2:a Söndagen efter Påsk

(Johannes x:11-16) Idag är det Den Gode Herdesöndagen. Den kallas så för den helige Petrus, i hans Epistel, berättar att Kristus är våra själars Herde, ty, "vi gick vilse såsom får men har nu vänt om till Den Gode Herden".

Vi samlas kring Honom som kom för att ge sitt liv för oss. Han beskyddar oss från vargarna och från evig död. Han ger oss, hedningar och judar tillika, en och samma tro, en och samma Kyrka under en och samma Herde. Ur vår tros fruktsamma jord blommar en allt renare kärlek och tillgivenhet till denne Herde. Den helige Gregorius säger att Kristus "är den Gode Herden som ger sitt liv så att Han kan livnära sin flock med Hans kropp och Blod".

Han är den sanne Herden, den Gode, den nobla, den vackra Herden; medlidande och ömsint. 

Kyrkan är menad att vittna till att det eviga livet är långt viktigare än det jordiska livet. Kyrkan är profetsik, Hon talar för Gud, Hon är Jesu röst som bär Hans ord. Rösten är viktig. Fåren känner Herdens röst, hör Herdens röst, älskar Herdens röst och följer Herdens röst.

Kristus kallar sig den Gode Herden, Han känner sina får. Ingen känner sin hjord så väl som Kristus känner sin, Han känner var och en, varje själ som han har återlöst. Han känner tankarna, orden, önskningarna och handlingarna hos var och en, alla våra goda och alla våra onda böjelser. Han har en grundligt genomträngande och fullständig kunskap om var och en av oss.

En god herde kallar sina får så att de förblir nära honom och inte avviker från hjorden eller den goda betesmarken. Fåren känner hans röst.

En inre och en yttre röst kallar ständigt på oss. Den Gode Herden förmanar, undervisar och vägleder oss med sin röst. Vi hör det i djupet av våra hjärtan, genom inspirationerna av Hans nåd, och vi hör det också i förmaningarna, varningarna och i den lärdom som vi får från dem Gud skickar oss längs livets väg.

"Och jag har andra får som inte tillhör denna fålla, också dem måste jag draga till Mig..." Jesus önskar vårt samarbete, Han söker medarbetare. Han kom till världen och utgöt sitt blod för oss; Han sände sina apostlar över hela världen; Han instiftade sin Kyrka och förblir hos Henne till tidens slut. 

Anledningen till allt detta var- och är - Hans innerliga törst för människors frälsning!

Kristi uppdrag var att frälsa mänskligheten. Inte att tvinga fram denna frälsning. Nej! människan som återlösts av Honom måste genomgå sin frihets prövotid i Guds tjänst, om hon vill vinna himlen genom Guds nåd och sina förtjänster. Kristus vill att alla som uppriktigt älskar Gud, ska ta del av återlösningsverket, så att himlen kan bli deras egen genom deras frivilliga deltagande i gudomlig nåd. Och detta betraktade inte bara de apostlar som Han sände ut som trons första budbärare, utan det gäller alla troende som, till tidens slut, på så sätt kan vinna himlen för sig själva och för andra.

"Om Kristus offrade sitt blod för var och en”, skriver Johannes till de tidiga kristna,” skulle också vi vara redo att utgjuta vårt blod, om det krävdes, för vår nästas frälsning.” Historia vittnar rikligt om hur de troende i de första femton århundradena uppfyllde denna plikt med nit och fruktsamhet. Var och en i sin ställning och kallelse var apostel och missionär.

Under de första tre århundradena, och i senare förföljelser, gick prästerna i hemlighet och utdelade de heliga sakramenten för de troende. De första kristna arbetade oavbrutet för att få andra själar att höra Guds ord och därmed vinna dem för Kristus och Hans Kyrka. Bilden av den Gode Herden var en verklighet för dem, en sanning att leva och att ge sitt liv för.

Det anstår också oss, som deras efterföljare, att ta varje tillfälle i akt att arbeta för frälsningen för dem som, genom vantro, otro eller ett syndigt liv ännu inte har hört eller känner igen den Gode Herdens röst.

Den Gode Herden sjunger sin herdes sång från korset och de får som hör Hans röst samlas kring Honom. Den Gode Herde leder de som känner igen Hans röst till bördiga betesmarker. Jesu lamm har en inre mottaglighet för Hans röst och för Hans ord, Herdens ord ger återklang i fårens hjärtan och i deras förstånd. Den Gode Herdens ord och röst är annorlunda från alla andra ord och röster. Även om Hans ord sliter itu något inom oss och vi vill skrika: Nej! så kan Hans röst kännas igen - och valet att tro eller inte - måste göras av var och en.

Han är den sanne Herden som inte hoppar över staketet för att kunna nå sin fålla, Han är själv Grinden till fållan.

I det gamla testamentet är Gud framställd som en Herde.
 Guds folk är oftast betecknat som ”Hans får”. 
Jesus är den Gode Herden som leder sina får till grönt och näringsrikt gräs, han överger dem inte till att söka sitt eget bete,
 strosa på farliga branter eller dricka från smutsiga vatten. 

Herdelivet går tillbaka till de allra första människorna, till Abel; Adams och Evas son, Kains bror.
 Abel var en ”typ” av Kristus som förebådade den Sanne Gode Herden som skulle komma. Också Han, likt Abel, skulle bli mördad av sina bröder för sin godhets skull.


” I tro, bar Abel fram ett bättre offer än Kain...och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt”(Hebreerbrevet). 



Varför var Abels offer bättre än Kains?
 Abel behöll inte det bästa för sig själv men gav av det bästa till Gud.
 Detta var behagligt inför Gud, som alltid är värd det allra bästa och ingenting mindre än det.


Fadern gav människorna sin Älskade Son;
 Hans allra bästa och Hans enda, för att återlösa människan.
 Ingen kan utgöra Gud i generositet.

Om vi vill behaga Herden så gör vi det genom att, som Han säger: ”hålla Mina ord”. Orden kommer ner till oss i Skrifterna, i Kyrkans Tradition och Läroämbete. Må ingen göra samma misstag som husbyggarna som föraktade stenen som faktiskt var en hörnsten! Jesus, den Gode Herden, är en stötesten och vi kan lätt falla över Honom.