DET HELIGA KORSETS ÅTERFINNANDE (4:e Söndagen efter Påsk)
(Johannes iii:1–15)
Du måste bli född på nytt, säger Jesus till Nikodemus. Född på nytt genom dopet; om en människa inte föds på nytt, av vatten och Anden, kan hon inte komma in i Guds rike. Sedan Kyrkans första början har Hon döpt vuxna, barn och bebisar - och för tidigt födda barn. Alla människor, stora som små, kommer till frälsning först och främst genom dopet. Meningen med att leva på jorden, om än en väldigt kort tid, är att komma till himlen. Efter dopet börjar man att gå den givna Vägen.
Vägen är Kristus, och Kyrkan lär oss att gå enligt den Vägen. Kyrkan grundades av Kristus på Petrus och Apostlarna. De, från allra första början döpte ”hela hushåll”, vilket följdes av mystagogik där de lärde neofyterna att korset var den kungliga vägen som apostlarna, likt sin Mästare, följde.
Att tro är en gåva, vi får den när vi döps, Kyrkan lär oss sedan hur vi konkret ska leva tron i vårt dagliga liv. Det är i alla fall vad Kyrkan är menad att göra. Guds Ande, som blåser vart den vill, levde i Människosonen, ett igenkännande av Den Helige Anden i Människosonen var svår att finna bland de flesta som mötte Honom; för att känna igen Anden fodras att den mötande har en inre plats av tro dit Anden kan blåsa in och ge ljus. Tro är en teologisk dygd, den kommer före kärlek. För att älska Kristus (eller vem som helst) måste jag lära känna Honom. Jag lär känna Kristus i Hans uppenbarade ord, i Traditionen och i Läroämbetet. Allt under Kyrkans beskyddande tak.
Idag, för att lära oss och för att bibehålla den katolska oföränderliga tron kan vi endast förhålla oss till det som Kyrkan officiellt sa och lärde innan 60-talet, för efter det började: inte en renovering, inte en ombyggnation - men en ny kyrka. Ett litet exempel på en helt ny syn på Kyrkan och Hennes Mission är uttryckt av Paulus VI:e just efter Vatikan konciliet 1965 då han, som den förste påve någonsin, besökte FN. Där sa påven bl.a. att:
” kyrkan strävar endast efter att tjäna mänskligheten”. Han sa också att ”människor ser till FN som sitt "sista hopp för fred och harmoni".
Vad vi behöver våga lära oss idag i vår älskade Kyrka är att endast Hon är det sanna ljuset, endast Hon kan ge jorden fred. Utanför Kristus finns varken fred eller hopp. Ett nytt slags brödraskap, en trevlig gemenskap som byggs upp på ”en förenad kärlek till jorden” är en utopi byggd på sand.
Kyrkans roll är att bygga upp vår värld på Kristus och i Kristus förena människor till att bli en hjord grundad på en, helig, apostolisk och katolsk tro.
Idag minns Kyrkan det heliga korsets återfinnande.
Den heliga kejsarinnan Helena sökte med stor omsorg efter Kristi heliga kors och vilade inte förrän hon hade funnit det. Helgon har brukat söka kors och har innerligt bett Gud att sända dem sådana. Vi är säkert inte redo att be om något sådant men vi borde tålmodigt bära det kors som Gud lägger på oss för vår frälsning. Jesus Själv kräver detta av oss: "Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte värdig av Mig”. Och: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig".
Korset som Kristus ger var och en måste bäras om vi vill följa honom till himlen. När vi bär vårt kors måste vi också efterlikna honom i att bära det med tålamod. För vad gagnar det oss när vi bär det otåligt, och bara när vi måste?
"Den som är otålig lider skada" (Ordspråksboken xix.).
Eftersom vi, förutom att vi genom vår otålighet förlorar den nåd vi skulle ha fått, gör oss också skyldiga till ett straff. Vad måste då göras? Följ Thomas a Kempis råd:
"Ta upp ditt kors och följ Kristus, så skall du inträda i det eviga livet. Han gick före dig och bar sitt kors tålmodigt, han dog för dig på korset, för att också du skall bära ditt kors och önska dö på det."
"Om Kristus själv gav dig en liten bit av korset som han hade hängt på och som Sankta Helena fann, skulle du anse dig lycklig: men du är mycket lyckligare om du bär det kors som Gud sänder dig som om du tog emot hela Kristi kors. Det är varken tillräckligt eller nödvändigt för din frälsning att äga Kristi kors, eller en liten bit av det: men det är nödvändigt att du bär ditt kors och att du efterliknar Herrens tålamod". ( Fr. Francis Xavier Weninger)
Hedningar och Judar föraktar Kristi kors; sanna kristna däremot värderar det högt och ärar det. Katolikerna tillber inte det heliga korset, men de tillber Honom som har hängt på det, Kristus Herren, eftersom Han inte bara var människa, utan också den sanne Guden som tillbedjan förtjänar. De ärar det heliga träet för Honom som dog på det för människornas frälsning.
Att göra korstecknet är ett hederstecken där vi visar, inte bara Frälsarens heliga kors, utan också Frälsaren själv. Många troende skäms för att göra korstecknet inför andra, då man föraktar korstecknet därför att det är Kristi kors.
”Många, jag har ofta sagt det och säger det nu med tårar, är fiender till Kristi kors, de lever så att de slutar i fördärvet, deras gud är buken och sin ära får de genom könet, dessa som bara tänker på det jordiska ”. (Filipp. III).
Helgonen uppmanade de trofasta att göra korstecknet, morgon och kväll, före och efter bön, och även vid andra tillfällen, att göra det fromt och till minne av Kristus, gärna med ett litet kors i handen.
"Skäms inte för Kristi kors! Om någon döljer det, skriv det öppet på din panna, så att Satan, när han ser det, må fly med fruktan och bävan. Använd detta korstecken när du äter och dricker, när du står och sitter, när du går och talar, använd det i alla dina handlingar." (Sankt Kyrillos av Jerusalem)
Må Kyrkan inte rädas för att bära korset mitt i Världen - Hennes egentliga fiende vilken hon gör allt för att göra sig vän med - må hon höja korset och ropa: här finns allas vårt Hopp, här finns allas vår Fred, här finns allas vår Frälsning, Halleluja! Jesus, Jesus, Jesus.
