5:e Söndagen efter Påsk

(Johannes xvi: 23-30) Den första Påsk söndagen mediterade vi över vår uppståndne Herre som visade sig för Apostlarna, det handlade speciellt om Thomas som endast nu kunde tro på att hans Mästare hade uppstått från de döda.

Andra Påsk söndagen mediterade vi över Den Gode Herden som ser efter sina får och för dem varligt men säkert till himlen. 

Följande söndag talar Jesus till de ledsna apostlarna om sin kommande bortgång, och på den fjärde söndagen efter påsk ber Han dem att inte vara upprörd över att Han lämnar dem och Han lovar dem att Han ska sända dem Den Helige Anden.

Idag, femte söndagen efter påsk, talar Jesus om bönen. Bön kommer att öppna Apostlarnas ögon, de kommer att se hur Fadern älskar dem och att Han alltid är med dem. Jesus lär apostlarna att be till Fadern i Hans Namn - för allt är till genom Honom och det finns ingenting som är till som inte är till genom Kristus.

Vår bön saknar ofta tillförsikt. Bön är ett medel för vår frälsning; och som sådan vill Gud att vi ska be om det som är bra för oss. Vi kan inte alltid veta vad som är bra för oss; Gud besvarar vår bön enligt vad Han vet är bäst.

Att be i Faderns namn innebär att med tillförsikt vända sig till Gud. Till Jesus ber vi först och främst om vad som är nödvändigt för vår frälsning, så att vi på den platsen, i det kall och under de omständigheter vi lever, må känna till och fullgöra Guds heligaste vilja. Genom bön får vi ständigt stöd av Den Helige Ande, ett inre lugn som kommer utav att vi lagt våra, inte bara böner, men också liv i Hans händer.

Idag, mer än någonsin, behöver vi bön. Vi behöver profeter och helgon, för Guds ord är verksamt i dem, i dem får ordet liv.

Bön, säger Teresa av Avila, ”är att inse hur mycket det betyder för dig att äga Guds vänskap och hur mycket Han älskar dig”.


Vi bär bönens gåva i lerkärl. Världen drar oss ut ur och bort från bönen, den ropar till oss att gå ut och göra något ”vettigt”, något som verkligen kan ”hjälpa våra medmänniskor”. Vi behöver tro för att förstå att det är först och främst bön som är livsviktig för alla, bön till Jesus Kristus, till Fadern och till Den Helige Ande.

Det finns ”en rest” som ”ropar ut till Gud dag och natt” (Lukas 18:7). Det är dessa rop som ännu uppehåller jorden och håller borta Guds straff. Men likväl, vi kan vänta oss, och vi bör förvänta oss, att Gud ska besöka jorden med ett straff som kommer att drabba alla; goda så väl som dåliga, för vi överskrider alltför mycket vad Gud behöver tolerera. Nutida ofta förekommande synder, vilka har blivit en normal del av det vardagliga livet och även framställs som något populärt: "populära synder" - hånar Gud, de hånar Guds lag, men eftersom Gud inte låter sig hånas (Galaterna 6:7) kommer Han att vedergälla det orätt som görs emot Honom.

Det kontemplativa livet är levt i Kyrkans innersta del: i Hennes hjärta. Därför är det kontemplativa utövandet också i hjärtat av mänskligheten, för Kyrkan finns alldeles intill mänsklighetens hjärta genom Hennes erbjudande av frälsning.

Det kontemplativa livet är en profetisk gåva i Kyrkan. Växande i Guds kärlek, blir våra böner och vårt lidande inte först och främst för oss själva men en botgöring i förening med Kristi återlösning för själars frälsning. Botgöring är att ta på sig sina egna, och/eller, andras synder och brister och på olika sätt ”göra upp för det” i ens liv så att frälsning når själar som är mer eller mindre uppslukade av världens lögner. 

Det kontemplativa livet går i motsatt riktning till dem som följer strömmen och hungrar efter det som världen erbjuder, oavsett om det är förenligt med Gud eller inte. Infångade i den världsliga snaran ger de allt för att få, eller uppnå det "stora erbjudandet". Det kostar pengar, tid och kraft och det tar kål på bönelivet eller ens viljan att be - ofta kan det kosta ens eviga liv. Världens herre, eller prins som Jesus kallar honom, är satan. Genom demonernas kraft och slughet, och genom satans medarbetare bland människor, förföljer han Guds vänner och profeter. 

I världen har man allergi till doktriner och dogmer, till Guds lagar och till det som i sanning behagar Gud. Världen vill inte höra för mycket om Jesus, och absolut inte om den traditionella katolska läran. Det är ett faktum att Kyrkans ledare alltmer avsäger sig Kyrkans traditioner vilket visar att världen med dess prins har har fått in sin fot- även i kyrkan.

Följer vi världens prioriteringar och attraktioner når vi snart in i tomrummets mörka tunnel. Väljer vi att inte be eller att lyssna till Honom som är Sanningen, går Kristi glada budskap om frälsning till andra. 

Till vilka?

Till de som ”hungrar och törstar efter rättfärdighet” (Matteus 5:6).

Profetens lidelse är att budskapet ska nå igenom ett igenbommat tänkande, igenbommade öron och hjärtan. Det är där bön och botgöring kommer in.

Finns det inte några som är kallade till att bli profeter här i vårt land?

Det är inte lätt att höra den kallelsen utan tystnad och bön. Det är inte lätt att i bön söka sig till Fadern, till Kristus och Den Helige Ande när vi blir alltmer engagerade i att "reparera jorden" – utan att söka etablera  Kristi Konungsliga rike.

Herre Jesus, låt mig känna mig själv och känna Dig,

Och inte begära något annat än Dig. 

Låt mig hata mig själv och älska Dig. 

Låt mig göra allt för Din skull. 

Låt mig ödmjuka mig och upphöja Dig. 

Låt mig inte tänka något annat än Dig. 

Låt mig dö från mig själv och leva i Dig. 

Låt mig acceptera vad som än händer som från Dig. 

Låt mig förvisa jaget och följa Dig,

Och alltid önska att följa Dig. 

Låt mig fly från mig själv och söka tillflykt till Dig,

Så att jag må förtjäna att bli försvarad av Dig. 

Låt mig frukta för mig själv, låt mig frukta Dig,

Och låt mig vara bland dem som är utvalda av Dig. 

Låt mig misstro mig själv och sätta min tillit till Dig. 

Låt mig vara villig att lyda för Din skull. 

Låt mig inte klamra mig fast vid något annat än Dig,

Och låt mig vara fattig för Dig skull. 

Se på mig, så att jag må älska Dig.

Kalla mig så att jag kan se Dig,

och för evigt glädja mig i Dig. Amen.  (St. Augustinus)