3:e Söndagen efter Påsk

(Följande är en sammanställning av diverse kyrkofäders kommentarer på Johannes xvi:16–22) 

Efter att ha lättat stämningen bland de ledsna lärjungarna genom löftet om den Helige Ande, ville Herren, åter igen, låta dem förstå att de måste vänta sig en svår tid: "En liten tid, och ni ser mig inte." Han vill vänja dem vid Hans bortgång, så att de kan uthärda den väl när den väl kommer. 

Denna natt skulle Jesus tas bort från dem, nästa morgon skulle Han korsfästas och på kvällen begravas. Betydelsen av vad Jesus sa var ändå oklar därför sa lärjungarna till varandra: ”Vad är det som Han säger till oss…” Ändå är Kristi ord tröstens ord, för Han säger att Han går till Fadern, vilket innebär att Hans död var endast en övergång, för om ”en liten tid,” skulle de få se Honom igen! 

De kunde inte förstå hur de skulle få se Honom igen men det var en antydan om att Han skulle återvända och att efter en kort separation leva med dem för evigt.

Det oklara uppenbarades för dem så småningom. För: ”om en liten tid” led vår Herre, och ”om en liten tid” dog han och de kunde inte längre se Honom. Men,”om åter en liten tid” uppstod Han, och de såg Honom igen. Det var de fyrtio dagar som Han framträdde bland dem - från Hans uppståndelse till Hans himmelsfärd. Fyrtio dagar var bara en liten tid.

Jesus hade redan sagt till dem att: ”jag går till Fadern”. 

Kristus visar att Han inte alltid kommer att vara i sin kropp, men att Han kommer att vara med dem genom den mänsklighet som Han antog när steg upp till himlen.  Och de gladde sig! 

Att Jesus sa: "och ni skall inte mer se mig”; betyder att aldrig mer ska se den dödlige Kristus.

Lärjungarna sörjde sin Herres död men sedan omedelbart gladde sig över Hans uppståndelse. Fast världen, dvs. Kristi fiender, som dödade Honom, gladde sig just när lärjungarna sörjde över hans död: Ni skall gråta och klaga, men världen skall glädjas; och ni skall sörja, men er sorg skall förvandlas till glädje".

Dessa Herrens ord kan också tillämpas på alla troende som strävar genom nuvarande tårar och lidanden för att uppnå den eviga glädjen: medan de rättfärdiga gråter, gläder sig världen; ty utan hopp om kommande glädjeämnen finner de all sin glädje i nuet.

Sedan visar Kristus att en kort sorg frambringar glädje, ja, det kan frambringa oändlig glädje. Han ger dem ett exempel från det jordiska livet när Han berättar om smärtan, och sedan glädjen, av en födande kvinna. Jämförelsen verkar inte svår att förstå.  Ni har nu sorg; men Jag ska se er igen, och era hjärtan ska glädjas. Födseln jämförs med sorg, födelsen med glädje. 

”Och er glädje tar ingen ifrån er”, alltså; Kristus, är apostlarnas glädje.  

Genom detta exempel antyder Jesus på att Han lossar dödens bojor och ger människor ett nytt liv. Jesus säger dock inte att människan inte ska ha vedermödor, nej, Han säger att hon inte kommer att minnas den; så stor är den glädje som följer! Och så är det nu med de saliga i himlen. 

Här kommer vi ihåg vad Jesus sagt lite innan: ”en liten tid skall ni inte se mig, och åter om en liten tid skall ni se mig”. Den största smärtan är Jesu frånvaro och den största glädjen är Hans Närvaro. Jesus återvänder till Fadern. Kristi himmelsfärd är i enlighet med förnuftet – 

för det första, eftersom himlen tillhörde Kristi själva natur. 

Kristi begynnelse är från Gud, Gud är över allting. Jesus säger till apostlarna (Joh 16:28): ”Jag kom från Fadern och kom till världen, och nu lämnar jag världen och går tillbaka till Fadern”.  De rättfärdiga stiger upp till himlen, men inte på det sätt som Kristus steg upp, nämligen av egen kraft, för de tas upp av Kristus – ”Dra mig, så ska vi springa efter dig’” (Höga Visan 1:3). Eller, vi kan faktiskt säga att ingen utom Kristus har stigit upp till himlen eftersom de rättfärdiga inte stiger upp, utom i den mån de är lemmar av Kristus, som är Kyrkans Huvud.

För det andra, 

förtjänar himlen Kristus på grund av hans seger. Han sändes ju till världen för att strida mot djävulen vilken Han övervann. Därför förtjänade Kristus att bli upphöjd över allting – ”Jag själv vann först segern och sitter med min Fader på Hans tron” (Upp 3:21).

För det tredje,

förtjänade Kristus himmelsfärden på grund av hans ödmjukhet. 

Det har aldrig funnits en så stor ödmjukhet som Hans, som trots att Han var Gud ändå ville bli människa, och trots att han var Herren, ändå ville ”ta en tjänares gestalt och vara lydig ända till döden”. Därför förtjänade han att bli upphöjd ända till himlen, till Guds tron.

Nu, efter att vi har läst ur kyrkofädernas ord låt oss betänka hur "ödmjukhet leder till upphöjelse" genom att kontemplera ödmjukhetens litania: 

O Jesus, blid och ödmjuk av hjärtat, hör mig.

Från önskan att vara uppskattad -                                                       frigör mig Jesus

Från önskan att vara omtyckt -                                                                       ”  ”   

Från önskan att vara upphöjd -                                                                    

Från önskan att vara aktad -                                                                          " "

Från önskan att vara berömd -

Från önskan att man ska föredra mig före andra -                                " "                                     

Från önskan att vara rådfrågad -                                                                   

Från önskan att vara bekräftad -                                                                   

Från rädslan att bli förödmjukad -                                                             " "   

Från rädslan att bli föraktad -                                                                                        

Från rädslan att bli avvisad -                                                                        

Från rädslan att bli förtalad -                                                                        

Från rädslan att bli bortglömd -                                                               " "     

Från rädslan att bli till åtlöje -                                                                                     

Från rädslan att bli anklagad -                                                                                    

Från rädslan att bli misstänkt -                                                                    

Att andra är mer älskade än jag -            Jesus, ge mig nåden att önska det.

Att andra är mer uppskattade än jag -                                                         ”     ”

Att andra må växa i världslig mening, och jag må minska -                            

Att andra blir utvalda och jag åsidosatt -                                                      " "

Att andra blir berömda och jag förbisedd -                                                    

Att man föredrar andra före mig i allting -                                              " "

Att andra blir mer heliga än jag, om blott jag blir så helig som jag kan -    " "    

               (skriven av Rafael Cardinal Merry del Val 1865–1930):