16:e Söndagen efter Pingst
(Lukas xiv) Den vattusot-sjuke mannen är en bild av en rik och girig man: ju mer han har, desto mer törstar han”, säger den helige Augustinus. Rikedomen gör mannen svullen av högfärd.
Vid vattusot (ödem) får kroppen en gulaktig och flegmatisk färg, likt en döende persons blekhet. Men det finns också andlig sjukdom, t.ex. en ”själslig vattusot”. Där är det uppenbart att förståndets och andens kraft förtvinar, tynar bort och förtärs, så att själen tycks blekna; m.a.o. en själslig vattusot är en människas andliga död.
Botemedlet mot girighet är självförsakelse, avhållsamhet och återhållsamhet vilket torkar ut, driver bort och fördriver de lastbara vanorna.
Fariséerna, som ville klandra Jesus för att hela den sjuke på sabbaten, blev överbevisade av den uppenbara sanningen, när Jesus frågade dem om det var lovligt att bota och att göra gott på sabbaten. Men ändå, i hemlighet sinsemellan knotade de mot Kristus, och ropade högt inför folket: ”Denne man är inte från Gud, eftersom han inte håller sabbaten”. Jesus som kände till detta förtal botade ändå mannen. Ja, Han tillät att deras motstånd och illvilja tilltog! Jesu syfte med det var "att därigenom bereda vägen för det kors som Gud hade bestämt för Honom – för människors frälsnings skull", säger den helige Theophylactus av Nicomedia.
”Jesus brydde sig alltså inte om fariséernas ovilja, säger Theophylactus vidare, för, där det finns något att vinna för Guds Rike, bör man inte bekymra sig ifall dårar tar anstöt”.
” När du bjuder på middag bjud då inte dina vänner, bröder, släktingar så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning, bjud istället de fattiga”.
Så gör Jesus med oss.
Han bjuder in alla oss: fattiga, eländiga, syndfulla, blinda och haltande.
Jesus väntar på oss i Sakramenten. Han har också gjort sig en plats i vårt inre, i det allra innersta av vår själ. Men mycket ofta finns det hinder mellan oss och vårt innersta där Gud har sin boning, vilket gör det svårt eller t.o.m. omöjligt, att nå eller bli nådd av Honom.
Att öppna vägen dit så att Gud kan ta över våra liv är ett ständigt pågående vägarbete.
Men samma vilja - som annars kan vara väldigt stark när det gäller att göra det vi vill - kan och bör också användas i vår strävan efter att låta Gud ta över våra liv. Vår vilja måste tränas, fogas...
Gud erbjuder oss frälsning och vill ha oss in i Hans rike för att för evigt leva med Honom, för evigt beskåda Guds Ansikte, lyssna till Änglakörer, vara nära Himmelens Drottning och alla helgon.
Detta kan bara tas emot med ödmjukhet.
När Jesus lär oss att ta den sista platsen visar Han oss vilken attityd vi ska ha till Gud och himmelriket.
Tror vi att att himmelen är oss helt enkelt givet?
Att Gud inte kan förneka oss den?
Gud själv är Värden som, även då vi är ytterst fattiga och oändligt avlägsna Honom, ber oss att komma. Han vill ge oss något vi aldrig kan betala tillbaka. Det är inte ödmjukhet att ta himmelriket för givet, än mindre att se det som en rätt för var och en.
Hur ser Fadern på dem som som inte tar emot Hans älskade Son, inte visar Honom någon som helst tacksamhet eller uppskattning, aldrig någonsin ärar Honom, aldrig någonsin gör någonting för Honom, aldrig någonsin söker att behaga Honom så som Han vill bli behagad, aldrig ber till Honom, aldrig underkastar sig Honom, aldrig lider med Honom. Hur ser Fadern på dem som inte heller tror på Honom?
I rättvisa är Gud inte skyldig oss något, så vårt förhållande till Gud måste vara på Hans villkor, inte våra. Vi kan inte själva bestämma hur vi ska förhålla oss till Honom; kriteriet för sanningen finns inte i oss.
Jesus själv är kriteriet. Han undervisar oss om ödmjukhet.
Ödmjukhet betecknar en persons undergivenhet. Detta låter illa i våra öron då vi har blivit uppvuxna i ett samhälle där självständighet, individualitet och”frihet” är bland de viktigaste egenskaperna en människa tror sig kunna finna.
En känsla av litenhet medför, för många, en negativ upplevelse. Kristus lär oss istället att glädja oss i vår litenhet därför det är något gott att vara liten. Men utan ett Kristet sinne blir känslan av litenhet en upplevelse av sårat högmod.
”Humilitas”, på latin kommer från ordet humus=jord. Jord under våra fötter.
Att underkasta sig något/någon kräver ödmjukhet, villighet att böja sig inför någon eller något annat än sig själv, sina egna tankar och uppfattningar. Naturligtvis kan vi aldrig underkasta oss någon osanning.
”Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka”, läser vi både i Petrus brevet och i Jakobs brevet. Med detta förstår vi, menar St. Thomas av Aquino, "att ödmjukhetens dygd är nödvändig för frälsning". Det tål att tänka på.
St. Thomas säger också att ”ödmjukhet är en dygd genom vilken man håller sig inom sina gränser, och inte sträcker sig ut till det som är bortom en, utan underkastar sig den som är en överlägsen". Han skriver att "ett spontant omfamnande av en förödmjukelse kan endast finnas hos någon som har övat sig i ödmjukhet".
När dygden kräver att något ska göras, tillhör det ödmjukhet att inte dra sig från att göra det. Således är det nödvändigt att agera när det t.ex. gäller villfarelser; det skulle vara motsatt till ödmjukhet att inte agera när villfarelser drar människor bort från sanningen.
Ödmjukhet är sanning.
St. Bernard lär att ”ödmjukhet är en dygd där man känner sig själv så som man i sanning är och därmed nedlåter sig inför en annan”.
Då ödmjukhet är sanning bör vi uppskatta de gåvor vi har, men minnas att det är Guds gratis-gåvor, vilket inte får leda till högmod. (vilket skulle vara en osanning). Tacksamhet över de gåvor vi har tillhör också ödmjukhet, och det motsatta dvs. otacksamhet, tillhör högfärd. Ödmjukhet är en inre attityd, en återspegling av hur vi ser på Gud, på oss själva och på våra medmänniskor.
Ödmjukhet är en dygd som delvis måste övas men annars ändå tar sin givna plats i oss ju mer vi finner oss hemmastadd med verkligheten om Gud och om oss själva.
Vår storhet ligger inte i att vara på första plats, att ha rätt, eller att kunna göra som vi vill - men i att underkasta oss Gud och Hans vilja.
