, är Kristus vår Frälsare, han “som af Gud blifvit utsedd till domare öfver lefvande och döda” (Apg 10:42), för att belöna hvar och en i enlighet med hans arbete. Kristus hör sin himmelske Faders röst som säger: “kalla fram arbetarna och gif dem deras lön”.  

Peroratio  

Men hvilka är det då som kallas? Lyssna nu noga och kom ihåg: “kalla fram arbetarna”, sade Han. Med de orden menar Han inte dem i den katolska kyrkans vingård som äro likgiltiga och lata, inte heller dem som dagligen frossa och dricka, eller dem som far efter nöjen ochnjutningar, eller dem som göra anspråk på att vara katoliker men sällan gå till bikt eller dem som äro orättfärdiga eller okyska; nej, de som kallas äro istället arbetarna som verkadt flitigt i Herrens vingård och som praktiseradt dygderna genom att vidmakthålla Guds och hans heliga katolska kyrkas lagar och som ofta nalkas de heliga sakramenten. Dessa äro de som kallats att taga emot den eviga belöningen och lönen. De andra kastas bort såsom varande ovärdiga. Amen.