11:e Söndagen efter Pingst
(Markus vii:31-37) Jesus rör vid mannen, andas djupt och ser upp mot himlen; detta är gesten att Han alltid är i kommunion med Fadern varifrån all godhet kommer. Jesus suckar djupt; det är i den sinnesstämningen som Jesus ber till Fadern för oss. Suckandes ser Han våra lidanden; suckandet uttrycker också smärtan över syndens konsekvenser, ja, över vårt elände. Han har kommit för att få oss upp ur det!
När Jesus vidrör någons öron når det ända ner till hjärtat!
Jesu helande kraft går genom Hans händer, Hans kläder, Hans ord, Hans vilja. Hans helande kraft går igenom Kyrkan: genom Sakramenten vars materia tas från jorden; olja, vete, vatten, druvor… Man förundrar sig över materialen Jesus använder för att hela mannen: Saliv (!) och beröring. Så gudomligt att ha Jesu finger i sina öron och Hans saliv i ens mun! Ja, säger St. Gregorius den store; ”Hans fingrar rör våra öron och Hans saliv är i våra munnar när vi lyssnar till Hans ord och sedan förkunnar dem”!
När hjärtats öron öppnar sig för att leva enligt trons lydnad, är också tungans band lösta. Att vara döv och stum gentemot Gud, mot Hans vilja och Hans lag, är en ledsam situation, ja, det är en synd.
Här är, säger den helige Gregorius, bikten, platsen för att kunna erfara Jesu finger i ens öron och Hans saliv på ens tunga som då knyter upp sig.
Den store Skrift kommentatorn Cornelius av Lapide skriver angående den dövstumme mannen att
"han var inte helt stum men talade med svårighet eller hinder.
För när han blev helad av Kristus ”talade han rätt”, d.v.s. fritt,
han var därför inte helt stum. Kristus med sitt helande saliv verkar ha fuktat den stumma munnens mun vilken var bunden av torka.
Jesus spottade på sitt eget finger, och med hjälp av sitt finger satte Han saliven på den döv-stummes mun. När Kristus öppnade mannens öron och lossade kroppens tunga, öppnade han också själens öron och tunga, så att mannen kunde lyssna till Guds inspiration och få tro, tro på att Kristus var Messias, Han som kunde ge honom förlåtelse.
Vi borde alla söka samma sak och säga med psalmen:
"O Herre, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov"
(Ps 51:18).
Vi bör göra detsamma när det gäller våra öron, så att vi kan sjunga högt med profeten Jesaja:
"Herren Gud har gett mig de lärdes tunga, så att jag kan tala rätt ord till den trötte. Han väcker mig morgon efter morgon, han väcker mitt öra, så att jag hör som de lärde." (Jes 1:4)
Detta sker när Jesus själv - med sitt eget finger, det vill säga den Helige Ande (för Han är "Guds finger) och den himmelska Visdomens spott, som är Kristus själv och som utgår ur den Högstes mun - berör själens tunga. Och när Jesus tittade upp mot himlen (ty därifrån kommer ord till de stumma, hörsel till de döva och läkning för alla skröpligheter), suckade Han; delvis för att Han kände medlidande med den dövstumme mannens elände, och delvis därför att Han i sitt suckande bad och fick helande för honom från Gud".
Kyrkan firar de heliga Sakramenten och använder sig utav materia.
I biktens Sakrament är det själva bikten som är materian. I Dopets Sakrament används vatten och helig olja för att på så sätt visa den Helige Andes kraft. I den sista smörjelsens sakrament använder prästen helig olja, och i Eukaristin är det bröd och vin som blir Kristi Kropp och Blod genom orden som prästen uttalar i förening med Kyrkans intention.
Katoliker är ett Sakramentalt folk som tror att Guds nåd verkligen är given genom dessa fysiska tecken. Det utesluter inte att Guds nåd kan komma till oss på andra sätt, men Sakramenten är medlen som vi vet bär Guds nåd in i djupet av våra själar och ger omedelbar effekt även om vi inte känner det. Det finns inga tvivel att det som verkar hända – verkligen händer!
Tron kommer genom hörandet. Den Katolska tron är lyssnandets tro:
”...och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Hur ska de kunna höra utan att någon förkunnar” (Rom.10:14).
Det som förkunnas och tros måste också levas: man lyssnade till Johannes Döparen som talade om omvändelse på vilket folkmassor omvände sig. Peter, som lyssnade till Johannes och Andreas, fann Jesus. Nathanael lyssnade till Philip och fann Jesus. De i sin tur lyssnade till Jesus och blev Hans efterföljare.
Jesus söker i sina följeslagare ett lyssnande hjärta och sinne. Lyssnandet bär lydnad, att lyssna är att göra det jag hör.
Tystnad ger en lyssnande disposition.
För den som lyssnar lydande till Jesu ord - och låter Honom röra vid hjärtat som kanske har paralyserats, låter Honom röra vid tungan som måhända har knutit sig - låter Honom röra vi örat som inte längre vill lyssna - så:
”bryter vattnet fram i öknen, bäckar rinner i ödemarken, förbränt land blir sjöar och törstande mark blir källsprång”. (Jesaja 35)
